Min sista text – nu får ni klara er utan mig, kids

Foto: PETER KJELLERÅS
TACK OCH HEJ, LASSE! Lasse Anrell slumrar till framför en jätteaffisch på kinesiske basketspelaren Yao Ming. Favoritfotot, taget av fotografen Peter Kjellerås, har Anrell själv valt till detta – hans sista – uppslag i Sportbladet.
SPORTBLADET

Det finns två saker som jag är barnsligt förtjust i. Och av ungefär samma skäl, tror jag.

Den ena är korv.

Den andra är kvällstidningar.

Båda är enkla att få tag på, de finns överallt. Man bläddrar lite i en tidning, stönar lite, suckar lite – och så kastar man bort den.

Med korven är det ungefär likadant; man tuggar lite, smackar lite, stönar lite – och kastar bort det man inte orkar med.

Det finns en annan sak som jag, rent instinktivt, tror mig veta förenar korven och kvällstidningen; man vill inte riktigt veta hur den kommer till.

Jag vet dock hur en kvällstidning görs. Jag har varit med om den processen i 30 år. Den består till 30 procent av sanningslidelse och till 70 procent av ett blandande av ingredienser som lite sladder, lite gnäll, lite snusk, lite lik och lite konserveringsmedel.

Allt sker under en arbetsprocess som visserligen inte alltid är vacker men som alltid leder till att det blir just en... ja, en kvällstidning.

Föraktad av en del, älskad av många.

Särskilt tydligt är detta i England. Alla vet att engelska kvällstidningar bara ljuger.

Fast engelsmännen köper dem ändå, eftersom de uppges vara så rörda och stolta över att det finns människor som bemödar sig om att sitta och ljuga just för dem.

Det är en rörande låg ambitionsnivå.

Svenska kvällstidningar ljuger nästan aldrig – tror jag mig veta; de kräver mer. Både av dem som gör tidningarna och av läsarna.

Jag trodde jag visste hur korv görs.

Jag trodde det var ungefär samma sak; 30 procent av matlidelse; fint gammalt hederligt kött som rördes ner i 70 procent av annat – lite mjöl, lite kryddor, lite lik, lite snusk, och lite konserveringsmedel som gör att det blir just... ja, en korv.

Men korven är en värre rysare än så.

Min första skräckupplevelse är när jag besöker västra Frankrike och maten är gudomlig. För att käcka till mig lite beställer jag en korv. Det finns en enda korvrätt på den här finstjärniga krogen. Den är dock en av ställets specialiteter.

Den heter ”saucisson cevriac” eller nåt sånt. Jag skriver det som en varning.

–Ett utmärrrrrrkt val, säger den falske servitören.

Korven ser vacker ut när den kommer in. Lite lugn och trygg. Men det är ett bedrägligt lugn.

Mina kamrater tittar avundsjukt på den. De har fått in kaniner. gåslever, ostron och andra maträtter i portioner, lika små som den norska statsskulden.

De är hungriga och de vet att de ska fortsätta vara det, för det här är allt de får.

Jag skär med ett visst lättsinne en bit av min korv. Jag stannar mitt i rörelsen. Vad är det här? Rå korv? Värre än så; den är fullständigt obearbetad. Varenda detalj ligger så som Gud och slaktaren skapade den. Det är delar av döda djur så autentiska att jag... nä, jag vill inte tänka på det.

Det är som att äta en dissekeringslektion i biologin.

Min kamrat, det ärrade hockeyproffset Christer Abrahamsson, en gång i tiden i North England Whalers i Nordamerika, har inte läsglasögonen på sig. Han tycker att jag är sjåpig och erbjuder sig att byta.

Jag går med på det snabbare än jag hunnit tänka Tack-Gode-Gud.

Han äter kaxigt, men mitt i tuggan, när han till synes behagfullt sugit på... något, spottar han snabbare än mitt svar ut något diskret i servetten han tjänstvilligt får av mig.

Han har ätit färdigt.

Vissa efterforskningar ger vid handen att fransmän alltid gör så här; de är så stolta över sin korv att de mer än gärna visar upp inälvor och brosk för alla som vill titta. Om man maler ner bitarna maler man också sönder den kulinariska upplevelsen.

God, hederlig brukskorv a tio spänn blir genom att man skiter i att mala den gourmetkorv a 280 kronor styck. Och fullständigt oätlig.

Så kan det gå.

I USA åt jag en gång nåt som kallades ”wienerkorv”. De var också stolta över den.

På innehållsdeklarationen stod det utöver det vanliga sånt som ”gristryne, grishals, grisöron, grismage, grisfötter, grisnipples...”. Och så var det en ingrediens kvar: ”...och andra osorterade rester.”, läste jag.

Andra? Osorterade?

Dagen efter åt jag ”cracklings” som visade sig innehålla ”de bitar av grisen som är för dåliga för att använda i wienerkorven.”

What? Jag som tyckt att cracklingsen smakat helt underbart...

Vad lär man sig av det här? Inte mycket, antar jag. Möjligen att man inte ska äta korv i Frankrike utan i Sverige och att man inte ska läsa innehållsdeklarationer.

Och att den som vill njuta av en korv och en kvällstidning inte ska grubbla för mycket över hur de görs.

Ja, det här var väl ungefär vad jag hade att säga.

Nu får ni klara er utan mej, kids.

avLasse Anrell