Två frontlinjer – men ett landslag

SPORTBLADET

Niva: Splittrade av krig – enade av mästerskapet

1 av 3

Den ena anklagar den andra för att ha sålt ut sitt land. Den ena vrålar fram nationalsången medan den andra demonstrativt står stum. Den ena försöker sparka sönder knät på den andra.

Så kan det bli för de som försöker göra ett landslag av ett inbördeskrig.

I dag ska ändå elva spelare från helt olika delar av Ukraina spela EM-premiär tillsammans.

Att beskriva det som en förbundskaptens värsta mardröm vore kanske att ta i, men en månad före EM-premiären var det definitivt inte vad Mychajlo Fomenko längtat efter att se.

Sjachtar Donetsk mötte Dynamo Kiev i den ukrainska klassikern, och nere på planen slogs flera av hans landslagsspelare med varandra. Oleksandr Kutjer skickade iväg ett knytnävsslag åt det ena hållet, Sergij Rybalka kontrade i den andra riktningen.

Allra värst var den direkta konfrontationen mellan två av landslagets nyckelspelare, kulminationen av den utdragna fejden mellan Andrij Jarmolenko och Taras Stepanenko.

”Vår vänskap är över”

De hade bytt tröja efter höstmatchen, men läget hade bara förvärrats av det. Framför sin Kiev-trogna klack valde Jarmolenko att kasta Stepanenkos tröja i gräset, och lämna den där då han själv gick av planen.

Ett sånt där misstag som råkar hända ibland? Nä, det gick inte att låtsas längre. Efter att Stepanenko nu firat ett mål med att kyssa sitt Sjachtar-märke framför Kiev-sektionen rusade Jarmolenko fram och sänkte honom med en fullsatsningsspark mot knäna.

– Hade han träffat mitt stödjeben hade han krossat knäskålen på mig. Jag förlät honom för det där med tröjan, men det här var avsiktligt. Och jag kan meddela hela landet att min vänskap med honom är över, deklarerade Stepanenko efter matchen.

Ibland ryker fotbollens alfahannar ihop på planen utan att det ligger något djupare bakom – Olof Mellberg och Fredrik Ljungberg brottades utan att göra anspråk på Västergötland – men på motsatt sätt är ibland också ett slagsmål något långt mycket mer komplicerat än ett slagsmål.

Ibland måste man försöka bygga landslag mitt under pågående inbördeskrig.

■ ■ ■

Taras Stepanenko och Andrij Jarmolenko kommer från olika sidor av den skiljelinje som numera delar Ukraina på ett högst bokstavligt sätt, men de tillhör egentligen inte landslagstruppens mest politiskt högljudda spelare.

Det finns andra som varit betydligt flitigare med att deklarera sympatier och lojaliteter.

När landslagets försteanfallare Roman Zozulja avgjorde Europa League-åttondelen mellan Dnipro och Ajax förra våren tillägnade han målet till det ukrainska specialförband som stridit om flygplatsen i Donetsk i mer än ett halvår.

Han visste mer än de flesta om vad de gått igenom, eftersom han själv hade hälsat på dem vid frontlinjen.

– Ärligt, när jag först kom dit fick jag gåshud. Och när jag åkte därifrån var jag fylld av så mycket adrenalin, så mycket känslor, så mycket energi. De här killarna – de är våra hjältar.

Zozulja nöjde sig inte med ord, utan engagerade sig allt mer i krigszonen, i människorna som flydde och soldaterna som stred. Tillsammans med Dnipros ultras lanserade han en stiftelse han döpte till ”Folkets armé”. Han auktionerade bort sin egen medalj från Europa League-finalen och han utmanade den ukrainska presidenten att bidra.

– Jag gör vad jag kan för att hjälpa till. Själv kan jag inte åka till fronten och slåss, så jag spelar fotboll för mitt land och min flagga istället.

I vintras dök det så upp osannolika rykten om att Roman Zozulja bjudit ut sig själv och sina tjänster till den andra sidan. Sjachtar Donetsks förre presschef Ruslan Marmazov – som hoppat av jobbet och dragit till Ryssland – påstod att Zozulja varit öppen för att följa pengarna och göra samma flytt.

Anfallaren reagerade ursinnigt, beskrev uppgifterna som ren krigspropaganda.

– Marmazov borde hålla sig borta från alkoholen. Mitt hemland är inte till salu. Jag undrar vad han tog betalt för att sälja ut sitt.

■ ■ ■

Att anklaga den före detta presschefen i en annan klubb för att sälja ut sitt hemland för pengar är en sak. Att samtidigt rikta samma beskyllning mot sin gamla anfallspartner är känsligare.

När Roman Zozulja och Jevhen Seleznjov spelade ihop i Dnipro bildade de en tung, genombrottsstark forwardsduo. Nu hade Seleznjov flugit över fronten och skrivit på för ryska Kuban Krasnodar, gjort precis det som Zozulja beskrev som att sälja ut sitt hemland.

Reaktionerna från den ukrainska sidan var inte särskilt förlåtande. Förre förbundskaptenen Jozjef Sabo var en av de som mullrade högst.

– Det är helt enkelt inte rätt att jobba för fienden. Jag uppmanar alla ukrainska fotbollsspelare att säga nej till såna här erbjudanden, att hålla sig borta från odjurets håla. Själv är jag gammal, men hade det krävts att jag tog ett gevär och försvarade mitt hemland så hade jag gjort det.

”Är olika saker”

Seleznjov själv pratade inte så gärna, men när han väl gjorde det var hans beskrivningar och tolkningar givetvis annorlunda. Han var ingen landsflykting, än mindre någon förrädare. Han var bara en fotbollsspelare som behövde byta klubb för att få nödvändig speltid inför EM.

– Ordet ”fotboll” är en sak, ordet ”politik” är något helt annat. Valet jag gjorde var enbart för fotbollens skull. Det var inte för Ukrainas, Rysslands, Amerikas eller någon annans skull. Det var för sporten.

Jevhen Seleznjov insisterade. Gång på gång upprepade han ungefär samma svar på en rad olika sorters frågor, men till sist var det nästan som om störtfloden av kritik svämmade över honom.

Det blev bara två månader och nio ligamatcher i Ryssland. Prick en månad före EM-premiären bröt han kontraktet med Kuban Krasnodar och skrev på för Sjachtar Donetsk i stället.

Men i länder där framtiden riskerar att bli kort är minnet ofta väldigt långt. Det som en gång skett är så gott som omöjligt att göra ogjort.

■ ■ ■

Ingen annan internationell toppklubb tvingas hantera lika många inneboende motsättningar som Sjachtar Donetsk. De har tvingats överge sin stad, sin arena och sina fans. De kommer från Donbass – hjärtat av det ryskspråkiga Ukraina – men spelar nu hemmamatcher i landets mest nationalistiska stad.

Vad är Ukraina för dem?

Det går inte att ge något entydigt svar på, eftersom det helt enkelt inte finns något. När den ukrainska nationalsången spelas på EM-arenan i Lille idag kommer den ena Sjachtar-försvararen sjunga den med full kraft, medan den andra Sjachtar-backen beslutsamt kommer att tiga sig igenom den.

För Vjatjeslav Sjevtjuk från landets västra delar står nationalsången för vissa saker, för Jaroslav Rakytskyj från Donetsk låter den helt annorlunda. Han har tidigare pratat öppet om en vilja att representera Ryssland istället.

– Mitt land är Donbass, min huvudstad är Donetsk. Ingen kan förneka att det är en speciell plats. Vi som växte upp där har särskilda värderingar, en särskild mentalitet. Donbass har alltid stått med Ryssland, och kommer att göra det framöver också.

■ ■ ■

Idag spelar Ukraina sin första mästerskapsmatch sedan inbördeskriget bröt ut. Jaroslav Rakytskyj och Vjatjeslav Sjevtjuk ska bilda backlinje ihop, Taras Stepanenko och Andrij Jarmolenko ska spela på samma mittfält och Jevhen Seleznjov ska konkurrera om en anfallsplats med Roman Zozulja. Känslorna kommer att vara kluvna, både på plan och läktare.

”Inte mitt landslag”

Sedan den slutgiltiga truppen presenterades har en upprörd proteströrelse vuxit fram bland de fans som normalt sett vrålar fram det ukrainska landslaget med allra störst övertygelse och entusiasm. Revolten har sammanfattats under parollen ”Ne moya Zbirna”. Inte mitt landslag.

Missnöjet är både generellt och spretigt, men har fokuserats på frågan om de så kallade ”gästarbetarna”. Hur kunde det komma sig att ingen av spelarna som tillbringat våren i Ryssland – Seleznjov, Butko, Zintjenko – fanns med i ursprungsuttagningen men alla sedan plötsligt fanns med i den slutgiltiga truppen bara en dryg vecka senare?

Vem hade dragit i vilka trådar? För vilka syften användes fotbollslandslaget?

När Ukraina spelade sin sista uppvärmningsmatch mot Albanien förra veckan gjorde Taras Stepanenko det första målet. Han firade genom att bulta näven mot nationsmärket på bröstet, hylla sitt Ukraina så som han såg det utifrån sin uppväxt i Donbass.

Andrij Jarmolenko gjorde sedan det andra målet och firade på exakt samma sätt, bara ännu mer vildsint och intensivt. Samma land, samma märke, men en helt annan idé om vad det står för och innehåller.

Två världsbilder, två tankesätt, två sidor av frontlinjen.

Men bara ett landslag.

ARTIKELN HANDLAR OM