Allsvenskan i fotboll

”Bosse sa: Du fick bara träna för vi tyckt synd om dig efter att din morsa gick bort”

Wilhelm Loeper om relationen med Bosse Andersson och Djurgården och succén i Helsingborg

Av: 

Erik Niva

SPORTBLADET

Vissa spelar fotboll för att de måste, för att de behöver en väg ut, för att de ser ett sätt att försörja en familj.

Wilhelm Loeper gör det av andra anledningar, han kommer från ett annat håll.

Elden brinner lika starkt i honom ändå.

När jag först såg Wilhelm Loeper runt en fotbollsplan – hans resning, hans sätt att prata och uttrycka sig – kunde jag inte hjälpa att en tanke fick fäste i mig.

Överklassens självförtroende.

Hela hans sätt att föra sig utstrålade en särskild sorts självklar övertygelse som du helt enkelt inte hittar i andra svenska samhällslager.

På många sätt var den tanken såklart både generaliserande och orättvis, men när jag nu berättar om den för Wilhelm Loeper över ett kafébord i centrala Helsingborg så ser han ändå ingen omedelbar anledning att slå hål på den.

Istället accepterar han själva grundpremissen utan omsvep. Jo, han kommer från det som måste beskrivas som överklassen. Och ja, han har alltid haft ett väldigt gott självförtroende.

Om det ena sedan har givit det andra? Kanske. Kanske inte. Förmodligen både och.

– Allt är väl alltid en blandning mellan arv och miljö... Men jag tror att många har stört sig på att jag har lite väl bra självförtroende. Och någonstans kommer det ju ifrån.

Utifrån betraktat framstår faktiskt Wilhelm Loepers första 15-16 år som en enda lång triumffärd genom gräddfilen. Sina första minnen har han från Bryssel, där han bodde under de tidiga barndomsåren eftersom pappa Ulf Loeper hade en internationell postering inom IKEA. Familjen flyttade sedan tillbaka till Sverige då Ulf startade eget inom kapitalförvaltning.

Wilhelm Loeper är mellanbarnet, syskonen heter Constance och Baltzar. Hans barndom utspelade sig på Östermalm i Stockholm, på en exklusiv tvärgata till Strandvägen i skärningspunkten mellan Djurgårdsbron och Diplomatstaden. Grundskolan gick han på Fredrikshovs slotts skola. Söktrycket dit har stundtals varit det högsta i Sverige, och avgångselevernas betygssnitt har ofta varit landets bästa.

– Det är en societetsskola, och det är svårt att få plats där. Men tiden där var fantastisk för mig, hela den här tiden var fantastisk. Det är få förunnat att få en sådan barndom och uppväxt, det är något jag är extremt tacksam för.

Wilhelm Loeper med Helsingborg i bakgrunden.
Wilhelm Loeper jublar efter 0–1 under kvalmatchen till allsvenskan mellan Halmstads BK och Helsingborgs IF på Örjans Vall.

Wilhelm Loeper behövde visserligen brottas en del med sin överskottsenergi, men gick ändå ut nian med högsta betyg i så gott som alla ämnen. Han var ett A-barn. Energin kunde kanaliseras i idrott, och han var anmärkningsvärt framstående i tennis och utförsåkning såväl som friidrott och fotboll.

Men så tog barndomen slut, och så skulle tonåren börja övergå i vuxenliv – och så hann verkligheten på något sätt ikapp. Vägen var inte lika jämn, rak och öppen längre, och när hindren och motgångarna började ställa sig i vägen tvingades Wilhelm Loeper inse att han inte riktigt var rustad för att möta dem.

– De senaste åren har jag börjat reflektera mycket mer runt såna här bitar: ”Hur har min fina barndom – min perfekta barndom – egentligen påverkat mig?”. På ett sätt tror jag att det kan vara lite farligt att ha det för bra, att inte få något motstånd, och i någon mån tror jag att jag har blivit lite av ett offer för det. Jag har haft det lite för bra, och därför fått ganska svårt att hantera stora motgångar.

Hur möter man en stormig regndag ifall allt man enbart upplevt solsken? Det är något som Wilhelm Loeper funderat alltmer på, utan att kunna formulera något självklart svar.

– Bland mina kompisar hemifrån Östermalm är det här något vi pratar jättemycket om, och det är många som på olika sätt känner igen sig i svårigheterna att... möta livet på riktigt. Att stå på egna ben, att hitta en egen väg. Men hur ska föräldrar – eller för den delen samhället – göra för att på något sätt konstruera en motståndskraft i barn med min bakgrund? Jag vet inte, jag tycker att det är jättesvårt att säga.

Överklassens självförtroende, måhända. Men i så fall även överklassens tvivel.

Wilhelm Loeper.
Sportbladets Erik Niva möter Wilhelm Loeper i Helsingborg.

När jag för allra första gången googlade Wilhelm Loepers namn fick jag inte träff på någon ung fotbollsgrabb från Stockholm, utan hänvisades till en gammal tysk militär som först hjälpte Hitler till makten och sedan blev högt uppsatt politiker inom nazistpartier.

Just den här mannen var inte någon släkting till den unga fotbollsspelaren, men han hade mycket väl kunnat vara det. Ifall den 23-årige Wilhelm Loeper någon gång vill skriva en släktkrönika framöver har han ett omfattande och komplicerat 1900-talsmaterial att utgå ifrån.

Hans egen farfar växte upp i tyska Westfalen, men blev tidigt föräldralös. Gammelfarmor blev sjuk, gammelfarfar knäcktes av den ekonomiska kris som följde på hyperinflationen i Weimarrepubliken.

– Han var någon typ av grossist som handlade med frukt och grönt, och vid ett tillfälle var det en jättestor last som han skulle hantera som ruttnade bort. Och på grund av de svåra tiderna blev bakslaget så allvarligt att han tog livet av sig.

Historiens himlar mörknade, nazismens grepp blev starkare och kriget kom. Wilhelm Loepers farfar deltog i det som stridspilot i Luftwaffe.

– Han var en duktig stridspilot. Han var nere i Nordafrika och krigade tillsammans med Rommel – ”Ökenräven” – och enligt vad jag hört av farsan var farfar ganska högt uppsatt och stod Rommel rätt nära. Själv har jag inte stenkoll på historien, men av vad jag har förstått så var ändå Rommel mer av en militär yrkesman än en ideolog. Och min farfar klarade sig också undan naziststämpeln efter kriget. Han utbildade sig till jurist, blev ombedd av USA att sköta förhandlingar med Tyskland och ockupationsmakterna gällande återföring och fördelning av tillgångar efter kriget. Han flyttade också till USA, där han kunde börja bygga upp ett nytt yrkesliv som sedan tog honom till Sverige. Han kom hit på 1950-talet, blev Norden-chef på Bosch.

Känns det... historiskt svårt med en farfar som på ett sätt ändå befunnit sig på fel sida av gott och ont?

– På ett sätt är det väl lite så, men jag vill ju tro att det stämmer som min pappa berättat – att farfar inte var någon nazist, utan en militär yrkesman. Det är i alla fall så jag har förhållit mig till det, att jag snarare känner en stolthet över att han utförde ett väldigt svårt och farligt yrke på ett bra sätt. Och jag tycker att det är svårt att döma någon från en helt annan plats i historien, men när jag tänker på det är det ju samtidigt helt surrealistiskt att farfar varit i krig och dödat människor. Jag har väl inte gått in djupt och forskat i allt det här ännu, men jag vet att han har lämnat efter sig någon sorts dagböcker som jag vill ta del av när jag blir lite äldre.

Djurgårdens Wilhelm Loeper lyfter pokalen efter finalen i U21-allsvenskan mellan Djurgården och Elfsborg den 9 November 2017.
Bosse Andersson, sportchef i Djurgården.

LÄS MER: Bosse Anderssons svar till Wilhelm Loeper


Även den andra sidan av Wilhelm Loepers släkt har militär bakgrund – hans mamma föddes in i adelssläkten von Porat – men själv kom han ett leva ett annat liv i en annan tid.

