”Tänker på Mikael varje dag”

Av: Henrik Lundgren

Publicerad:

Tio år efter Mikael Ljungbergs död – brodern Jonas minns OS-hjälten:”Stolt över vad han gjorde i sitt liv”

1 av 6 | Foto: ROGER LUNDSTEN
VID GRAVEN Jonas Ljungberg, bror till Mikael, besöker graven tio år efter självmordet. ”Jag vet att Mikael inte gjorde det här för att skada familjen. Han gjorde det för att han mådde dåligt och såg det som sin enda utväg”, säger Jonas Ljungberg

I dag är det tio år sedan Mikael Ljungberg tog sitt liv.

Men minnet av den olympiske mästaren lever kvar.

– Jag tänker på honom varje dag, säger storebror Jonas, 46.

Mitt emot Jonas Ljungbergs kontorsskrivbord hänger två brottartrikåer inramade. Den ena är den som Mikael Ljungberg bar när han vann OS-guldet i Sydney 2000. Och till höger om den hänger en betydligt mindre, den första trikå han använde under sin oerhört framgångsrika karriär.

I en annan ram sitter hans OS-guldmedalj, hans två VM-guld, mästarbältena och de två EM-guldmedaljerna.

– De påminner mig om Mikael varje dag, och så vill jag ju ha det, säger Jonas Ljungberg.

I dag har det gått tio år sedan han fick samtalet från Mölndals sjukhus. Mikael Ljungberg hade haft psykiska problem under ett par år och precis lagts in för att få hjälp. Men i stället tog han sitt liv.

”Värre att ringa pappa”

– På sjukhuset. När man hade hoppats att det skulle bli bra, eller att han åtminstone skulle få komma in och få någon sorts hjälp. Det var absolut inget roligt samtal, men det var nästan ännu värre att behöva ringa pappa och berätta att Mikael var död.

Är det jobbigt att prata om honom nu?

– Nej, det är det inte. Jag har bara glada minnen av Mikael. Man brukar ju säga att ingen är borta förrän man glömmer dem. Så länge vi minns honom så blir det ju positivt, sen att han var dålig under slutet av sitt liv… det var ju så mycket annat bra och positivt som han gjorde innan dess. Och det är ju det vi vill minnas och framhäva. Jag är väldigt stolt över Mikael och vad han gjorde under sitt liv.

Vad säger människor oftast när de minns honom?

– Kungen och björn­kramen efter OS-guldet. Det och att han var en väldigt varm och jordnära person. Inga divalater på något sätt. Det kommer jag ihåg själv också, det kunde vara lite jobbigt ibland när vi skulle in till stan och käka lunch. Det kunde ta en timme bara att komma till restaurangen. Folk ville hälsa och snacka, och han tog sig tid. Han var snäll helt enkelt. Han syntes ju också, han var stor och hans öron stod rätt ut, ha ha.

Vilka är dina starkaste minnen av honom?

– Brottningsmässigt är det ju OS-guldet. Men lika mycket när vi var ute och fiskade, vi kunde stå och flugfiska i någon sjö, älv eller å. De här grejerna när vi var själva, bara åkte upp till Skatås och gick milen. De som man nästan tar för givet, men inte tar tillvara på samma sätt som man borde. Det är det som är grejen, man försöker leva här och nu. Men det är så många som är stressade i dag, man hinner inte.

Hur gick du vidare?

– Det låter som en klyscha, och det är det förmodligen också. Men livet måste ju gå vidare. Jag kan ju inte gräva ner mig, jag vet ju att Mikael inte gjorde det här för att skada oss i familjen. Han gjorde det för att han mådde dåligt och såg det här som sin enda utväg.

Ett sätt att gå vidare ur sorgen var att starta ”Mikael Ljungbergs minnesfond”. Stiftelsen samlar in pengar från sponsorer, och genom sina årliga tävlingar i golf och innebandy. Jonas och ytterligare sju personer jobbar ideellt och i kväll kommer stiftelsen att dela ut tio stipendier till olika organisationer, allt från Grunden Bois och Örgrytes ungdomssektion i brottning till Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus.

Nästa planerade insamlingsprojekt är att auktionera ut tavlor som Mikael ritade, som ska få draghjälp av diverse kändisar.

– Mikael ritade två brottningstrikåer. Nu är tanken att kända personer ska få en låda med oljefärger och få chansen att förädla målningen.

”Är med oss hela tiden”

Höjdhoppslegendaren Patrik Sjöberg, inblandad i mycket kring stiftelsen, är förste man på tur.

– Han har redan tackat ja, men jag hoppas att han kan komma i dag så att jag kan kuppa in honom lite mer. Det blir lite mer skarpt läge när han får en låda med oljefärg i handen.

Och vem är näste kändis?

– Vem som helst som folk vet vem det är egentligen, så att priset kan gå upp lite.

Läge att fråga kungen kanske?

– Ja, varför inte? Det är han nästan skyldig Mikael efter den björnkramen, ha ha.

Arbetet med stiftelsen hjälper ständigt i sorgen.

– Tack vare den så lever Mikael vidare. Han är med oss hela tiden och det värmer att det är så många människor som vill vara med och hjälpa till. Man kan se det som att det kom något gott ur det här också. Jag vet att hade Mikael levt så hade han fortsatt, som med ”landslaget mot våld” som han startade. Hade han kunnat hjälpa till och samla in pengar på något sätt till någon bra organisation så hade han definitivt gjort det. Därför känns det helt naturligt att göra det här med stiftelsen.

Du saknar honom?

– Ja, vi hade ett väldigt bra förhållande. Det blir bara tomt emellanåt, det känner jag fortfarande ibland. ”Fan, jag hade behövt prata om någonting nu”. Och så finns han inte. Mikael kunde man ju alltid snacka med.

FRAMGÅNGARNA & MOTGÅNGARNA

MIKAEL LJUNGBERGS FRAMGÅNGAR:
En av Sveriges främsta brottare genom tiderna. Vann sitt första VM-guld redan som 23-åring, på hemmaplan i Globen 1993, och försvarade det sen i Prag två år senare. Samma år vann han också EM-guld. Efter ytterligare ett EM-guld 1999 så kom karriärens höjdpunkt när han 2000 tog OS-guldet i Sydney. Han firade med kung Carl-Gustav och gav denne en jättekram i direktsänd tv. Han valdes till ”Årets göteborgare” 2000 och blev utsedd till ”Årets Victoriastipendiat” året efter.

MIKAEL LJUNGBERGS MOTGÅNGAR OCH DEPRESSIONER:

Hans mamma Gudrun gick bort 2002, och i samma veva gick han också igenom en skilsmässa.

– Det var då som Mikael började må dåligt. Han var själv och hade ingen att prata med, säger Jonas Ljungberg.

Han utsågs till ny förbundskapten för brottningslandslaget, men hann aldrig tillträda tjänsten. Depressionen blev i stället allt värre och 2004 lades han in på sjukhus.

Den 17 november tog han sitt liv på Mölndals sjukhus.

BROR JONAS LJUNGBERG OM...

Psykisk ohälsa:

– Det är väldigt vanligt, det är 1 500 personer varje år som tar livet av sig i Sverige. Och ytterligare 20–30 000 som försöker, plus ett enormt mörkertal. Jag tror att vi i allmänhet måste få upp ögonen för det här. Det är ju inget man pratar om på fikarasten på jobbet, ”min bror/syster eller min grannes son mår dåligt”. Därför var det ju egentligen väldigt få som visste om att Mikael var dålig, och de som visste om det pratade inte om det heller. Men jag tror att det är viktigt att man vågar ha diskussionen. Folk mår dåligt. Det är ju inget som är förbjudet i det.

Tävlingshetsen med brorsan:

– Jag är ju storebror, född två år innan Mikael. Så jag skulle ju inte få stryk av lillebror. Men… det fick jag ju. När vi blev äldre spelade vi innebandy ihop på brottningsklubben. Det fanns bara en regel och det var att man inte fick ta bollen med handen – annars så fick du göra vad fan du ville. Det var en ny form av innebandy, väldigt roligt. Det blev en del brottargrepp, och det kunde smälla rätt ordentligt. Mikael hatade att förlora, han ville vinna allt. Den viktigaste turneringen var den på julafton. Vi brukade börja med frukost hos våra föräldrar, och sen åkte vi ner till brottningsklubben och spelade. Tjötet efteråt kunde hålla på till maj, ”jaja, vi vann på julafton i alla fall”.

Om att Mikael Ljungberg valdes in i det internationella brottningsförbundets ”Hall of famn” i somras:

– Det var under VM i Uzbekistan, och av alla ställen. Jag blev inbjuden och fick vara med, och det var fantastiskt roligt att få vara där. Det värmde.

Brödernas sista slagsmål:

– Det var när han var 16 och jag 18 år. Jag skulle precis åka ner och ta fotot till mitt körkort, men vi brakade ihop så hårt att våra flickvänner blev helt hysteriska och ville ringa polisen. Jag fick en fläskläpp, som hamnade på mitt körkort. Så det minnet av Mikael hade jag i bakfickan i tio år. Men efter det bråkade vi aldrig igen, vi stod varandra väldigt nära.

Publicerad: