Lasse Anrell: Sorgligt – Elofsson skulle blivit en av de stora

SPORTBLADET

Slutet på en karriär.

En karriär som skulle blivit en av de största.

Nu blev det bara en parentes och en en sorglig känsla från Salt Lake City av hur en svensk idrottsman knäcktes av kraven på sig själv och av en motståndare som var dopad upp över öronen.

Tänk er Borg utan de där fem raka Wimbledonsegrarna.

Tänk er Gunde Svan och Thomas Wassberg utan sina fyra OS-guld.

Tänk er Stenmark utan de där 86 världscupssegrarna och två OS-gulden.

Tänk er Zlatan utan de där målen mot Italien och Ungern.

Där nånstans finns Per Elofsson, den svenska skidåkaren som hade en fantastisk karriär i sikte men istället blev det mest tydliga och skakande exemplet på en idrottare som i alla bemärkelser gått in i väggen.

Han gjorde det fullt visuellt tydligt i Salt Lake City 2002 när han skulle vinna OS-guld och mötte Johan Mühlegg.

Han gjorde det sen på ett mera omfattande sätt när han gång på gång försökte komma igen efter den skakande upplevelsen i OS. Det har snart gått fyra år sen dess och Per Elofsson har aldrig riktigt lyckats komma tillbaka. De metoder som alltid fungerade tidigare slutade att fungera; den hårda träningen bröt ner istället för att bygga upp.

Alla trodde på en triumf

Jag var där uppe i Soldier Hollow i Salt Lake City när det hände.

Vi var rätt många svenskar som var på plats. Vi var rätt övertygade om att det här skulle bli den stora triumfen för svensk längdskidåkning i allmänhet och för Per Elofsson i synnerhet efter alla år av norsk dominans.

Jag skrev en krönika om vilken specifik idrottsman Elofsson var. Jag hade verkligen studerat honom på nära håll och slagits av hans extrema skicklighet i att känna sin kropp. Minsta förkylning kunde han parera, minsta känsla av skada kunde han bygga upp muskler för att parera, minsta smärta kunde han övervinna; även den största motståndare kunde han besegra.

Följden blev, tolkade jag i mitt porträtt inför tremilen, att Per Elofsson i princip var oövervinnelig och ett slags övermänniska. Det var naturligtvis ren rappakalja. Det var rent nonsens; Elofsson kanske trodde på det själv, det hade ju fungerat fram till den dagen. Men efter den brutala timmen i den korta, kuperade höghöjdsbanan i Soldier Hollow där Johan Mühlegg åkte med en energi som ingen annan gjort före honom, var alla sanningar om Elofsson lögner.

Mühlegg hade blodet fullproppat av röda blodkroppar som framställts på konstgjord väg, de forslade syret ut i musklerna på ett sätt som ingen odopad mänsklig organism kunde konkurrera med.

Per Elofsson försökte.

Det såg otäckt ut. Han försökte verkligen och när han ändå var chanslös krossades inte bara våra drömmar om en oändlig rad av OS-guld utan också Per Elofssons tro på sig själv.

Magin var bruten

Jag gick därifrån efter loppets slut.

Jag hade lyssnas på Mühleggs förljugna prat om sin glädje och på Elofssons prat om sin känsla av att inte räcka till.

Jag gick till den passage där åkarna tog av sig skidorna och gick för att byta om. Helt ensam stod jag där och såg rakt in i Elofssons ögon och jag vet inte om jag nånsin sett en sån sorg. Just när triumfens ögonblick skulle varit inne kom förödmjukelsen och nederlaget. Och även om Elofsson och vi andra anade vad det handlade om redan då - innan dopningstesterna var gjorda -så visste vi ju inte. Men vi visste att magin var bruten. Magin kring Per Elofssons hårda träning och järnhårda vilja var bruten.

Den har aldrig återfunnits sen dess.

???

Per Elofsson skulle blivit en av de stora.

Han vann tre VM-guld, 15 km och jaktstart 2001 och skiathlon 2003.

Men han skulle ha vunnit så mycket mer. Han hade talang och energi för det. Han skulle blivit en stor OS-gud. Nu blir han aldrig en av de riktigt stora. Det är så sorgligt. Jag har anat det länge men inte riktigt velat tro det. Ändå känns beskedet om att han nu slutar så oerhört sorgligt. En stor karriär är över utan att den hann bli mer än en antydan.

Lasse Anrell

ARTIKELN HANDLAR OM