”De sökte en profil och så fick de mig”

Bernt Lagergren kan ha gjort sitt sista reportage – efter 33 år på SVT-sporten

avMarcus Leifby

Foto: Jerker Ivarsson

Över tusen reportage har det blivit, kanske närmare 1 500. 

Bernt Lagergren, 63, river lite i skäggstubben på hakan och ser uppenbart förundrad ut. 

– Det är otroligt, jag som inte ens ville jobba med tv.

Augusti har blivit september och utanför entrén till Sveriges Televisions lokaler på Gärdet står kulturministern Amanda Lind och svarar på frågor om regeringens utökade mediestöd.

Undrar om hon vet vem Bernt Lagergren är? 

Och vad händer med mediestödet om hon får reda på att han ska sluta?

I caféet i receptionen sitter en av tv-sportens främsta och flitigaste reportagemakare de senaste 30 åren och väntar i svart t-shirt och ljus jeansjacka.

– Kaffe och bulle. Jag kan inte börja med ett reportage utan kaffe och bulle. Det är bästa sättet att komma igång, att lära känna en person.

Tv-huset vi sitter i har varit hans arbetsplats sedan 1987 trots att hans framtid var tydligt predestinerad. 

– Alla långt bak i släkten hette Bernt och var jurister. Domare. Farfar och hans far. Farsan hette Bo, han var domare i kammarrätten och totalt ointresserad av sport. Han kunde inte se skillnad på Ingemar Stenmark och Björn Borg. Morsan jobbade på Svenskt Tenn men var hemma mycket, det var en ganska trist barndom, mest tanter i fina pälsar här på Östermalm.

Borgerligt.

– Ja, medelklass, men jag är verkligen inte borgerlig. Tvärtom. Men som tur var hade jag en massa polare som var sportintresserade.

Lagergren började läsa juridik, förstås, men tog ett uppehåll i studierna när han blev pappa i relativt ung ålder, och sedan bestämde han sig för att testa något annat.

Foto: Jerker Ivarsson

”Slängde in en ansökan ändå”

Efter 7–8 år som skrivande journalist på bland annat Dagens Nyheter, Expressen och Aftonbladet fick han anställning på tv-sporten.

40 år senare har han fortfarande inte tagit upp juridikstudierna, och han har fortfarande inte förstått hur han kunde få jobbet på SVT.

– Jag var på resa i Grekland när en kompis hörde av sig, jag vet i fan hur han fick tag på mig, men han berättade att han sökt jobb på tv-sporten och tyckte att jag skulle söka. Ansökningstiden hade gått ut men jag slängde in en ansökan ändå.

Vad var det som lockade med teve?

– Ingenting. Jag ville inte jobba på tv. Jag var blyg och det lockade inte alls. Men jag gillade att berätta historier och chansade lite. Ansökan var på tre rader med en referens – Leif-Åke Josefsson på Aftonbladet. Efter ett tag ringde Kjell Andersson och frågade om jag ville komma på intervju. Jag fattade ingenting. Det var ju 400–500 sökande. 

Lagergren halkade in på intervjun och på 20 minuter lyckades han på något märkligt vis imponera på såväl Kjell Andersson som dåvarande tv-sportenchefen Sven-Olov Malmros och Sven ”Plex” Petersson.

– Jag förvandlades till någon jag inte är, jag blev en skådis för första, sista och enda gången i mitt liv. Jag spelade teater och de köpte allt. De sökte efter en profil, någon som kunde leda program och kommentera, och så fick de mig.

1987 började även Jens Lind, Pelle Nyström och Jane Björck på tv-sporten, och det gick betydligt bättre för den trion än för Bernt Lagergren.

– Cheferna ångrade sig nog, för jag var rent bedrövlig de första åren. Och det säger jag inte bara, jag var det. Efter två månader hade vi ett tisdagsmöte där Lennart Hyland kom in som någon slags gästtyckare. Han tog heder och ära av mig. ”Vem är den där Lagergren?”, frågade han sig. ”Ska han kalla sig journalist eller redaktör?”. 

Trots Hylands kölhalning tog han mod till sig och bad tv-legendaren – då en av Sveriges mest kända personer – om tips.

– Då tittade Hyland på mig och sade ”och varför skulle jag hjälpa dig?”. 

”Funderade på att sluta”

Hårt.

– Det var en tuff start och jag funderade på att sluta.

När lossande det för dig då? 

– Ja du, säger han och tänker efter en lång stund.

– Det kom nog successivt. Jag minns ett reportage om en trialåkare som jag fick lite uppskattning för. Det var bra bilder åtminstone, och det var inte så vanligt på den tiden. Svante Stockselius och jag bodde grannar och jag minns att han stod på sin balkong och skrek ”jävligt läckert reportage”. 

Minnet klarnar, historierna kommer på löpande band, de handlar om Greger Jonsson från Arvidsjaur, missbrukaren som blev maratonlöpare, om John Fredriksson, isracingföraren som sågat av sig halva armen och bestämt sig för att bygga en isracingbana på tomten, och att det drog ut på tiden eftersom flera vintrar regnade bort.

– 1988 åkte jag och fotografen Kjell Treutiger till Moskva och fick som första team från väst besöka CSKA Moskvas träningsläger där det ryska hockeylandslaget höll till. Vi fick hjälp in av Verner Persson, en gammal ishockeytränare med goda kontakter där borta. Vi kom väldigt nära, hängde med superfemman och Viktor Tichonov, filmade Larionovs snorre, följde deras träningar och snackade med Fetisov. Han körde en Mercedes med hål i ljuddämparen, men det var ju ingen annan som körde Mercedes i Moskva på den här tiden.

Han skakar på huvudet.

– Det var ett otroligt dokument. Men sedan var jag bedrövlig i några år till. 

Lagergren berättar att han i princip vuxit upp på Hovets ståplatsläktare, det är ju ”okej att säga det nu när man ändå ska sluta”, och där träffade han supportern Ulf Johansson som han porträtterade i reportaget ”Trappornas konung”. 

– Efter reportaget fick Uffe skriva autografer nere i Jönköping. Och jag har hört att Djurgården varje säsong visar det där reportaget för spelartruppen. För att de ska förstå vilka de spelar för. Sånt känns ju bra. 

Varifrån kommer den här berättarlusten?

– Jag är otroligt nyfiken och blir så glad när jag hittar en bra historia. Varje gång jag träffar människor som ger mig någonting tillbaka ökar lusten.

Samma skrot och korn

Bernt Lagergren och Tom Alandh känns som samma skrot och korn, och visst har Alandh varit ett rakt och ärligt bollplank genom åren.

– Han har lärt mig mycket, delat med sig av tankar, idéer och varit schysst. En gång gjorde jag ett längre reportage från paralympics i Albertville 1992 som kändes bra, sedan ringde Tom upp och sa att han inte hittat någonting positivt alls, möjligtvis någon enstaka bild som var bra, men inget annat. Och han hade rätt, jag kan inte ens titta på den filmen i dag.

Det har hänt att de sprungit på samma historier, han och Alandh.

När det uppdagades vid ett tillfälle sade Tom Alandh direkt ”då lägger jag ner”, varpå Lagergren svarade ”då lägger jag också ner”, sedan gjorde Lagergren reportaget och Alandh dokumentären.

Foto: Jerker Ivarsson

Och även om Bernt Lagergren haft exklusiva reportage och möten om och med världsstjärnor som Carl Lewis, Viktor Tichonov, Igor Larionov, hans ”snorre”, Evander Holyfield, Miguel Induráin, Lance Armstrong och Floyd Mayweather, Jr. så är det ändå hans historier om och kring alla okända hjältar som etsat sig fast i tv-sport-publiken.

”Den osannolike golfaren”, ”Rullstolsgalningen från Las Vegas”, ”Mannen utan minne”, ”Supertalangen som försvann”, ”Tvillingarna med järnvilja”, ”Det höjdrädda OS-hoppet”.

Bernt och berättelserna. 

– När jag började på tv-sporten var det ingen som brydde sig om handikappidrott, som det hette på den tiden. Göran Zachrisson hade väl gjort något reportage men i hierarkin var det längst ner. Jag levde med en kvinna då, Gunilla, som hade en dotter som var utvecklingsstörd och autistisk.

– Där och då förstod jag att de lever lika mycket som vi. Och att idrotten kan betyda så ohyggligt mycket för vissa. Den är bra mycket viktigare än en ribbträff. Jag har försökt göra reportage om personer och händelser tittarna själva inte förstått att de var intresserade av.

Är det svårare att göra den typen av reportage? 

– Ja, kanske. Jag lever mig in väldigt mycket i reportagen, och för de jag träffar. Det är ett jävla ansvar att berätta någons historia. Det får inte bli snyft, balansen är viktig och jag är ofta helt slut efter avslutat arbete. Jag har alltid haft målsättningen att varje reportage ska bli bättre än det senaste, men det lyckas man inte alltid med. Och så har formatet i ”Sportspegeln” passat mig perfekt. Fem, sex, sju minuter. Jag är lite för ostrukturerad för att göra långa dokumentärer. 

– Ett knep är att omge sig med bra kollegor, bra fotografer och bra redigerare.

Några av kollegorna har berättat att Lagergren haft som vana att ringa redaktionen på söndagarna för att kontrollera om kvällens programledare sett reportaget, om påannonseringen är bra, och samtidigt försäkra sig om att ingen har kortat hans reportage. 

Uttrycket ”Berntetime”, som i Fergietime, är etablerat och används när yngre reportrar frågar redaktören om de får överskrida den magiska gränsen sex minuter, en gräns bara Bernt Lagergren haft fri lejd över. 

”Jag är född slö”

Vilket reportage har berört dig mest? 

– ”Tvillingarna med järnvilja” var bra. Det handlade om ett danskt tvillingpar där en av bröderna var gravt CP-skadad. Den andra brorsan tyckte att han skulle få uppleva ett ”Ironman”, så han tog med honom. Han simmade med en flotte, hade en slags vagga på cykeln och sprang med en vagn framför sig. Och det här var inget jävla jippo. De var helt underbara. Han berättade att det här var enda gången han inte känt sig handikappad, när han fick hänga med sin brorsa och känna farten, vinden och vattnet.

– Och jag var hemma hos Klas Ingesson bara någon månad innan han gick bort, det mötet glömmer jag aldrig. Han var fantastisk, älggrytan puttrade på spisen, det blev ett bra reportage men han såg det aldrig själv. ”Gillar inte att se mig själv på tv, men vi hade bra kemi och jag kände att det blev bra. Det var fint att träffas”. Jag har sparat sms:et. 

Det sägs att du ska sluta nu? 

– Ja, jag fyller 64 i december och går i pension vid årsskiftet. Jag är så tacksam över att jag fått göra det här och jag får nypa mig i armen när jag tänker på det, det har aldrig känts som ett jobb. Jag har fått frågan om jag vill återvända till några reportage, och till människorna i reportagen. Det ser jag fram emot att göra. Men det kan vara så att jag gjort mitt sista reportage till ”Sportspegeln”.

En berättare slutar väl aldrig att berätta?

– Det är inte så många som är intresserade av fältet, eller det vardagliga, längre. Många sitter framför en monitor och längtar efter mötet med stjärnorna. Men den här typen av historier behövs. Cheferna har sagt att jag kan höra av mig om jag vill berätta en story. Vi får se. Jag är född slö. 

Någon dag senare hör Lagergren av sig på telefon, han vill korrigera en faktauppgift och ser gärna att fotografen ”Kjelle” Treutiger nämns vid namn, och precis innan vi avslutar samtalet kommer det.

– Alltså, jag har en så jävla bra story på gång...

Foto: Jerker Ivarsson
ARTIKELN HANDLAR OM