"Jag bad om att få leva en dag till"

SPORTBLADET

Förbunds- kaptenen Kenth Hultqvist om olyckan som kunde kostat honom livet, VM och revansch

1 av 2 | Foto: glad att vara vid liv Kenth Hultqvist fick en annan syn på livet efter den svåra olyckan 1978 som var nära att bli förödande.

KAZAN

Är det någon som fortfarande tror på floskeln om att idrott skulle vara viktigare än liv och död?

I såna fall borde ni prata med Kenth Hultqvist.

Han lever för bandyn - men han var också väldigt nära att dö för bandyn.

- Jag visste inte om jag skulle överleva natten, säger Hultqvist.

I dag börjar bandy-VM i ryska Kazan.

Kenth Hultqvist är mannen som ska leda Sverige till guld, som ska se till att vi får revansch för den oerhört snöpliga finalförlusten mot Finland i fjol.

- Jag har väldigt svårt att säga vilka förväntningar vi ska ha. Ryssland och Finland kommer med oerhört starka och rutinerade lag, medan vi har många unga, nya killar som gör sin första stora turnering.

Du har petat många spelare som vi vet håller världsklass, och tagit in andra som vi inte riktigt vet var de står. Hade du tagit ut samma lag om det här vore den sista bandyturnering som någonsin skulle spelas på jorden?

- Nej, det hade jag nog inte. Det hade nog gått att ta ut ett lag som varit bättre just för stunden, men man kan ju inte veta säkert. Förhoppningsvis går solen upp nästa månad också, och då har några unga bandyspelare fått unika erfarenheter de kan bära med sig genom hela livet. Det kan vara värt ännu mer än ett VM-guld.

"Stor del av mitt liv"

Kanske lyckas Hultqvist och hans lag - kanske inte.

Hur det än går kommer Sverige i alla fall inte att förlora på grund av förbundskapenens slappa förberedelser.

- Bandyn är en väldigt stor del av mitt liv. Under vintern har det varit svårt att veta att man måste ta bort många av de gamla spelarna ur VM-truppen, och tankarna har virvlat i huvudet.

- Jag har somnat med bandyn och jag har vaknat med bandyn. Jag har jobbat oerhört mycket, 14 dagar i sträck ibland. Ett tag såg jag så många matcher att informationen bara stockade sig i huvudet. Jag har lärt mig att jag måste ta stunder då jag verkligen vilar, då jag bara sitter framför elden eller ser vatten.

Och då är bandyn helt borta ur huvudet?

- Nja, ärligt talat är det då de flesta av de bästa idéerna kommer. Då har tankarna fått sätta sig i kroppen. Men det gällar att träna på att vila, bli bra på det och vara stolt i sin vila. Vilar jag inte så går min motor på tomgång, trots att jag har växeln i.

Skar upp hela halsen

Det är en märklig upplevelse att prata bandy med Kenth Hultqvist.

Han brinner så intensivt för sporten att han kan övertyga vem som helst om att det är det viktigaste som finns - bara för att sekunden senare påminna om att man inte får ta idrott för allvarligt.

Han har sina skäl.

För ett ögonblick tystnar han. Sedan låter han minnet vandra tillbaka i tiden, och berättar om kvällen som lärde honom att se livet på ett helt annat sätt.

- Det var en match i Vetlanda 1978, jag hade precis fyllt 20. Vi var två spelare som åkte ihop, och jag föll framåt. Jag försökte resa mig, men klarade det inte, kom inte upp. Då såg jag mig omkring, och så var det bara rött runt hela mig. Blod. Jag hade ramlat på den andre spelarens skridsko, och skurit upp hela halsen.

- Jag spelade på mittfältet, och hade väldigt hög puls så blodet bara pulserade ut ur mig som en fontän. Nu fattade jag hur allvarligt det var, men spelet fortsatte bara. Ingen hade märkt något.

Olyckan inträffade på en söndag. På torsdagen hade Kenth Hultqvist för första gången i sitt liv gått en grundkurs i Första Hjälpen.

Det räddade hans liv.

- Jag visste vad jag måste göra, så jag tryckte in knytnäven i såret och klämde till. Jag lyckades ta mig ut utanför sargen, och när jag tittade upp på läktaren såg jag läkaren som hade hållit i den här kursen. Då börjar man undra... ja, vem styr det här egentligen? Läkaren hoppade ner och började skrika efter ambulans. Jag tittar upp igen och ser min blivande hustru och mina föräldrar. Sen kommer jag inte ihåg mycket mer.

Syddes ihop med 25 stygn

På läktaren svimmade flera åskådare av den otäcka synen. Kenth kördes blixtsnabbt till sjukhuset i Eksjö.

- De sydde ihop mig med 25 stygn i tre olika lager. Läkaren sa att han inte visste om jag skulle klara mig, och jag fick ligga med känslan av att inte veta om jag skulle överleva natten.

Vilka tankar rör sig då i huvudet?

- Jag bad för att bara få leva en dag till. Träffa de närmaste en enda gång till... Cykla kommer jag ihåg att jag drömde om att få göra, och att få dofta på naturen. De grundläggande sakerna i livet kom tillbaka, de som nog är de viktigaste trots allt. Jag låg inte och tänkte på en fin bil.

- Jag var borta, men sen kom jag tillbaka på något sätt. Det som räddade mig var att den stora halspulsådern inte skars av, utan det var två vener precis intill. Men det var bara en fråga om milimeter. Antagligen var det väldigt, väldigt nära att jag inte stått här i dag. Jag känner det som att jag fått tillbaka livet.

Fick ordentliga skydd...

Kenth Hultqvist är inte en man som viker med blicken särskilt ofta, men nu gör han det.

- Samma vecka som jag skadade mig hände samma sak en ishockeyspelare. Han klarade sig inte. Han avled.

Hur gick det för dig att komma tillbaka till livet och till idrotten?

- Under flera månader vågade jag inte ta i med någonting. Jag var rädd för att halsen skulle gå sönder igen, jag såg den bilden framför mig.

- Sen såg jag till att få ordentliga skydd för halsen för att känna mig tryggare, men det var ju ovanligt på den tiden så många var på mig: "Vad fan har du på dig"? Jag tänkte bara... jaja.

Hultqvist tar sig åt strupen. Där sitter fortfarande ett decimeterlångt ärr som påminnelse.

- Det tog tio år innan jag fick tillbaka känseln. Jag kände ingenting när jag rakade mig, och kunde skära mig själv om jag försökte.

Hur har olyckan påverkat den person du är i dag?

- Jag lever med det hela tiden. Den har givit mig perspektivet att det inte finns några självklarheter. Jag har förstått att uppskatta saker, och att vinst och förlust i idrott inte betyder allt.

- Jag ser människor slåss för att komma upp på en tron och människor i arbetslivet som hugger varandra i ryggen för att få en position, och det gör mig ledsen.

- Jag gillar människor som gör något för en annan, utan att ha en baktanke. Alla ska ju inte behöva skära av sig halsen och hålla på att dö för att förstå det här, så i mitt jobb med människor försöker jag förmedla de här tankarna.

...nu månar han om andra

Går tankarna ofta tillbaka till dagen det hände?

- Varje gång jag ser ett blänk från en skridskoskena så reagerar jag, även om jag inte berättar det för folk. Min hustru känner likadant. Och jag blir alldeles ifrån mig när jag ser spelare som går ut på isen utan halsskydd. Jag kan aldrig gå förbi ett barn som åker skridskor utan att fråga mamma eller pappa om halsen verkligen är ordentligt skyddad.

- Det känns som min plikt.

Det här är Kenth

Kenth Hultqvist om...

Erik Niva

ARTIKELN HANDLAR OM

Bandy