Dagen då polisen sköt sönder tv-reporterns glasögon...

SPORTBLADET

Niklas Jihde i ny krönika: Innebandyn har utvecklats – och journalisterna har tvingast haka på

Bland det roligaste vi veteraner i innebandyvärlden vet är att berätta gamla innebandyskrönor.

När tugget väl kommit igång i omklädningsrummet eller i bussen så bubblar den ena osannolika historien upp efter den andra.

Okej, innebandyn var långt ifrån den seriösa sport som den är i dag – men kanske var den roligare?

Svaret är – nej.

Vill man uppleva de märkliga matcherna och de udda lirarna igen så finns det lägre serier för det. Innebandy är i dag på stort allvar – tanken slog mig när vi i AIK var ute och värmde upp inför derbyt mot Täby. Några åskådare passerade förbi och hojtade till.

– Ni vinner väl i dag?

Jag svarade självklart ja på den frågan. Åskådaren var dock inte helt nöjd med svaret utan fortsatte.

– Jag räknar med minst två bollars marginal, jag har spelat på det!

Den nya tiden är sedan länge här och jag gillar den verkligen. Att vi sedan vann matchen med 7–5 är ju en annan sak.

Utvecklingen har även tagit fart ibland landets sportjournalister. Bara för några år sedan var intresset svalare än vädret verkar ha varit på Island. Handuppräckningen vid genomgången för bevakning av elitinnebandy på landets sportredaktioner var nog inte jämförbart med en Brasilien-match.

De som dök upp på matcherna var ofta okunniga och totalt ointresserade journalister. Oftast var det någon praktikant som fick det ärofyllda uppdraget att skriva ihop en rad om matchen i tidningen dagen efter. Saker har dock hänt, och det rejält.

I söndagens Sportspegeln dök Kjell Kjellman (som alltid hittar roliga vinkla i sina inslag) upp och snickrade ihop ett inslag om Pixbo mot Falun. Inslaget var väl genomarbetat och gav oss tittare en klar bild över matchen.

Faktan som Kjellman presenterade var gjord på bra research, SVT-veteranen hade till och med koll på att Pixbo hade junioren Christian Jurkiewizc i mål – det var en information som till och med grabbarna på innebandymagazinet (experterna!) inte hade koll på.

Det lät faktiskt som om Kjellman tyckte det var kul att vara på innebandy.

Annat var det inför den avgörande kvartsfinalen 1998, mellan min dåvarande klubb, Pixbo och Örnsköldsvik. Kjellman stod placerade nere i ena hörnet och väntade på att få intervjua mig – han anade dock inte faran över att vår reservmålvakt, polis i det civila, Håkan Reit, var ute och briljerade med klubba och boll.

Efter ett kraftigt vådaskott från poliskonstapel Reit så låg Kjellmans glasögon sönderskjutna på golvet. Bollen sved även till ordentligt på tv-mannens kind. Det var en inte allt för glad Kjellman som gick för att göra intervjun med mig. Medan vi tog oss till en säkrare plats i arenan, tryckte Kjellman en ispåse mot sin röda kind, och muttrade beskt:

– Innebandy, jäkla skitsport?.

Intervjun blev dock av och efter en ruggig bra innebandymatch kunde inte ens den gode Kjell såga matchen i inslaget på kvällen. Håkan Reit var sedan otroligt stolt över sitt skott – på träningen dagen efter hade han tryckt upp en tröja där det stod ”Kjell Kjellman killer”.

På tal om målvakter – det finns en anledning till att de sitter på knä utan klubba??

Det positiva med utvecklingen vi har haft inom innebandyn är att även sportjournalisterna tvingats hänga på.

Det finns numera många journalister som är kunniga och duktiga på plastbandy – och, som jag är säker på, räcker upp en hand när frågan om innebandybevakning kommer på tal.

Niklas Jihde ([email protected])

ARTIKELN HANDLAR OM

Innebandy