Nu går tåget, Svennis!

SPORTBLADET

Wennman: Dags att börja vinna på bortaplan – annars viftar stinsen flaggan

LONDON. Sven-Göran Eriksson får se upp, det står en stins och och viftar med röd flagga på perrongen i Manchester:

Tåget går nu.

Arsenal, Chelsea, Man United och Liverpool tänker dra i väg och vill Svennis haka på får han börja vinna på bortaplan också.

Jag utgår från att Liverpool gör sin plikt mot Bolton idag, sen har vi De Fyra Stora i topp som vanligt. Det tog en dryg tredjedel av säsongen innan ordningen var återställd.

Menar jag alltså att lag som Manchester City, Portsmouth, Aston Villa och Everton kan sluta drömma om att spränga den gyllene kvartetten redan nu, långt innan det utslagsgivande julschemat?

Njaa. Kanske det. Eller rent av: troligen.

Det handlar inte om några större poängavstånd än och om ett lag som Man City kan fortsätta rada upp hemmasegrar kommer Svennis gäng att vara med där uppe och hota, men som sagt:

För att slå sig in i topp fyra måste man vinna borta. Man måste sno åt sig tre poäng i de där matcherna som tycks alldeles jämna och ”vinna fult”, som det kallas.

Man City har inte lyckats med det, bortsett från premiären på Upton Park. 3–3 borta mot Fulham var en sån match där man inte lyckades knyta till. 1–1 i derbyt i Wigan i går var en annan.

Elano-ersättaren Geovanni gjorde mål redan efter 30 sekunder, Andreas Isaksson såg stabil ut i målet och City-försvaret borde inte släppt till nåt mot ett formsvagt Wigan – men det blev alltså oavgjort sen en omarkerad Paul Scharner nickat förbi en chanslös Isak.

Mycket vill ha mer

– Det är en gåta att vi inte spelar bättre borta, men oavgjort var väl...okej, sa Svennis.

Det tror jag inte han tyckte innerst inne.

Mycket vill ha mer och efter succéhösten har pretentionerna ökat i City. Svennis vill inte gärna släppa taget däruppe i toppen.

Ser man hur lag som Arsenal och Chelsea vinner jämna, svåra matcher med hjälp av erfarenhet, bredd och individuella stjärnor inser man ändå att Svennis har en gigantisk uppgift framför sig – inte minst när transferfönstret öppnas – om han vill klamra sig fast vid sista vagnen på tåget.

Arsenal, till exempel, spelade helt underbar fotboll i första halvlek på Villa Park. Det märktes knappt att den store lille Fabregas var skadad, Flamini tog ett par kliv upp i banan (och sköt 1–1), Hleb visade världsklass och Gunners rullade ut Villa på typiskt manér.

När Adebayor gick upp högre än Olof Mellberg och nickade in 2–1 för Arsenal trodde vi nog att Villa skulle kapitulera. I stället gick hemmalaget närmare, hårdare och beslutsammare in i alla dueller efter paus och gav Arsene Wengers gäng en riktigt tuff resa. Som Villa spelade i andra halvlek hade laget vänt matchen och vunnit mot de flesta andra lagen i Premier League.

Men inte mot Arsenal, som rutinerat höll undan och vann. Det är därför tabellen ser ut som den gör.

Jag satt själv på Stamford Bridge och såg Chelsea klara sig ur en annan knipa i derbyt mot West Ham. Efter en första halvlek som var en gäspning skruvade Chelsea upp tempot i andra – men West Ham ställde upp på det och vek inte ner sig en tum. Mittbacken Matt Upson var absolut strålande, bland det bästa jag sett i höst, och mitt-mittfältarna Hayden Mullins och Scott Parker var beredda att ta smällarna mot en absolut stenhård Jon Obi Mikel.

Såna segrar gör topplag

Det kunde lika gärna ha slutat oavgjort, men en minut efter att Fredrik Ljungberg bytts in i den 74:e kom Joe Cole loss (efter en av många vunna nickdueller av Drogba djupt ner i banan) och sköt 1-0. Kanske offside, men det var i så fall inte med många millimeter.

Såna segrar gör topplag, såna segrar är nästan aldrig tillfälligheter, såna segrar skiljer De Fyra Stora från resten.

ARTIKELN HANDLAR OM