Wennerholm: Tack Kallur – för alla de stora ögonblicken

Foto: Peter Kjellerås / AFTONBLADET / 4586
SPORTBLADET

Susanna Kallur lägger av efter inne-EM i Belgrad och det kommer inte som någon överraskning.

Jag är bara tacksam över alla stora ögonblick hon gett mig.

Bara hennes comeback var en historisk bragd.

Ja, kanske den största om vi sammanfattar karriären.

I nästan tio år kämpade hon mot sina skador. Hon la sig på operationsbordet, rehabade, tränade och kom tillbaka, bara för att mötas av nya bakslag och nya operationsrum.

Det var tårar och skratt, hopp och förtvivlan. En torktumlare av känslor.

Men hon har alltid haft den envishet som skapar mästare.

Nu räckte hon inte till när hon väl kom tillbaka och kunde tävla igen på allvar förra sommaren. Det började bra, men det lyfte aldrig.

Hon tog sig till OS i Rio, men åkte ut direkt i försöken. Det var ny besvikelse, nya tårar.

Men jag fick ett visst hopp då hon tappade de sista 40 meterna av loppen, men var med de 60 första. Perfekt inför den inomhussäsong som just nu pågår och specialdistansen 60 häck.

Men två tävlingar har visat att alla missade träningstimmar, alla uppehåll och operationer, har tagit ut sin rätt. Hennes 8.06 på Nordenkampen ger henne en 14:e plats i Europa just nu inför inne-EM i Belgrad nästa helg.

Hon har 27 hundradelar upp till bästa europeiskan Pamela Durkiewicz från Tyskland. Och Sannas 8.21 i Birmingham i helgen skvallrar inte om någon stegrande form.

Comebackförsöken har färgat karriären

Dessutom har Sanna nyss fyllt 36, en ålder då de flesta friidrottare pensionerat sig sedan länge.

Sannas ofta plågade försök till en comeback har präglat hennes karriär det senaste tio åren. Det är lätt att glömma alla framgångar hon en gång hade.

Jag minns hellre hennes stormande leende då hon fällde sig över mållinjen på 100 häck vid EM i Göteborg 2006 och tog hem guldet överlägset. Ett fullsatt Ullevi stod upp och skrek.

Eller när jag stod på läktaren i tyska Karlsruhe 2008 och såg henne sätta världsrekord på 60 häck med 7.68. Ett världsrekord som fortfarande gäller.

Men bara några veckor senare tog - med facit i hand - karriären slut då hon drog en baksida vid inne-VM i spanska Valencia. Det var början på allt skadeelände som sedan skulle drabba henne.

Tyvärr fick hon inte vinna något VM- eller OS-guld. Det var nära, men det var som om någon osynlig hand ryckte ifrån henne chansen varje gång.

Som när amerikanskan Michelle Perry tacklade henne på sista häcken vid VM-finalen i Osaka 2007 och petade ner henne från guldläge till en fjärdeplats.

Eller OS i Peking 2008, då hon tvingades tävla på sprutor och föll på första häcken i semifinalen.

Det var mycket tårar längs vägen, mer än jag någonsin sett hos någon annan, men det fanns ofta anledning att gråta många gånger.

Jag har följt Sanna från början och jag kommer även att vara på hennes sista tävling i inne-EM i Belgrad nästa helg.

Det kan bli ett tårfyllt farväl, men jag hoppas inte det.

Även om Sanna skulle komma sist finns ingen anledning att gråta över en karriär som varit så fantastisk.

En karriär som gjort Sanna till en av de största svenska friidrottarna någonsin.

Jag är bara tacksam att jag fick vara med på den resan.

ARTIKELN HANDLAR OM