Erik Niva

Niva: Tyskland hittade en räddare i bortglömtlådan

AL KHOR. Här har ni en fotboll.

Ni kan passa den tusen gånger på en match, och de allra flesta gånger kommer ni då att vinna.

Men någon gång ibland kommer fortfarande en boxartyp och bufflar bort er och bara fläskar in den i nät. Och de målen räknas också.

När allt kommer kring har det fortfarande sina fördelar med mer traditionella spjutspetsar. Såna som går rakt mot mål, som lever sina liv i straffområdet och som inte frågar två gånger när väl läget dyker upp.

Ibland känns de ju utrotningshotade nuförtiden.

Numera är mångas ideal en anfallsfotboll som är så flytande och flexibel att den närmar sig frijazz, och det kan vara helt fantastiskt när det fungerar. Det kan också vara utomordentligt frustrerande när själva penetrationsförmågan försvinner någonstans i mellanytorna runt den falska nian, när det inte finns någon enda spelare som är beredd att göra en otacksam djupledslöpning.

Ett studieexempel skulle till exempel kunna vara den första timmen av den här matchen.

Många fina passningsbroderier, ännu bättre aggressivt presspel – men ytterst få löpningar och lägen som faktiskt gjorde skada i offensivt straffområde.

Redan på förhand fanns det ju också en farhåga att den japanska målvakten Shuichi Gonda hunnit förstöra detta innan det ens hade börjat. När han fumlade in en lyra mot Costa Rica några timmar före avspark förändrades förutsättningarna i gruppen fullständigt.

Närmare ett seminarium än ett sjöslag

Snarare än att behöva spela för sina liv befann sig plötsligt Tyskland i ett ganska bekvämt utgångsläge. De skulle kunna förlora mot Spanien, och ändå vara favoriter att krångla sig vidare.

Matchen blev för den sakens skull inte dålig – att säga så vore blasfemi – men den kom länge att spelas utan desperation, utan blodtörst.

Den låg betydligt närmare ett seminarium än ett sjöslag.

Under en period satt jag mest och tittade på lagens respektive mittfältare, för på plats är det lättare att följa dem på ett sätt som annars är omöjligt.

Ifall du följer dem med blicken ser du hur de rör på sina huvuden precis hela tiden – tittar sig omkring, orienterar sig, scannar av. En snabb blick ditåt, en kvartsvridning hitåt, en extra koll bakom ryggen – allt egentligen oberoende av om bollen är på väg mot dem eller om den är på en helt annan del av planen.

Att skickliga spelare gör på det här sättet är såklart ingen nyhet, men det är ändå slående att studera hur oerhört hög frekvensen är.

Pedri och Gavi ser sig omkring åtminstone fyra, fem gånger under en tiosekundersperiod, och det samma gäller egentligen Joshua Kimmich och Ilkay Gündogan.

Flitigast av alla är Sergio Busquets. Hans huvud rör sig både mer och snabbare än sekundvisarna på armbandsuren, och där ligger ju förklaringen till hans skicklighet och beständighet.

Genom att vrida huvudet mer än någon annan kan han som 34-åring fortfarande vara given i världens främsta passningslag, trots att en myrslok har långt bättre acceleration.

På fullaste allvar tror jag att en statistik över antalet genomförda huvudrörelser – en kvantifiering av den här sortens scanning – skulle vara ett minst lika relevant mått som löpmeter för den med intresse av att analysera passningsmönster och bollinnehav.

Produceras inte längre

Jag tror dessutom att det vore ett område där svensk fotboll skulle må bra av att träna med metodiskt, för det är någonstans här en speluppfattning både börjar och slutar.

Men även om de här lagens matcher alltid kommer att präglas av bollinnehav kommer de inte alltid att avgöras av det.

När slutet närmade sig blev det här en match som definierades av bolltapp snarare än kontroll, av centerforwards snarare än mittfältstrianglar.

Likt Olivier Giroud är Alvaro Morata en sån där spelare som jag alltid glömmer bort om han anses över- eller underskattad för stunden, men personligen tycker jag så gott som alltid att Luis Enriques landslag ser bättre ut med honom än utan.

Idag behövde han bara åtta minuter på planen för att göra den där distinkta löpningen mot förstastolpen som ingen annan i laget gör, och så var det spansk ledning.

I andra änden av planen tog det en aning längre för Niclas Füllkrug att demonstrera vad han kan bidra med, men när chansen väl dök upp så tvekade han aldrig.

Füllkrug är den där typen av anfallare som elitakademierna inte tycks producera längre; bufflig och kantig med tänder som en welterviktare. Och som om det inte räckte med det egna garnityret – länge hade han dessutom som främsta claim-to-fame att han en gång fick uppsöka sjukhus med en lagkamrats tänder fastnaglade i pannan.

Han kommer från en annan fotbollsvärld, från en fotboll av gyttja och lera och kamp snarare än passningsbiljard på golfgreener.

För ett år sedan var 70-årige Horst Hrubesch närmare en landslagsplats än honom, men hur mycket vi än teoretiserar och intellektualiserar finns det ändå vissa delar som fotbollen aldrig lyckas göra omoderna och obsoleta.

Ifall bollen dyker upp framför dina fötter i straffområdet behöver du inte nödvändigtvis snabbprocessa geometrin i alla tänkbara passningsalternativ. Ibland kan det vara en bättre idé att bara bulta in den i nät.

Ni vet den där lådan med bortglömt, omaka och kasserat? Någon gång när det behövs kan det vara en bra idé att titta där för att se vad som finns.

Grupp E i fotbolls-VM: Alla förutsättningar – så går lagen vidare

Publisert:

LÄS VIDARE

Sportbladets Nyhetsbrev

Signa upp dig och få Sportbladets nyhetsbrev varje vecka – helt gratis! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial.