En unik idrottsman

avMats Wennerholm

En av de absolut största – nu har ”Fågelben” hoppat färdigt på världsscenen

1 av 24 | Foto: SCANPIX
OS I SYDNEY 2000 Christian Olssons första mästerskap på seniornivå var OS i Sydney 2000. Där hoppade han 16,64 i kvalet och missade finalen.

I början av karriären slogs Christian ­Olsson mot britten Jonathan Edwards.

På slutet slogs han bara mot sig själv.

Hans egen kropp blev hans värsta motståndare.

Och i går släcktes det sista hoppet om en comeback.

Det blir inget OS i London för 32-åringen från Göteborg.

Den extrema talangen som kallades ”Fågelben” som liten och sprang omkring på två smala ben som aldrig tycktes ta slut.

Som vuxen skulle de bära honom till en av svensk friidrotts största karriärer.

OS-guld, VM-guld, EM-guld och ett världsrekord inomhus.

Jag följde Christian Olsson från början till slut.

Det som började med EM-guld i höjdhopp och silver i tresteg i ett och samma junior-EM i Riga 1999.

En unik kombination.

Då trodde jag och alla andra att Christian Olsson var en ”ny” Patrik Sjöberg, eftersom de ingått i samma stall och hade haft samma tränare i numera avlidne Viljo Nousiainen.

Att han skulle bli höjdhoppare.

Gick ikapp och förbi idolen

Men Christian Olssons kärlek till tresteg var större och hade väckts redan då han som 15-årig volontär sålde program på läktaren under VM i Göteborg 1995.

Då satt han som de flesta andra gapande och såg på när Jonathan Edwards slaktade världsrekordet.

– Jag satt precis i linje med 18-metersmarkeringen, har han berättat.

Den drömgränsen fick han se Edwards passera som första friidrottare i världen i ett godkänt hopp.

Inte bara en, utan två gånger.

Först genom att hoppa 18.16 i första omgången och sedan 18.29 i sitt andra hopp i den gassande solen.

Det senare är fortfarande gällande världsrekord och ingen har varit i närheten sedan dess.

Även om Christian Olsson försökte så nådde han aldrig drömgränsen arton meter.

Men han både kom ikapp och gick förbi idolen Jonathan Edwards.

Första gången i Helsingfors en regnig försommarkväll den 15 juni 2001 – sex år efter uppvisningen där på Ullevi.

Christian Olsson gjorde sin karriärs första hopp över sjutton meter, då han landade på 17.08 och lämnade den brittiska världstjärnan bakom sig på 16.99.

Segern var större än resultatet, men i det ögonblicket var en stjärna född.

Genombrottet var vältajmat, då Jonathan Edwards var en etablerad världsstjärna utan konkurrens i en friidrottsvärld där publiken törstade efter ­dueller.

Edwards var 35 år, Olsson 21, men ändå tog den sympatiske britten emot den nya, svenska utmanaren med öppen famn.

Deras kamp var friidrottens mest omskrivna duell inför VM i Edmonton 2001, då brittiska tidningar skrev spaltkilometer om den kommande trestegsfinalen. Presskonferenserna där i den kanadensiska hockeystaden var fullpackade.

Men än var inte Christian Olsson redo.

Jonathan Edwards flög i väg 17.92 meter där i Edmonton och den svenske 21-åringen var nästan halvmetern bakom på silverplatsen (17.47).

Men redan till EM i München året efter hade eleven gått om mästaren.

Olsson vann och Edwards var trea. Och till VM i Paris hade avståndet växt ännu mer.

Då tog Christian VM-guldet efter att ha varit fullständigt överlägsen i både kval- och finalhoppningen och den nu 37-årige britten blev tolva och insåg att karriären var över.

Glömmer aldrig segerfesten

Vid OS i Aten var Christian Olsson lika stor favorit i herrarnas tresteg, som Jonathan Edwards varit då han själv slog igenom.

Det hade varit en större sensation om han blivit tvåa.

Nu vann han så överlägset att han aldrig ens blev aktuell för Svenska Dagbladets bragdmedalj och jag glömmer aldrig segerfirandet på en uteservering i Aten.

Det var högsommarvärme trots att klockan sedan länge passerat midnatt och Olsson firade med guldet runt halsen och ett blont hårsvall som nådde nästan ända ner på axlarna på den tiden.

Han hade anledning att fira.

Han vann allt den säsongen och delade jackpotten i dåvarande Golden League. En halv miljon dollar – cirka 3,5 miljoner kronor – dansade in på det skattebefriade kontot i Monaco dit han flyttat redan 2002.

Sponsorerna stod på kö och det stod en knallgul Porsche Turbo utanför lägenheten i furstendömet vid Rivieran.

När jag ser tillbaka på mina privata bilder från den natten, ser jag en idrottsman som inte har minsta bekymmer i världen.

Men det var precis vad han hade.

Det var i OS-finalens första hopp han hade känt att något knakade till i avstampsfoten. Det var inget han tänkte på då och inte ens senare i den segerrusiga natten.

Men det var en skada som skulle tvinga honom att ställa in hela säsongen 2005 och förfölja honom resten av karriären.

Samma skada som till slut tvingade honom att lägga av för gott.

Karriären över vid 24

Resten av karriären blev mer en kamp mot den egna kroppen, än mot de motståndare han mötte.

Totalt sju operationer i foten, ständiga comebacker och långa rehabiliteringsperioder. Han lyckades ta sig tillbaka säsongen 2006 och vinna EM på hemmaplan i Göteborg.

Men det var det enda utomhusmästerskap han lyckades genomföra förutom sommarens VM i sydkoreanska Daegu.

Men då var han inte den gamle Olsson längre.

Eller också var det precis det han var, då han blev sexa i finalen bara för att skada sig på nytt.

Han har istället fått se en ny trestegsgeneration växa fram med namn som fransmannen Teddy Tamgho och amerikanen Christian Taylor. Unga, starka hoppare som redan är uppe och nosar på 18-metersgränsen.

Jag tror inte ens en frisk Christian Olsson räckt till i en OS-final i London.

Nu får vi aldrig veta.

Hur stor var Christian Olsson som friidrottare?

I mina ögon var han en av de absolut största.

Jag skulle bara sätta Carolina Klüft och Patrik Sjöberg före honom i den moderna svenska friidrottshistorien.

Och då var ändå karriären i princip över samma år han hade fyllt 24.

MINA FEM BÄSTA MINNEN AV OLSSON:

1. Kvalet till OS-finalen i Aten 2004

Jag minns det faktiskt bättre än själva finalen. Olsson kom ut på banan, flög 17.68 meter i första hoppet, packade väskan och gick ut igen. Det visade hur bra han var. Ett hopp som hade räckt till OS-guld i finalen. Att han sedan tog OS-guldet var bara en formalitet.

2. EM-guldet i Göteborg 2006

Det här var en tävlings som gav gåshud. Olsson hade inte haft någon sprikrak väg till EM, men väl där gjorde han säsongens längsta hopp (17.67) och tog EM-guld. På hemmaplan. Då var det magisk stämning på Ullevi.

3. Ett telefonsamtal till Grekland 2001

Olsson hade hoppat 17.49 i grekiska Rhétimno den 1 juli 2001 - personligt rekord med 41 centimeter. Knappt en människa var där och såg det och jag fick intervjua en stormande glad Olsson på telefon. En världsstjärna var född.

4. VM-guldet i Paris 2003

Det definitiva tronskiftet, där Christian Olsson avgjorde med 17.72 redan i första hoppet och Jonathan Edwards blev tolva i sitt sista stora mästerskap. Det var en magisk kväll på Stade de France.

5. Världsrekordet inomhus i Budapest 2004

I inne-VM hade Olsson ingen annan utmanare än sig själv. Ändå lyckades han tangera världsrekordet med ett jättehopp på 17.83. Det längsta godkända hopp han gjorde i karriären.

ARTIKELN HANDLAR OM

Friidrott