Wennerholm: Vad han än säger – tro honom inte

Publicerad:
Uppdaterad:

Ben Johnson kan aldrig springa ifrån sitt solkiga förflutna.

Hur han än försöker, hur många historier och konspirationsteorier han än kommer med.

Jag säger som jag alltid har sagt.

Tro honom inte.

Men jag kommer aldrig att glömma det där 100-metersloppet i Seoul.

Det som skrev mer historia än något annat och etsat sig fast för evigt.

Hur Ben Johnson exploderade ur blocken och sedan höll avståndet till alla, inklusive Carl Lewis som alltid hade sin starkaste del de sista 50 meterna.

Och klockan stannade på nya världsrekordet 9,79.

Det hade inte gjort någon förvånad om Ben Johnson haft en normal säsong.

Han hade trots allt tagit VM-guldet i Rom året innan, då han sprang på 9,83 i finalen och sänkte Calvin Smiths gällande världsrekord med en tiondel.

Men säsongen inför OS var inte normal.

Hade missat massor av träning

Ben Johnson skadade sig tidigt med bristningar i baksidan av låret både i februari och maj.

Han hade missat massor av träning.

Och han hade förlorat mot Carl Lewis vid GP-galan i Zürich den 17 augusti, då kanadensarens tid inte blev bättre än 10.00.

Han var uträknad.

Fem veckor senare sprang han bättre än någonsin. Han var en helt ny löpare.

Varför vet vi idag och vi vet också att det var hans trassliga säsong som bäddade för att han åkte fast.

I jakten på att hinna ikapp på den korta tid som var kvar till OS, så proppade han i sig den anabola steroiden stanozolol.

Tillräckligt för att även den tidens trubbiga labbutrustning skulle upptäcka det.

Han var inte bara dopad.

Han var superduperdopad.

Inte ensam – långt därifrån

Klantig i många konkurrenters ögon, som byggt sina muskler med samma förbjudna stanozol, men slutat i tid inför OS för att inte avslöjas i några tester.

Där ger jag Johnson rätt. Han var inte ensam. Långt därifrån.

Det här var en tid då en majoritet av friidrottarna var dopade och OS i Seoul 1988 är förmodligen det smutsigaste som avgjorts.

Det var fuskarnas egen julafton.

Dopningen var mer utbredd än någonsin och på något sätt accepterad. I stort sett alla levde i villfarelsen att det inte gick att bli bäst på något annat sätt i en värld där alla konkurrenter dopade sig.

Och jag undrar hur medaljerna fördelats om alla urinprov från Seoul sparats, som de görs idag, och testats om när vi skriver 2020.

OS-finalen 1988
Foto: HERBERT KNOSOWSKI / TT NYHETSBYRÅN
OS-finalen 1988

Jag tror att max hälften fått behålla sina medaljer och då känns det ändå som jag tar i.

Totalt tio idrottare åkte fast för dopning i Seoul och fem av dem var tyngdlyftare som ingen brydde sig om.

Världens smutsigaste lopp

Tjugo år senare, i OS i Peking 2008, hade man börjat spara urinprov.

Trots att dopningen var långt ifrån lika utbredd, slutade det med att 81 aktiva fälldes.

I stort sett alla vid omanalyser i efterhand.

Så att många fler än Johnson var dopade där i OS-finalen råder ingen tvekan om. De flesta i det som kallats världens smutsigaste hundrameterslopp åkte fast senare i karriären.

Men jag har lärt mig att alla hundrameterslopp är smutsiga. Det är bara drygt nio månader sedan jag såg amerikanen Christian Coleman vinna 100 meter i VM i Doha, med landsmannen Justin Gatlin som tvåa.

Coleman som just nu inväntar en dom för att ha missat tre oannonserade dopingtester och Gatlin som tidigare varit avstängd fyra år efter att ha åkt fast med testosteron i kroppen.

Och vem trodde att USA:s Florence Griffith-Joyner var ren när hon vann samma sträcka på damsidan där i Seoul 1988?

Eller alla östtyskar eller sovjeter, nationer där historien visat att dopningen var både systematisk och statsstyrd.

Eller självaste Carl Lewis, som Ben Johnson tycker kommit billigt undan.

Förmodligen har han rätt där också.

Samtidigt vågar jag påstå att Ben Johnson kanske är den enskilde idrottare som gjort mest för friidrotten vid sidan av Usain Bolt.

Men av en helt annan anledning.

Ben Johnson fick en hel värld att vakna och inse det utbredda fusk som låg bakom de flesta medaljer i mästerskapen.

Jakten på fuskarna intensifierades, analysmetoderna förfinades och växte till det världsomspännande anti-dopingarbete vi ser idag.

Världsopinionen svängde totalt, hela nationer reagerade och agerade.

Det är inget dåligt arv att lämna efter sig.

Trots allt.

Publicerad:

LÄS VIDARE