Skid-OS har blivit ett mästerskap i känslor

Foto: TT
SPORTBLADET

Se allt från OS i Pyeongchang på Kanal 5 och Kanal 9 eller streama på Eurosportplayer.se 

PYEONGCHANG. Vägarna till guld har sett olika ut.

Reaktionerna efteråt visat glimtar av ett djup vi inte tidigare skådat.

Här har fällts Stina-tårar, klingat Kalla-skratt och andats Kläbo-lättnad.

Skid-OS har blivit känslornas mästerskap.

För oss som parkerat i bergen och gjort Alpensia skidstadion till vårt andra hem under OS har livet varit både stormigt, omskakande och riktigt underbart.

Vindarna som tidigt drog in över skidspåren mojnade när spelen väl började och när vi är mer än halvvägs är snön under våra fötter mjuk och skyn ovanför våra huvuden blå.

Det har varit så många intryck att smälta, sortera och reda ut.

Så innan Sverige tar ett guld i onsdagens sprintstafett låt mig dela med mig av tankar kring tre av skid-OS största profiler.

De har alla stått högst på pallen redan.

Deras sätt att hantera vägen dit har skilt sig åt.

Stått med garden nere

Men när målet varit nått, när de tunga medaljerna hängt i breda band runt deras halsar har Charlotte Kalla, Stina Nilsson och Johannes Hösflot Kläbo stått framför oss alla som följt dem, med garden nere.

Sårbara, utan kraft att hålla skenet uppe.

Vi har helt enkelt fått lite mer av Charlotte, Stina och Johannes.

Vi har fått vara med och dela deras största ögonblick.

Och vad har vi sett?

I Charlotte Kalla en mogen kvinna som gått sin egen väg. Stärkt av beslutet att slita sig loss från landslaget och stå på egna ben.

Det har inte bara varit nyttigt i syftet att utveckla förmågan att tåla mjölksyra, bygga bålstabilitet och få bättre stäm i stakningen.

Det har handlat om att växa. Livets utmaningar i form av separation, överbelastningsproblem och hjärtflimmer har skulpterat om hennes sinne.

Men också triviala utmaningar har byggt livskontot.

Någon gång efter uppbrottet ringde tränaren Magnus Ingesson upp Charlotte och lämnade återbud till en av teamets träningsläger.

Kände att hon levde

En av skidstjärnas första frågor handlade om hur hon skulle ta sig från flygplatsen till alpbyn.

Hyrbil! föreslog tränaren.

Själv? undrade Charlotte.

Efter år av skyddad verkstad i landslagets omhuldande verksamhet stod Charlotte Kalla alltså på en flygplats i Europa och kände att hon levde.

Jag beundrar det mod och den kraft som Charlotte Kalla agerat med när hon brutit med förbundets sommarupplägg. Under dagarna här i Pyeongchang har hon kommit till skidstadion i sällskap av sin tränare Magnus Ingesson. De har gått som ett strävsamt gammalt par beslutna att dela (skid)livet tillsammans.

Den glädje som Charlotte Kalla visat har varit äkta, innerlig och energifylld.

Glöden efter guldet i skiathlon var som ett vulkanutbrott. Men det var ännu mer Charlotte när hon efter silverstafetten stod med oss, skämtandes och skrockandes. På den normalt känsliga frågan om hon ville agera förbundskapten inför sprintstafetten himlade Charlotte med ögonen, slog ut med armarna, studsade med de starka benen och utbrast: "Den frågan säger jag pass på! Nej, nej, nej nej, aldrig mer. Ha ha ha".

Charlotte Kalla är glad och bottnad och på onsdagen ska hennes trygghet smitta av sig på Stina Nilsson.

Hulkade på medaljceremonin

En Stina Nilsson som inte ens själv kan sätta ord på de känslor som bubblat upp under OS.

Alla har häpnat.

Stina Nilsson med. Hon har inte lyckats identifiera känslorna efter sprintguldet och varför skulle hon behöva göra det? Man kan ju bara få känna.

De salta tårarna har dränkt Stina Nilssons kinder. Gråtandes på stadion, hulkandes på medaljceremonien.

Det har varit vackert.

Vi har fått se en ny sida av Stina Nilsson. Den kalkylerande, fåordiga, till synes ständigt planerande unga damen har blivit mer mjuk i konturerna. Hennes strategi, en dag i taget, alltid fokus på nästa steg har luckrats upp.

Den professionella inställningen och den mentala verktygslåda har hon kvar. Men glädjen över att lyckas med den minutiösa uppladdning som startade när hon blev golvad i VM i fjol kom från hjärtat. Nu går det av bara farten.

För Johannes Hösflot Kläbo har ingången på OS också skett i expressfart. Med ena foten på skidan och den andra i youtube-branschen kom den norska 21-åringen till OS.

Ronaldo-frisyren lagd och Hubot-uppsynen på plats.

Ren och skär lättnad

Det var först när norrmannen satt ner efter sprintguldet som de äkta känslorna kom fram.

Det var varken skratt eller tårar utan ren och skär lättnad.

Johannes Kläbo berättade om de tunga dygnen, om hur tv-spelet räddat honom när sömnen svikit, hur dåligt han mått av den press bara en ung norsk skidprins kan ha på sig.

De röda rosorna på kinderna hade mattats, axlarna var sänkta. Han visste att han själv varit en del av spelet på de sociala medierna men när verkligheten (den vi kan ta på) knackade på dörren var han inte beredd på ångesten det förde med sig.

Det var hjärtskärande att ta del av.

Tre öden, tre guld och lidelse till tusen.

Nu jagar trion nya framgångar. Ett svensk guld hade varit fantastiskt.

Men är vi redo för nya medryckande känsloyttringar?

Jo, jag tror det. Visst är vi det.


LÄS MER: OS TV-tider onsdag 21 februari
LÄS MER: OS 2018: Alla dagar, alla grenar
LÄS MER: Medaljligan i OS 2018
LÄS MER: OS resultat 2018: Gren för gren