Svenske stjärnan om helvetesåret: ”Aldrig varit så rädd i mitt liv”

Publicerad:
Uppdaterad:
Victor Johanssons 2020 var en kamp på liv och död.
Foto: Christine Olsson/TT / TT NYHETSBYRÅN
Victor Johanssons 2020 var en kamp på liv och död.

SPORTBLADET

På ett år drabbades simmaren Victor Johansson av tre bakslag som alla hade kunnat avsluta hans karriär.

Eller i värsta fall hans liv.

– Det var jobbigt att behöva ringa till föräldrarna och säga: ”jag vet inte när jag vaknar”, säger Johansson till Sportbladet.

”Tack jag mår bra nu
Har försökt ta tag i mig ett tag nu
Ja, jag var nere där på botten utan luft
Och precis när jag nått toppen dök du upp”.

Texten är från Molly Sandéns och Newkids ”Jag mår bra nu”, men hade lika gärna kunnat vara Victor Johanssons ord.

Den svenske landslagsstjärnans 2020 skulle kulminera med ett OS i Tokyo. I stället tränade han sönder kroppen, blev isolerad ensam i USA med skyhög feber och covid – och avslutade året med att ligga i respirator i 30 timmar efter att nästan ha mist livet.

När han blickar tillbaka på året är det Newkids stämma från Musikhjälpen som stannat kvar. Låten spelades på tv:n i bakgrunden kvällen allting hade kunnat ta slut.

– Varje gång jag sätter på hans fina kärlekslåtar därifrån får jag en liten tillbakablick. Det är fint, men också väldigt jobbigt. Det påminner mig om när jag kom in till sjukhuset, mådde fruktansvärt dåligt och knappt kunde andas, säger han.

Tränade med OS-guldmedaljören

Victor Johansson hade precis simmat långdistans-VM i Sydkorea 2019 när allt började.

För att komma i sitt livs form till sommarens OS tog han hjälp av tunisiern och den dubble OS-guldmedaljören Ous Mellouli. Duon tränade uppåt 20 pass i veckan, några av dem var de bästa Johansson upplevt i sin karriär.

Sedan gick någonting fel. Kroppen protesterade.

– Jag hade träningar där det kändes som att jag knappt var simkunnig, säger Johansson.

Foto: Privat
OS-guldmedaljören Ous Mellouli (höger), som Victor tränade med innan han blev övertränad

Han vaknade upp mitt i natten dränkt i svett. Kroppen stressade även när han vilade och under tre veckor i januari 2020 rasade vikten med över fyra kilo.

Johansson mätte sina blodvärden och fann att testosteronnivåerna hade störtdykt till en 85-årings nivå. Med lågt testosteron följer ofta minskad muskelmassa, sämre effekt av träning och förhöjd mottaglighet för sjukdomar.

I USA, där EM-fyran från 2017 studerar, trodde man att han led av en sjukdom. Därför startades en utredning, där Johansson bland annat testades för cancer.

Läkarna hittade någonting.

– Då var jag livrädd. 22 år gammal och trodde att jag hade cancer, säger Johansson.

”Då mådde jag inte jättebra”

De fann att någon form av slaggprodukt hade dröjt sig kvar. Men svensken var övertränad och tog timeout från simningen.

Ungefär samtidigt kom beskedet att OS sköts på framtiden.

– Jag fick glädjetårar. Jag hade inte varit redo att ens kvala, för jag var helt trasig. Jag vilade i tre-fyra månader och gick upp tio kilo medvetet, säger Johansson.

Under tiden ifrån simbassängen drabbades Johansson av covid-19.

– Som värst låg jag i tre-fyra nätter med strax över 40 graders feber. Då mådde jag inte jättebra, säger han, och fortsätter:

– Jag kände mig trygg, men också väldigt ensam i och med att mina föräldrar bor i Nässjö. Det är en lång flygresa. Nästan två dagar.

Så fort han blev frisk var valet därför enkelt. I juni 2020 begav sig Johansson hem till Småland för att återstarta sin OS-satsning.

”Det var någonting som var fel”

I november månad kom den tredje smällen. Johansson, som haft problem med halsmandlarna sedan barnsben, fick ont i halsen igen.

Han åkte in till sjukhuset i Jönköping, där läkarna trodde att han drabbats av halsfluss och skrev ut antibiotika. Han tränade vidare.

– Efter tre veckor gjorde det ont på andra sidan av halsen. Det började täta till och jag fick svårt att andas. Inom ett och ett halvt dygn hade jag 41 graders feber, berättar Johansson.

Läkaren hittade tre bölder, en på var halsmandel och en längre ner mot strupen. Johansson fick kortison för att minska besvären, men denna gav motsatt effekt. Halsen klibbade ihop och simmaren kunde inte andas.

– Jag fick dödsångest. Jag har aldrig varit så rädd i mitt liv. Skulle det inträffa hemma hade slutresultatet kunnat bli väldigt olyckligt, säger han.

”Önskar att ingen ska uppleva det”

Victor Johansson fick en plats på intensiven och en operation morgonen därpå. Han gavs syrgas och adrenalin för att andningen inte skulle ge upp under natten.

– Jag sov ingenting, för jag var livrädd för att somna och inte kunna andas, säger han.

Inför ingreppet sa läkarna att det var oklart när han skulle vakna igen. Proceduren i sig var inte särskilt riskfylld, men det var upp till Johanssons kropp att avgöra när den kunde väckas.

Foto: Privat
Victor Johansson på IVA i Jönköping

Det kunde ta några timmar. Det kunde ta ett dygn. Det kunde också ta fem-sex dagar.

– Det var obehagligt att höra. Det var jobbigt att behöva ringa till föräldrarna och säga: “jag vet inte när jag vaknar”, säger han, och fortsätter:

– De var inte så oroliga, men de ville inte att det skulle hända deras son. Deras barn. Det önskar jag att ingen behöver uppleva.

”Aldrig varit så tacksam”

22-åringen intuberades i vaket tillstånd. Två slangar fördes in genom näsan, den tjockare gjorde fruktansvärt ont, men han slocknade och försattes i respirator.

30 timmar senare vaknade utan sina halsmandlar och med en tömd böld vid luftstrupen.

– Det var väldigt skönt att kunna andas igen. Jag har aldrig varit så tacksam för att få luft, säger Johansson.

Hans nära och kära tilläts inte vara på plats på sjukhuset till följd av covidrestriktioner, så han fick återhämta sig på egen hand tills han skrevs ut en vecka senare.

– Det var väldigt skönt att få krama mina föräldrar igen efter tio dagar på sjukhuset, säger Johansson.

Lämnade 2020 bakom sig med en smäll

Första stoppet efter sjukhuset var McDonald’s. Där beställde han tre cheeseburgare och en milkshake för att komma på banan igen. Att gå på dropp blir man inte mätt av.

Sedan väntade vila, återhämtning och antibiotika.

Lagom till årsskiftet var Johansson tillbaka på banan.

– 2020 var väldigt jobbigt mentalt för mig. Det var någonting särskilt med att smälla av lite raketer till 2021. Det var som att den här ryggsäcken man gått och burit på bara försvann. Det kändes som att smälla bort alla problem, sammanfattar Johansson.

När han ser tillbaka på året som varit är det med nya ögon.

– När jag låg ensam på avdelningen hade jag tid att reflektera. Då insåg jag hur små alla dessa vardagliga problem är. Det är dåligt väder, man har fått en taskig kommentar, man behöver tömma diskmaskinen. Det tar så mycket energi och är egentligen inte viktigt.

– Livet är så fruktansvärt kort om man sätter det i perspektiv till hur länge det har funnits liv på denna planet. Man är inte här en lång stund, direkt. Om man har otur kan det bli ännu kortare. Det hade kunnat gå mycket värre för mig, får man lov att säga. Tack gode gud för den sjukvård vi har, tror jag.

Kämpar med Sarah Sjöström

Inga av Victor Johanssons bakslag verkar direkt koppade till varandra. Han hade bara en otrolig otur.

Bakterien som han drabbades av heter haemophilus influenzae. Infektionen satte sig på fel ställe och gav sjukdomen epiglottit som enligt Folkhälsomyndigheten kan vara dödlig.

Alla drabbas av svårigheter, som Johansson uttrycker det. Han tar upp sin goda vän Sarah Sjöström, som nyligen brutit armbågen efter att ha halkat på en isfläck.

– Det är någonting hon behöver gå igenom, och det kommer hon förhoppningsvis klara av. Jag fick ligga i respirator och någon annan får covid. Det är det jag menar. Livet är en berg- och dalbana, samlar han.

OS-satsningen får bli vad den blir, har Johansson insett. Men trots all otur är det inte omöjligt att han kliver upp på startpallen i Tokyo i sommar.

Som Newkid sjöng i en cover av Ana Diaz ”Starkare” på Musikhjälpen, en mörk decemberkväll 2020:

”Om det gjorde mig starkare

Starkare”.

Laddar ...
Publicerad: