Supportrar kallar det kärlek – det är kvalificerat skitsnack

SPORTBLADET

Jag såg en liten flicka lämna Råsunda med tårar rinnande ner för kinderna medan hon höll sin pappa hårt i handen. Hon såg rädd ut.

Fotbollen dog inte i dårarnas bombregn eller av stenkastandet utanför stadion men det blev en ny kväll där sporten så många älskar återigen gjordes betydelselös av meningslöst våld.

Alla huliganer säger att deras agerande sker på grund av kärlek till laget i ­deras hjärta. Att de starka känslorna för klubbens emblem måste få sitt utlopp i antingen ekstatisk glädje eller kontrollerat hat.

Naturligtvis är det kvalificerat skitsnack.

De som kastade fyrverkeripjäserna som exploderade alldeles intill AIK:s målvakt Tomi Maanoja inser naturligtvis att de inte stöttar klubben Hammarby eller fotbollen som sport. Man kastade bomberna därför att man tyckte det var ballt, ett sätt att göra sig viktig inför sina närmaste kompisar.

Fotbollen får inte bli desperat och upphöja dessa orosmoment till något de inte är. För polisens insatsstyrka var det som skedde inne på Råsunda aldrig något stort hot mot någon.

Fördömer givetvis huliganismen

Maanoja kunde självklart bränn- eller hörselskadats om någon av bomberna blivit en direktträff på honom. Men några nedrivna staketrader är ingen större hotbild när det görs av en liten klick och det på andra sidan står en väl utrustad polisstyrka.

Jag fördömer givetvis huliganismen men kan inte se nolltolerans som en lösning, att matcher ska brytas så fort publik bär sig illa åt. För mig vore det att låta de negativa krafterna segra. Den dag vi bestämmer oss för att bryta för första raket eller ett nedrivet stängsel, då får vi också medvetna attacker från individer som kallar sig fans till laget som är i ledning.

Att lag i underläge kan få fördel efter ett avbrott, som Hammarby i går och AIK i ett tidigare skandalderby, är rimligtvis en mer slumpartad utveckling. Suleyman Sleymans snygga vänsterskott till 2–2 kan man inte påstå var en effekt av vad som än sades i omklädningsrummet under timeouten som domaren Martin Hansson gav order om.

Fel att blåsa av EM-kvalmatchen

Fortfarande tycker jag det var fel av konsertpianisten att blåsa av EM-kvalmatchen Danmark–Sverige i Parken eftersom där inte återstod någon hotbild överhuvudtaget sedan den asberusade dansken plockats av planen. Tvärtom riskerade domarens agerande att resultera i ett för sporten förödande prejudikat.

Hansson gjorde rätt när han lät matchen spelas klar men förmodligen fel när han dömde straff till AIK vid 1–1. Jag har fortfarande efter att ha sett situationen ett tiotal gånger inte kunnat upptäcka ens en antydan till ojusthet.

AIK inledde med en enorm aggressivitet som effektivt tog bort Hammarbys viktigaste spelare Louay Chanko och Petter Andersson. Hammarbys mittfältare stressades men försökte ändå spela sig ur pressen i stället för att göra det självklara och lyfta långt.

Ivan Obolo utnyttjade effektivt Hammarbys tvekande när han stack loss på en lång framspelning som Christian Traoré valde att backa på i stället för att stanna och låta argentinaren springa offside.

Välförtjänt AIK-ledning

AIK:s ledning var då mycket välförtjänt men i den andra halvleken fick Hammarby bättre rörelse i laget och mer skärpa i passningsspelet. Kvitteringen blev ändå slumpartad då Charlie Davies missade en bollmottagning så att bollen studsade till friläge för Fredrik Söderström.

Fotbollsmässigt var det ett underhållande växlande derby vars oavgjorda resultat lämnar efter sig två förlorare. Hammarby tappade kontakten med guldstriden och AIK missade chansen att ta sig ur den negativa trend man hamnat i.

Fast det spelade ingen roll att Maanoja och Poppen Björklund gjorde flera riktigt bra räddningar. Det kvittade att Erkan Zengin antagligen spelade sig till Norge med ett par läckra dribblingsraider. Ingen kommer om några dagar förmodligen inte i heller ihåg Obolos smarta löpningar, Markus Jonssons perfekta straff eller Kevin Walkers lyckade inhopp.

Det alla funderade över när vi lämnade Råsunda var vad man ska göra åt eländet?

I grunden ett socialt problem

Den enda snudd på hundraprocentiga lösningen är den som ingen vill ha – att införa tvång på medlemskap för att få gå på match och förbjuda alla bortasupportrar.

Då skulle laddningen på läktarna försvinna men också mycket av stämningen vi njuter av.

Väljer fotbollen inte den vägen återstår bara massiva polisinsatser, eftersom det i grunden är ett socialt och inte ett fotbollsproblem, samt självsanering på läktarna.

Utan att på något vis förhärliga eller acceptera våld tror jag inte att särskilt många framför tv-apparaterna led med de som fick stryk av andra Hammarbysupportrar på läktaren för att de kastade en fyrverkeripjäs mot polisen.

Man behöver inte slåss för att rensa läktarna. Det räcker långt med ­angiveri och att peka ut bråkstakarna för ­polis och klubbledningar. De som grovt bryter mot reglerna som gäller på läktarna ska inte få komma dit igen.