Det kom att kretsa kring idrotten, kring fotbollen och specifikt kring Djurgårdens IF. Wilhelm Loeper blev blårandig som femåring, så gott som omedelbart efter att han flyttat till Sverige. Han har varma minnen av de tidiga träningarna på Östermalms IP:s gamla grusplan, hur hans mamma Rebecca brukade skjutsa honom fram och tillbaka på cykeln med fladdrande hår.

När han pratar om sin uppväxt är han själv medveten om att han romantiserar och nästan idealiserar den, men så är också hans unga liv indelat i ett väldigt tydligt före och efter.

Först kom de lyckliga, bekymmerslösa och vadderade åren då skolan flög och fotbollen flöt och allting var enkelt. Men så dog hans mamma, och sedan dess har ingenting längre varit detsamma.

Fram till och med att han fyllde 18 hade Wilhelm Loepers egentligen inte behövt gå igenom en enda riktig prövning. Dittills hade hans värsta motgång varit en lite fördröjd fysisk utveckling som innebar att han blev kvar i Djurgårdens U17-lag längre än han tänkt sig, snarare än att tidigt flyttas upp till U19.

En närståendes bortgång är naturligtvis något helt annat, något som kan påverka hela ditt perspektiv på livet.

Rebecca Loeper drabbades av en hjärntumör. Det var bara några månader mellan dagen då den upptäcktes till dagen då hon dog. Tiden som följde därefter minns Wilhelm Loeper som ett ganska suddigt töcken, där fotbollen ändå fungerade som frizon och fokusområde. Han fick börja träna med Djurgårdens a-lag, och karriären tycktes precis vara på väg att ta fart.

– Jag förstod tidigt betydelsen av att spela seniorfotboll, så vid den här tiden frågade jag Bosse Andersson om vad som vore den bästa vägen dit. Fanns det någon snabb väg in i Djurgårdens startelva? Var det bättre att gå på lån någonstans? Eller att göra ett par år i en annan tröja för att sedan återvända?

Så som Wilhelm Loeper berättar det så kom han överens med Bosse Andersson om att provspela för GAIS och Varberg, utforska om a-lagsspel där skulle kunna vara mer utvecklande än U21-fotboll i Djurgården. Men när han sedan återvände utan kontraktsförslag så upplevde han hela stämningsläget som förbytt.

– Jag hade ju fått tillstånd av Bosse att göra de här provspelen, men nu menade han plötsligt att jag inte ville vara kvar i Djurgården. Nu ville han dra tillbaka det U21-kontrakt som hela tiden legat på bordet för mig.

Bosse Andersson kan ju vara ganska yvig när han kommunicerar. Var det inte bara en fråga om att ni missförstod varandra?

– Nä, det blev tydligare och tydligare att han inte ville ha mig i Djurgården. Det krävdes att ledarna på ungdomssidan övertalade honom att ändra sig för att jag överhuvudtaget skulle få stanna kvar i U21-laget.

Trots allt bestämde sig Wilhelm Loeper för att borra ner huvudet och kämpa vidare i blåblått. Han skulle också bli utnämnd till ”Årets junior” av Djurgården 2017, men upplevde ändå att vägen framåt i klubben var stängd av anledningar som inte gick att knyta till hans prestationer.

”Loeper, i dag ska du bara spela bollen till ’Chili’”

I september 2017 fick han debutera för a-laget i den årliga Stadionmatchen, men själv kände han att han inte fick någon chans att göra sig rättvisa.

– Vi mötte Molde, och jag skulle spela högerback bakom Edward Chilufya på yttern. Inför matchen kom Bosse fram till mig: ”Loeper, i dag ska du bara spela bollen till ”Chili” – det är ditt enda uppdrag!”. Okej... Efter paus så bytte Bosse sida, ställde sig vid sidlinjen och låg på mig hela den halvleken. ”Passa Chili, passa Chili!”. Visst, Chilufya var ny och det var viktigt för klubben att han kom in bra – men det var min a-lagsdebut också. Det var dagen jag drömt om i hela mitt liv, men nu krymptes den ner till att jag bara skulle vara en hjälpreda för att bygga upp en annan spelares värde.

Att bli vuxen kan innebära många olika saker. För Wilhelm Loeper var en av dem att han kom i direktkontakt med affärssidan av dagens elitfotboll, att han i någon mån behövde omvärdera synen på föreningen han sett som sin egen.

– Här hade Djurgården chansen att för en gångs skull få upp en egen produkt, och att de inte valde att ta den gjorde mig väldigt förvånad. Och jag fastnar ju lite i det där... Vad ska en fotbollsklubb egentligen vara? En fabrik vars enda mål är att göra så stor vinst som möjligt? Som spekulerar lite med människor och som ser afrikanska spelare som en produkt att förädla?

Frågorna som Loeper ställer är såklart retoriska. Fotbollen han sett framför sig som liten såg annorlunda ut.

– Jag hade varit i Djurgården i 13 år, jag hade dött för Djurgården i 13 år. Och jag hade föreställt mig att jag skulle bli en sån där fanbärare med klubbhjärtat främst, jag drevs av idén om att vara en riktig Järnkamin. Det var något jag strävade mot och hoppades kunna bli. Att Bosse sedan bara ditchade mig... Det var väldigt svårt för mig att ta in. Väldigt, väldigt svårt.

Hösten 2017 blev ett utdraget avsked för Wilhelm Loeper. Han hade varit bollkallen vid Stadions sidlinje, han hade varit 11-åringen som grät av lättnad efter kvaldramat mot Assyriska.

Nu skulle han behöva bli någon annan än den han tänkt sig.

– Jag insåg ju att jag var chanslös på a-lagskontrakt. Även om jag var en av klubbens egna hade Bosse haft andra planer, tryckt in en annan spelare på min position. Det var Felix Beijmo. Vi var lika gamla, men även om jag tyckte att vi var ganska lika varandra både som spelartyper och vad gällde vår prestationsnivå så var jag chanslös. Och jag tror väl att det utgick ifrån att det fanns en rätt tydlig vidareförsäljningsplan runt Felix Beijmo, en chans att tjäna snabba pengar.

Hur känner du för Djurgården idag?

– Jag försöker att... liksom skilja på sak och person. Djurgården kommer ändå alltid att vara Djurgården för mig, men min relation till Bosse Andersson är inte bra. Det är en sak att ha en yvig approach, men sättet han behandlade mig på var något annat. Han sa saker på våra möten som har varit extremt svåra för mig att smälta, sånt som fortfarande gör mig fly förbannad när jag tänker på det. ”Den enda anledningen till att du har fått träna med a-laget är för att vi har tyckt synd om dig efter att din morsa gick bort”. Jag var 18 år gammal och inne i en oerhört bräcklig period. Det var jätteokänsligt, det var något jag inte riktigt kan förlåta.

Det satte sig djupt i dig.

– Det sårade och präglade mig extremt mycket. Att bevisa att Bosse Andersson hade fel är på många sätt min största drivkraft än idag.

Farsan var ganska tydlig med det: ”Om det inte blir något med fotbollen innan du är 21 – då får du nog lägga av
Wilhelm Loeper i Arameisk-Syrianska-tröja.

Under våren 2018 vann Felix Beijmo först Svenska cupen med Djurgården, innan han såldes vidare till Werder Bremen för ungefär 30 miljoner kronor. Samtidigt spelade Wilhelm Loeper inför några hundra åskådare på Brunna IP, precis där E4:an passerar Botkyrka.

Det blev inget med någon annan allsvensk klubb, det blev inget i Superettan heller. Det enda kontrakt han erbjudits kom istället från Arameisk-Syrianska IF, nedflyttningskandidater i Division 1 Norra. Från Kungliga Djurgården till Botkyrka och Norsborg, söderförorter till Stockholm han aldrig tidigare ens hade besökt.

– Det fanns inget annat. Det kändes nästan förnedrande att behöva gå ner så många hack – jag var väldigt besviken – men till slut stod jag där och hade bara två alternativ. Antingen lade jag ner fotbollen, eller så gick jag till Arameisk-Syrianska.

Den första tiden tog Wilhelm Loeper tunnelbanans röda linje fram och tillbaka, men han kände sig inte helt bekväm med det. En bit in på säsongen bad han därför om att få ledigt från några träningar för att åka upp till Sandviken och ta körkort genom en intensivkurs.

