Mejla

Erik Niva

Unga AIK visade inga nerver

Publicerad:
Uppdaterad:

Antingen så krigar, kämpar, svettas och stångar man till sig segrarna.

Eller så vinner man bara.

När alla väntade på att se hur AIK skulle klara av en storm så struntade de svartgula i att det blåste.

En dryg timme spelad, en frustrerad östra läktare som vrålade om ”Attackattackattack”.

Isregnet föll, klockan tickade, bollen ville inte in. Guldet riskerade att rinna undan för AIK. Man vinner inga mästerskap mot Gefle hemma i mitten av oktober.

Däremot kan man mycket väl förlora dem.

Sanningens minut var slagen, ödets stund närmade sig. Alla de där klyschorna om hur män skulle skiljas från pojkar skulle få mening. AIK verkade inte ens märka det.

Gabriel Özkan skickade in bollen i den 70:e minuten istället, och så var det inte mer med det. Med några få omgångar kvar av säsongen har den ju för länge sedan gått in i sitt kritiska skede.

Det är oerhört imponerande hur ett förhållandevis ungt och oprövat AIK klarar av att bara mala på som om det var vilka mitten-av-maj-matcher som helst som spelades. Inget nervdaller, ingen målkramp – tre nya poäng. Ofta heter det att de lag som vill mest är de lag som vinner tajta matcher och ror hem bucklor.

Har redskapen för att vinna

Det är såklart mest bara nonsens, såna där analyser man tar till när man inte har något annat att komma med.

– Viljan att vinna är överskattad i idrott. Alla vill vinna. Det är viljan till att förbereda sig för att vinna som gör skillnaden, sa den amerikanske basketcoachen Bobby Knight.

Så är det med dagens AIK.

Naturligtvis vill de vinna SM-guld, men det vill IFK Göteborg och Elfsborg också.

En gång i tiden ville Hammarby och Djurgården detsamma.

Men det som har gjort att Stockholmslagen fått ut olika mycket av sina material är inte – tvärtemot vedertagen läktarretorik – att AIK:s spelare velat vinna matcherna så mycket mer än Hammarbys och Djurgårdens.

Skillnaden är att de har fått redskapen för att göra det.

De har tränat på rätt sätt, de har tränat på rätt saker – och de går ut till matcherna med precis rätt typ av anspänning.

Stahre ska ha mycket ära

Hammarby och Djurgården försöker vinna så desperat mycket att de slår dubbelknut på sig själva.

AIK bara vinner.

Mikael Stahre ska ha väldigt mycket ära för det, även om han själv säger att han vill undvika att framstå ”som någon jäkla Bror Duktig” och menar att han fått mycket gratis.

– I truppen har jag några rutinerade svenska spelare, ett gäng utländska proffs och så några unga killar med invandrarbakgrund. Alla har det naturligt. Inga är såna som stressar upp sig om det står 0–0 mot Gefle efter en timme.

De flesta svenska tränare som förbereder sig för just den sortens situationer i den här typen av matcher brukar predika vikten av ”tålamod”. Mikael Stahre gör tvärtom.

Han snackar energi och intensitet.

– I Sverige brukar tålamod visa sig innebära långsamhet.

Det har han alldeles förbannat rätt i.

Gällde att få fart på fötterna

Den enda frågan som den här matchen ställde var om AIK skulle spräcka nollan eller inte. Gefle hade 41 procents bollinnehav, och deras tränare Urban Hammar tyckte att det var för mycket. De hade ett högintressant inkastsläge i den 94:e minuten, men valde ändå att låta båda lagets långa mittbackar stanna vid mittlinjen. De hade inte gjort mål om så matchen var ett år lång. För AIK var inte framgångsreceptet att spela lugna sidledsbollar inom laget och vänta in luckan. I stället gällde det att få fart på fötterna hos Djordjic, Flávio, Mutumba, Óbolo och Özkan, att själva riva upp öppningarna snarare än att vänta på ett misstag från motståndarna.

Vinna matchen. Inte få motståndarna att förlora den.

Förhållningssättet till att fokusera på den egna prestationen gick igen i diskussionerna efter slutsignalen.

Nej, Jos Hooiveld hade ingen avsikt att se Malmö–Göteborg eftersom han ändå inte kunde göra något åt matchen.

Ishizaki – fortfarande älskad

Och nej, Bojan Djordjic brydde sig inte särskilt mycket om att Stefan Ishizaki filmat till sig en straff eftersom Elfsborg ändå ligger efter i tabellen.

Just det tror jag faktiskt att Stefan Ishizaki ska vara väldigt glad över, sett på lite längre sikt.

En gång satt jag i Katalonien och skrev en krönika om hur Leo Messi skulle vara tacksam för att hans Maradona-hands inte givit Barcelona guldet 2007.

I så fall hade han under resten av sin karriär

varit stämplad som fuskaren som myglade till sig medaljen. Samma tankegång passar in nu också.

Trots att han det har gått fem år sedan Stefan Ishizaki lämnade Råsunda är han fortfarande älskad här.

Hade han nu filmat sitt Elfsborg förbi AIK hade de känslorna förbytts i vrede och hat.

Jag tror inte att det hade varit värt det.

avErik Niva

Publicerad: