Jag kastas ut - huvudet töms

avKristoffer Bergström

Kroko testar: Rodel

Ragunda.

Bengt är den mest bortglömda svenska guldkandidaten i OS.

Kanske för att hans sport har tappat sina svenska utövare.

Kanske för att den glömts bort sedan SOK trappade ner satsningen och en svensk stjärna smulade sönder armen.

Kanske för att Bengt tävlar för USA.

Han heter Sharky och vill mig illa.

Kälken är i blåmålat trä och det fullständiga namnet står skrivet på vänstersidan: Sharky Portable Power Jaw. Skräckinjagande namn för en sån mesvariant, tänker jag medan Claes visar en tävlingskälke. Den är i glasfiber, glider dubbelt så fort och går inte att svänga med om man är oerfaren.

Sedan knuffas jag ut i banan och huvudet töms.

Hammarstrand har Sveriges mest välskötta rodelbana och jag startar i en flack. Det är 30 minus men mitt hundflåsande beror bara på rädsla. Nyss smorde vi diskmedel på visiret, ändå immar det igen.

Jag tänker: vad är det här?

Varför kastar sig folk ner för en iskana utan sikt?

Vem tycker att det här är roligt?

Just det, som tonåring gillade jag rodel. Jag såg OS-sändningarna, lärde mig åkare och kopierade Seinfelds skämt:

"prrrrrr – aaaaaah! Aaaaah! Aaaaaah!!!"

Det är bara en människa som håller i sig för livet, det är hela sporten. Bara "aaaaah!" och vi bara "oj, han vinklade tårna, den här killen är en riktig atlet". Rodel är den enda sport jag nånsin sett där folk skulle kunna tävla mot sin egen vilja – och det skulle ändå bli likadant. Tänk om de bara plockade folk från gatan: "hey-hey-hey, vad är det här, jag vill inte åka rodel!". Det är bara att slänga på dem hjälmen och så hör du dem inte skrika, bara "prrrrrr – aaaaaah! Aaaaah! Aaaaaah!!!".

Världsrekord. Ville inte ens åka.

Mitt vrål är ljusare, mer som huu-huuuu. Jag är en femåring utan kontroll.

Genom suddet och imman ser jag att kälken är ute på en raka som tvärslutar vid en isvägg. Jag accelererar mot den, snabbare, huuuu, tio meter kvar till kollision, fortare, fem meter, heeeee – och så svänger jag.

Väggen är egentligen en kurva och de mjuka medarna viker automatiskt åt sidan. Det är liksom inte jag som girar, det är kälken. Jag ligger kvar och kastas åt vänster, direkt vidare åt höger och genom en rund kurva som slutar med en uppförsbacke.

Claes väntar vid målet och leder mig in i värmestugan. Han säger inget om min tid men det känns som världsrekord. Och som att en ofrivillig stackare hade presterat exakt lika bra.

Rodel är en minisport i Sverige men stort i Tyskland och Italien. Och i fjol vann amerikanskan Erin Hamlin VM, vilket ser ut som en försmak av framtiden. För USA är på frammarsch, har ett maffigt tekniskt team och professionella åkare. De sämre landslagsmännen får tusen skattefria dollar i månaden, de bästa lätt det fyrdubbla.

Den bäste amerikanen är också svensk.

– Jag tävlade för Sverige i tre OS, sen missade jag nollsex. Då hade jag ett snack med SOK som inte ville satsa förrän tjugohundraåtta. Det går inte på min nivå, så jag tänkte att min amerikanska tjej och jag hade ju tänkt gifta oss... så vi gjorde det snabbt och hade festen nollsju. För att bli amerikansk medborgare måste man ha tävlat för landet i tre år, så det betydde att jag precis hann ansöka inför Vancouver. Sen var det ett medborgartest i somras där jag fick svara på massa frågor om amerikansk historia och konstitutionen, hade jag missat det hade min ansökan inte hunnit gå igenom. Men jag klarade det och blev amerikansk medborgare femtonde oktober, säger Bengt Walden, 36.

Hur mycket större medaljchans har du som amerikan än svensk?

– Vårt förbund består av tretton heltidsanställda och omsätter tjugo miljoner kronor per år. Det svenska omsätter en miljon. Klart att den personliga prestationen måste göras, men chanserna ökar med allt rodelkunnande här. I Sverige bodde vi på lågbudgethotell och snålade, då når man ungefär dit vi gjorde. Till tiondeplatser. Nu är jag på en högre nivå.

Hur skumt vore det att ta guld och få höra The Star-Sprangled Banner?

– Absolut ingenting, det vore en otroligt stor ära. Rodel uppmärksammas inte stort i Sverige, men i USA spelar det ingen roll vilken idrott det gäller: alla OS-atleter är lika stora. Det är otroligt-otroligt stort att stå på pallen i USA, det håller i sig i fyra år. I Sverige kommer man ihåg sånt ett par månader.

Hur ser du på svensk rodels framtid?

– Man kämpar på i samma anda som man har gjort. Eller kan göra. Förbundet har fått struktur i ekonomin, men nyrekryteringen är svår. Förut hade vi gott om aktiva men ingen ekonomi, nu har vi pengar men inga aktiva. Fast folk gillar att åka kälke så får man fram aktiva finns ledarna. Jag tror inte att vi ser nån svensk till nästa OS heller, men kanske om två.

Över 150 km/h

Claes heter Pettersson i efternamn och är en av dem som har slutat i landslaget. Han är 26 år och kör knappt alls, kvar finns bara historierna om Benke Walden och de andra.

När jag vill åka en andra gång berättar Claes att min rosa dräkt påminner om Carolin Adamssons. För ett par år sedan tävlade hon i Calgary i lila-rosa dräkt, tappade styrseln och vevade med armarna. När kälken välte trasades armen sönder, karriären var över. "Det är den allvarligaste skadan någon svensk har råkat ut för, hon har fortfarande kvar rester i armen. Spikar och grejer", säger Claes.

Jag vill ge upp. Luften är för bitande, bongotrumman i bröstet för vild. Jag tröstar mig med att banan i Whistler är världens snabbaste, där åker de i över 150 kilometer i timmen, tre gånger snabbare än jag.

Två andetag, sen åker jag igen, utan att röra en muskel.

Jag piper, Sharky hånflinar.

Expertens råd:

Första rådet är att våga misslyckas för att lyckas. Du måste våga komma sist eller köra dåligt – och sen försöka direkt igen. Det andra rådet är att hålla dig så lugn som möjligt. Det är lätt att få panikkänslor och överstyra. Om du reagerar direkt och korrigerar kälken för snabbt är det lätt att du kommer fel. Du ska mer eller mindre låta kälken göra hela jobbet.

Bengt Walden, trefaldig olympier, nu tävlande för USA

Läkarens råd:

Kan du inte åka är det lätt att råka ut för skador. Man får lätt hjärnskakning om man missar och åker ur. Alltså, så länge du håller dig i banan är det lugnt, då är det bara att åka kälke, men när du kraschar i full fart är det jävligt illa. Det är exakt som backhopparskador: det finns inget som tar emot. Att bryta en arm är en sak, men huvudet är också illa ute. Det är höga farter och kan gå riktigt fel.

Sten Björnum, idrottsläkare och ortoped

Rodel:

Det låter himla roligt. Jag tror att det här är din starkaste gren, att åka kälke, Vi har haft jättemånga snowracers hemma så det borde vara helt lugnt. Om du bryter armen i rodel så är du väldigt klantig. Det förväntar jag mig inte. Men å andra sidan: du är väldigt-väldigt klumpig. Det är mycket ben och armar överallt, typ. Man får en känsla av att du inte vet var alla ben och armar är.

Anna-Carin Bergström