De som kallar det en ”öppen historia” ger jag inte många rätt...

Italienare brukar vara så bra på det där med vendetta.

Ändå blev det ingen efterlängtad revansch, bara ännu en snöplig förlust.

Roma, Roma, Roma, det här vänder ni inte.

Ända fram till slutsignalen, när allt redan var förlorat, hördes sången. Det gulröda folket stod enat, nedslaget men inte slaget, och sjöng för sitt lag, sköna ”Roma, Roma, Roma”. Vackert, men denna kväll med en sorgsen underton, som om man visste att det var avskedssången till denna upplaga av Champions League. Såväl påven som hela Vatikanen får nog ingripa och bidra med lite mirakel om Romas supportrar ska få sjunga för sitt lag i en semifinal denna vår.

Kändes ett nummer större

Än en gång kändes Manchester United ett nummer större. Engelsmännen var ”cyniska”, sa en italiensk TV-kommentator efter matchen. Jag skulle hellre kalla dem smarta. Sir Alex Ferguson visste precis hur hans lag skulle spela för att få den viktiga bortasegern och stackars Mister Spalletti hade inte mycket att sätta emot.

Före matchen såg jag Spalletti i en intervju och han pratade, på sin underbara breda toskanska dialekt, om hur mycket han och hela Roma längtade efter att få ge igen för senast.

”Jag är glad att vi lottades mot Roma så att vi kan få radera den svarta fläck i våra hjärtan som det förra mötet var”, sa Spalletti.

Ingen har kunnat glömma 7-1 på Old Trafford förra våren; förnedringen, förödmjukelsen. Ända sen lottningen blev klar har pratet om revansch ekat mellan Roms gator och gränder. I mina tankar var jag tillbaka i min gamla hemstad i går kväll, gick med folkhavet den kära, välbekanta vägen till Olympiastadion. Jag är inte romanista, men jag hade gärna velat se att det enda italienska lag som är kvar hade gått vidare.

Samtidigt är det bara att än en gång leta bland tangenterna efter de rätta respektfulla orden för Manchester Uniteds insats. Hur smart man stod emot anstormningen, lät Roma stressa och stressa upp sig. Hur skickligt man i andra halvlek höll tätt bakåt, med Van der Sar som oforcerbar sista utpost, när Roma låg på som mest. Hur väl man förvaltade de lägen som bjöds.

Saknade härföraren Totti

Roma saknade sin härförare Totti och man saknade Perrotta och Juan. Det som kostade Roma segern var dock framför allt avsaknaden av en riktig målgörare. Där Manchester United hade Cristiano Ronaldo och Wayne Rooney hade Roma en räcka missade målchanser. Självaste Michelangelo kunde inte ha målat en bättre skildring av skillnaden mellan de två lagen än bilden på Ronaldo som farande som från ingenstans och gjorde 1-0.

Ohejdbar, obeveklig och alldeles oerhört bra.

Wayne Rooneys mål var på sätt och vis mer slumpartat och ändå inte. Att en spelare som Rooney finns där framme för att kobra-hugga på Donis retur är aldrig någon slump. Målet var också en logisk följd av att Roma inte lyckades göra mål trots sin massiva press.

Vucinic gjorde mesta utom mål och Panucci gick och köpte pizza istället för att sätta sitt friläge alltmedan Roma blev alltmer jagat.

Man visste att man öppnade sig för kontringar, men hade inget annat val än att fortsätta söka en kvittering. I stället kom, obevekligt men inte oväntat, Uniteds 2-0.

Sådan är fotbollen, grym som ett gladiatorspel på Colosseum, och just därför så fängslande. Hur grymt Romas öde blir borta på Old Trafford om en vecka återstår att se. De som talar om en ”öppen historia” ger jag inte många rätt. Allt kan hända, visst, men det händer inte att Roma vänder det här. Manchester United kan däremot mycket väl få lyfta pokalen i Moskva.

I Rom, där är det färdigsjunget för den här gången.

Får jag fel ska jag med glädje äta ett kilo dioxin-förpestad mozzarella.

avJennifer Wegerup

ARTIKELN HANDLAR OM