– Men jag hade 4 000 kronor i månadslön från fotbollen. Det täckte inte ens bensinen i tanken för att åka till träningarna.

Nu behövde visserligen inte Wilhelm Loeper dra in pengar för att försörja en familj, men som en del av en sorts självständighetsprocess tog han ändå jobb som låneförmedlare vid sidan av fotbollen.

– Jag blev rätt framgångsrik i det jobbet, för jag kom på en taktik som tog mig bort ifrån att enbart ringa det vi kallade för ”kalla samtal”. Vi jobbade mot den norska marknaden, och jag blev månadens säljare några gånger i rad.

Efter några månader sa ändå Wilhelm Loeper upp sig för att ge fotbollen fullt fokus, det han själv refererar till som ”ett riktigt sista ryck”. Han körde individuell träning – dubbla pass – men det var skarpt läge nu.

Ifall inte fotbollen lyfte skulle han känna sig nödgad att tänka om, att prioritera annorlunda. Han var precis på väg att fylla 20, och på det här sättet kunde det inte fortsätta.

– Farsan var ganska tydlig med det: ”Om det inte blir något med fotbollen innan du är 21 – då får du nog lägga av och satsa på studierna istället”.

Hur kände du för det?

– Jag tyckte att det var ett ganska förnuftigt råd, med tanke på att jag alltid har haft höga ambitioner i livet överlag. Han hade rätt, vill man hinna ta sig någonstans så går det inte att harva runt med Division 1-fotboll för länge. Mina kompisar kom igång med att plugga på Handels eller KTH, började lägga grunden för framgångsrika civila karriärer. Och farsan varnade mig för det där: ”Du kommer att tycka att det är skitjobbigt ifall alla dina polare sticker iväg och får eftertraktade jobb samtidigt som du sitter med en halvdassig lön i någon bortglömd mellanklubb”. Och han hade ju rätt – jag vet att jag hade känt så.

Fördomen säger ju att Östermalm är fullt av statusmätande och karriärshets.

– Jag kan känna igen mig i det. I det lilla kan väl det få sitt uttryck i en mardrömsbild om hur mina polare ska dra på någon fantastisk semester utan mig, medan jag sitter ensam i någon lägenhet i typ Örebro och ska spela i Superettan. Men i stort tror jag att många av oss känner att de inte vill hamna i en livssituation som är sämre än den de själva vuxit upp med. Och då gäller det att... bygga upp en förmögenhet.

Samtidigt som Wilhelm Loeper brottades med sina personliga mål så sjönk Arameisk-Syrianska genom Division 1-tabellen. De förlorade med 8–1 mot Carlstad United, föll med 5–0 uppe i Umeå två gånger om.

Spelet var så uselt att det väckte misstankar. I perioder stoppade Svenska Spel allt spel på lagets matcher.

– Jag uppskattade verkligen värmen och gästfriheten och engagemanget runt klubben, men det var en säsong som kantades av jävligt mycket skandaler och skit. Svenska Fotbollförbundet kom ut tre gånger om för att utreda matchfixning.

Hade de fog för det?

– Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte.

Ungefär samtidigt som det blev uppenbart att Arameisk-Syrianska skulle ramla ur Division 1 började Wilhelm Loeper jobba vid sidan igen. Den här gången som matbud, men inte på så sätt att han gav sig ut på långa cykelturer med en värmeväska på ryggen.

– Näe, jag körde bil.

Östermalms-Foodora...?!

– Det var lite så, faktiskt. Företaget jag jobbade för heter Rent a Husband, och dom hade något samarbete med Foodora som innebar att jag bara skulle jobba i innerstan. Men det kändes faktiskt lite jobbigt att stå där på en restaurang tillsammans med något annat Foodora-bud när det var snöstorm ute. De skulle trotsa vädret och cykla iväg till någon förort, medan jag bara kunde glassa runt i bilen och chilla.

Wilhelm Loeper har nära till både självreflektion och självdistans. Han skrattar gärna åt sig själv, och han är medveten om att det inte är särskilt synd om en välbeställd, multibegåvad ung man som riskerar att behöva välja någon form av spjutspetsstudier framför en fotbollssatsning.

Men att veta är en sak, att känna är en annan – och Wilhelm Loeper upplevde uppförsbacken som ganska brant under vintern mellan 2018 och 2019. Han gav sig ut på en provspelsturné som tog honom till Degerfors, Västerås, Akropolis och Gefle, men han fick inte ett enda kontraktserbjudande.

Det tog på honom, det tärde på honom. Viljan att motbevisa fotbollens tvivlare brann fortfarande starkt, självförtroendet förblev trots allt grundmurat – men alternativen fanns helt enkelt inte där för honom.

Hur ska du kunna bevisa att du är bra nog för att spela elitfotboll om ingen erbjuder dig möjligheten att spela elitfotboll?

I början av februari 2019 var Wilhelm Loeper alltjämt klubblös, och senare samma vecka skulle tävlingssäsongen inledas med Svenska cupens gruppspel. Då ringde den allsvenska nykomlingen AFC Eskilstuna och erbjöd en testmatch.

Förutsättningarna såg rätt bistra ut. Motståndarna från Norrköping hade slutat tvåa i Allsvenskan några månader tidigare, och AFC Eskilstuna ville att Wilhelm Loeper skulle flytta upp från backlinjen och spela som innermittfältare mot Simon Thern och Alexander Fransson.

– Min lycka var nog att jag hade blivit så besviken av alla de här provspelen att jag inte ens hoppades nu. Om jag inte ens fick ett rimligt erbjudande av Akropolis i Division 1 – hur stor var chansen att det nu skulle bli något med AFC i Allsvenskan...? Så jag gick in helt utan förväntningar, helt utan press – och så gick det bra.

Vi journalister gör väl gärna lite väl stora dramaturgiska poänger av enskilda vägskälsmatcher där allt skulle avgöras. Men den beskrivningen är ingen överdrift här?

– Absolut inte. Hade jag slagit två felpassningar under de första tio minuterna här... Då vet jag verkligen inte var jag hade varit idag.

Wilhelm Loeper jublar efter avancemanget till allsvenskan med Helsingborg.
Wilhelm Loeper i AFC Eskilstuna.

20 år fyllda fick till sist Wilhelm Loeper göra allsvensk debut, och även om säsongen blev svår för hans lag blev den den en stor framgång för honom personligen.

Speltid i 27 av 30 allsvenska matcher, en möjlighet att försörja sig som professionell fotbollsspelare. Kanske inte framme och färdig, men i alla fall inne genom det lilla nålsögat och ute på andra sidan.

Ändå kände han ingen egentlig tillfredsställelse, än mindre någon innerlig lycka. Han hade flyttat hemifrån till en ny stad, och ensam i den lilla lägenheten i Eskilstuna var det som att både livet och döden hann ikapp honom.

Drygt två år hade då passerat sedan hans mamma gick bort. Bearbetningen av traumat som det innebar var inte klart, utan det blev väldigt påtagligt att det knappt ens hade börjat.

– Mammas bortgång var en sorts katalysator för en väldigt jobbig tid, som jag nog hade skjutit framför mig. När jag ser tillbaka på den här tiden i Eskilstuna så är det verkligen ingen vidare bra tid utanför planen. Jag hade ju hoppats att allt skulle bli bättre när jag fick chansen att spela allsvensk fotboll, men det visade sig vara en sån extern faktor som egentligen inte hjälper.

Hjälper mot vad?

– Mot... oro och ångest. Jag har ett ganska stort problem i att jag är extremt rädd för ångest. Och den rädslan gör i sin tur att jag får ångest. Jag har väldigt lätt att projicera andras rädslor och tankar och aktioner på mig själv, och det är något jag går runt och förhåller mig till hela tiden.

För ovanlighetens skull blir Wilhelm Loeper tyst en lite längre stund. Han väger sina ord, funderar på om han överhuvudtaget ska fortsätta prata.

Han inser att det här är en central del ifall andra ska få en chans att förstå sig på vem han är och var han kommer ifrån – han är bara inte helt säker på att han vill prata om det offentligt.

– Ärligt talat har jag ganska mycket ångest, är stundtals lite smått deprimerad. Men jag vill verkligen inte göra någon snyfthistoria, och... Jag är lite trött på folk som går ut och berättar om sin psykiska ohälsa.

Hur menar du?

– Det här kan säkert vara en ganska impopulär åsikt, men jag tror att det kan skada mer än vad det hjälper.

Att det skapar någon sorts... samhällstrend?

– Precis. Att folk på något sätt kanske börjar känna efter och rota i sig själva lite för mycket. Jag vet i alla fall att jag personligen mest har påverkats negativt av såna artiklar, och därför vet jag inte om det är rätt av mig att prata såhär.

På senare år är det ganska många elitfotbollsspelare som valt att berätta öppet om psykisk ohälsa eller mentala problem. Så gott som alla har dock valt att göra det när de tagit sig igenom den jobbiga perioden, och själva känner att de är ute på andra sidan.

För Wilhelm Loeper är läget ett annat.

Dels för att han inte varit nere i någon becksvart avgrundsdjup depression – hans problem har legat på en någorlunda hanterbar nivå – men framförallt för att han fortfarande är mitt uppe i sitt eget arbete med sig själv.

– När jag kände att jag behövde ta hjälp började jag prata med en psykolog, och det har jag fortsatt med ända sedan dess. Det är ett dagligt arbete för att försöka förstå mig själv och förstå vad jag blir lycklig av, hur jag ska tänka i olika situationer och hur jag ska ta hand om mig själv.

Fotbollsmässigt har de två senaste säsongerna varit succéartade för Wilhelm Loeper. Först toppade han Superettans assistliga i AFC Eskilstuna, sedan flyttade han till Helsingborg och upprepade tricket.

Han var en drivande, dominerande nyckelspelare när HIF tog klivet tillbaka upp i Allsvenskan, och en köldångande vinterkväll i Halmstad ledde han de rödblå över tröskeln samtidigt som han själv erövrade en ny sorts status. Det var målet han gjorde, men det var minst lika mycket attityden han förde sig med och sättet han firade på – hela det där utstrålningspaketet som jag instinktivt kopplade till överklassens självförtroende.

I paus av returmötet var det fortfarande Halmstad som hade den allsvenska biljetten, men i halvtidsvilans tv-intervju lät ändå Loeper meddela att hans lag hade matchen ”i en liten ask”.

När allt sedan var över och segern var vunnen stod han barbringad på innerplan och betonade hur han älskade – älskade! – hela upplevelsen.

Anslaget var storvulet och bombastiskt. När tv-reportern Diljen Otlu konstaterade att segerrusiga HIF-supportrar strippat Loeper på såväl matchtröja som fotbollsskor svarade han som någon sorts knivseggsdansande renässanspoet.

– Jag kan ge allt idag. Jag kan ge bort hela mig själv.

Hur länge den saliga euforin sedan i höll i sig? Ett par dagar, max tre. Sedan var vardagen om något ännu lite gråbarskare än den varit före kvalet.

– Min psykolog hade sett de där bilderna på mig, och förstod omedelbart att det skulle komma en reaktion. Och så jävla känslomässigt uttömd och dränerad som jag var så var det nog ganska naturligt att få en liten dip efter en sådan känsloexplosion. Men det är ju lite sorgligt att den sortens framgångar egentligen inte förändrar något. När det går bra med fotbollen tänker jag: ”Shit, borde jag inte vara gladare och lyckligare nu?”. Det kan också sätta igång jobbiga tankar: ”Om inte det här räcker, så...”.

Wilhelm Loeper och Helsingborg firade rejält efter kvalsegern mot Halmstad BK.

Mentala utmaningar kan naturligtvis se ut på väldigt olika sätt – ta sig vitt skilda uttryck – och många saker som andra fotbollsspelare berättat kan Wilhelm Loeper överhuvudtaget inte känna igen sig i.

Han har exempelvis aldrig lidit av prestationsångest eller anspänning inför matcher, och han ser inte heller fotbollen som någon sorts rot till de problem han stött på. Om något är fotbollen snarare en del av lösningen, även om den aldrig kan erbjuda det allomfattande räddningspaketet.

– Fotbollen ger ju mig framförallt en tydlig riktning och drivkraft. När jag åker ut till Bosön för att träna själv under januariledigheten – då tänker jag mig att jag ska springa förbi mina antagonister på löparbanan. Att jag ska vara bättre tränad än fotbollsspelare som ansetts vara bättre än jag. De är liksom bilden av min hunger att bevisa för andra att de har haft fel om mig.

Efter några timmar på Fahlmans konditori på Stortorget har vi rört oss vidare, plockat upp Wilhelm Loepers bil och försöker nu navigera oss norrut genom staden.

Det går lite sisådär. Ett knappt år i staden räcker inte för att få koll på alla enkelriktningar och återvändsgator, men även om Helsingborg kanske inte är hemma för Wilhelm Loeper riktigt ännu så tycker han verkligen att det är skönt att vara tillbaka.

– Rutiner, träning och sociala sammanhang är sånt som får mig att må mycket, mycket bättre, så det är skönt att vara här nere i Helsingborg igen. Så fort jag får vara på Olympia så mår jag jättebra – det är all den andra tiden som också måste fyllas med mening för att det ska fungera.

Kanske har ni redan snappat upp att Wilhelm Loeper är en sån där fotbollsspelare som reflexmässigt beskrivs som lite udda, då hans intressen sträcker sig rätt långt utanför sidlinjerna. Han pluggar ekonomi, han kan alla världens huvudstäder, han gillar design, han är fascinerad av mode, han syr sina egna kläder, han vill utvecklas i köket, han mixar egen musik.

Och jo, allt det där stämmer ju – men det har liksom inte bara uppstått ur ingenting. Loeper har tagit ett aktivt beslut om att addera fler ingredienser till tillvaron.

– Jag har medvetet utvecklat hobbys och försökt fylla livet med mer innehåll. Men från början var det nog lite för mycket flykt, och lite för lite egen vilja. Jag försöker prova mig fram till vad jag faktiskt är intresserad av på riktigt, vad jag mår bra av på djupet.

Överklassens självförtroende, överklassens tvivel? Jo, något finns det förmodligen i allt det där – men i ännu högre utsträckning är nog Wilhelm Loeper en människa bland andra, någon som är ovanligt reflekterande kring frågor som är väldigt vanliga och allmängiltiga när ett liv rör sig in mot en ny fas.

Vem är jag? Varför är jag den jag är? Och vad vill jag med det jag gör?

Just precis nu har ändå Wilhelm Loeper förhållandevis lätt att hitta fram till någorlunda tydliga svar. Han är Superettans dubbla assistkung som nu ska göra en ny sorts avtryck i Allsvenskan.

Möjligheterna är goda. Helsingborgs assisterande tränare Mattias Lindström har beskrivit Loepers fysik och löpmotor som ”överlägsen” även på allsvensk nivå. Sedan har Lindström även sagt att de målgivande löpningarna in i offensivt straffområde måste bli fler ”om nu Loeper vill spela i Real Madrid”, men det mest anmärkningsvärda med den sägningen är att den egentligen bara var ett skämt till hälften.

Real Madrid blir det väl knappast, men om bara Wilhelm Loeper gör det han ska och utvecklas som han tänkt sig lär Allsvenskan bara bli en mellanstation. Då är inte Sverige stort nog.

– Äh, jag vet inte... Ifall fotbollen någon gång skulle ge mig möjligheten att spela utomlands skulle jag tycka att det var väldigt roligt, men just nu tänker jag vare sig på Dynamo Dresden eller Real Madrid. Men jag har en klar bild av vad jag behöver göra och vad jag behöver förbättra för att bli en utslagsgivande spelare i Allsvenskan. Det är det jag hoppas på av mig själv på planen i år.

Och utanför planen? Vad hoppas du på där?

– Att vara hyfsat harmonisk. Att må bra. Att lyckas hantera livet. Det tycker jag är lagom mycket att hoppas på.

Publisert:

LÄS VIDARE

Djurgårdens nyförvärv: ”Det blir hatmöten”

ÄMNEN I ARTIKELN

Allsvenskan i fotboll

Djurgårdens IF

Helsingborgs IF