Erik Niva

Niva: Mästerskapets verkliga hemmalag

AL WAKRAH. Igår försvann Qatar, och det fanns ingen som helst anledning att sörja.

Nu är Tunisien så gott som borta, och vill ni ha ett VM med färg är det ett långt större problem.

På många sätt har detta varit mästerskapets verkliga hemmalag.

För andra kanske inte lunchmatchen mellan Australien och Tunisien var en av gruppspelets självklara höjdare, men för mig var den tidigt en given inringning i kalendern.

Jag visste att jag inte skulle ha möjlighet att gå på Tunisiens första gruppspelsmatch, och jag visste också att jag ville se dem innan det var för sent.

Eller rättare sagt – jag ville försäkra mig om att uppleva Tunisien medan de fortfarande var kvar i turneringen.

Laget är ordinärt, supportrarna magnifika.

Det är ganska lätt att argumentera för att det är just Tunisien, Marocko och Saudiarabien som är VM:s verkliga hemmalag. Engagemanget på gator, torg och läktare är gränslöst mycket större för de lagen och länderna än det är för värdnationen Qatar.

Särskilt konstigt är det ju inte. Även till vardags är de inflyttade araberna i landet mångdubbelt fler än qatarierna själva, och det förhållandet har förstärks ytterligare under VM.

Redan när den qatariska emiren formellt tog över värdskapet från Vladimir Putin valde han också att beteckna de stundande världsmästerskapet som ett pan-arabiskt VM.

När det tunisiska landslaget nu anlände till Doha pratade förbundskaptenen Jalel Kadri på samma sätt:

– Vi är i ett arabiskt land, och vi kommer att ha hela arabvärlden bakom oss. Jag räknar med att våra algeriska och egyptiska bröder hjälper till att leda oss till framgång.

Grupp D i fotbolls-VM: Alla förutsättningar – så går lagen vidare

Tycks ha hörsammats

Kadri tycks ha hörsammats. På läktare som till 90 procent är rödvita ser jag både algeriska och egyptiska flaggor på de tunisiska sektionerna. Där syns även de libyska, libanesiska och irakiska färgerna. Under några minuter vandrar en jätteflagga upp och ner över en hel läktarsektion: ”Free Palestine”.

Tunisien är ett helt annat land än Qatar – en av sångerna de tillresta fansen sjungit allra högst handlar om marijuana – men här på plats är ändå uppslutningen bakom tanken på en gemensam arabisk sak så gott som unison.

Lika stor är samstämmigheten kring hur mästerskapet beskrivits och porträtterats.

Efter mer än en vecka på plats har jag fortfarande inte pratat med en enda arab här som upplever kritiken mot Qatar som berättigad och proportionerlig, utan alla uppfattar rapporteringen från väst som en större orättvisa än förhållandena i värdlandet.

Vissa saker förenar dem, andra skiljer dem åt.

Som fotbollsnationer kunde egentligen inte Qatar och Tunisien vara mer olika. De förstnämnda har pengar, de senare har allt annat. Tunisien tillhör den afrikanska fotbollens jättar, rikt på både tradition, talang, intresse och engagemang.

De har bara så förtvivlat svårt att få ihop det.

Efter ett strongt kryss mot Danmark var det här matchen som skulle definiera deras VM, matchen de bara skulle vinna. Australien är verkligen inget märkvärdigt lag. 32 år gammal är Aaron Mooy fortfarande samma finurligt kloka fotbollsfarbror, men de flesta runt honom har sina styrkor i duellspelet och löpningarna snarare än med bollen vid sina fötter.

Vissa dagar kan det ändå räcka ganska långt, och det här är en sådan dag.

Efter drygt 20 minuter snubblar tunisiern Ellyes Skhiri på den tyska domaren, och en rikoschett senare fräser bollen in i straffområdet på uppstuds.

Mitchell Duke kommer från Liverpool – det australiensiska Liverpool i New South Wales – men representerar Fagiano Okayama i den japanska andraligan. Där gjorde han 8 mål på 36 matcher den gångna säsongen.

Kanske är han VM:s mest undanskymda startstriker, men nu improviserar han fram en nicktouch som singlar ner i bortre gaveln med optimerad båge. Ett totalt slumpmål, som samtidigt är så långt ifrån ett slumpmål som det går att komma.

Knappt någon forcering

I den här matchen blir det utslagsgivande.

Tunisien har ingen forward från den japanska andraligan, och i underläge blottläggs deras totala tandlöshet. Issam Jebali var fantastik att se på Finnvedsvallen, men får ingenting uträttat i Qatar. Wahbi Khazri kommer in, men det är tydligt att hans bästa dagar är förbi.

Ändå är det stora kruxet kollektivt snarare än individuellt. Anfallsspelet är osynkat, otajmat. Spelarna springer mest i vägen för varandra, dödar varandras ytor, missar i kommunikationen.

När något sällsynt halvläge uppstår efter ett misstag är Harry Souttar där och tacklar bort det.

Det blir ingen kvittering, det blir knappt ens någon forcering.

Australien vinner en VM-match för första gången på 12 år, och har ett fajterhjärta som gör att de aldrig riktigt kan räknas bort. Tunisien förlorar, och är mer eller mindre uträknade innan de ens får spela sin arvsmatch mot Frankrike. Fansen får börja titta på hemresor istället för att förlänga sina vistelser.

Det är synd. Laget har inte gjort ett enda mål, spelet har varit torftigt – men jag kommer att sakna Tunisien när de åker härifrån.

Publisert:

LÄS VIDARE

Sportbladets Nyhetsbrev

Signa upp dig och få Sportbladets nyhetsbrev varje vecka – helt gratis! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial.