När bubblan sprack skimrade allt av guld

SPORTBLADET

FALUN. Vill jag lära mig prickfri teknik tittar jag på Dario Cologna.

Vill jag förstå vinnarmentalitet studerar jag Petter Northug.

Vill jag veta hur perfekt skidåkning känns frågar jag världsmästaren.

Jag frågar den makalöse Johan Olsson.

Johan Olsson har för tredje vintern i rad plågats av förkylningar och skador, av ömma ljumskar och tankar på att ge upp skidåkningen för att bli heltidspappa.

För tredje gången har han lappat ihop sig lagom till mästerskap och i bara farten, liksom i smyg, byggt upp världens bästa skidkropp.

Förrförra helgen gjorde Olsson sitt första lopp mot världseliten för vintern. Han blev femma. Nyss gjorde han sitt andra och blev världsmästare. Konkurrenterna med sina fina säsonger i ryggen hade inte skuggan av en chans, de hakade knappt på den erkände slowstartern Olssons ens den första kilometern.

Jag är häpen. Jag applåderar. Och jag tänker att jag vill göra ett experiment.

Skidsportens flagellant

Ge mig en skåpbil och en tom skidstadion, sedan ska jag hämta dit världseliten en och en. Jag ska be dem åka femton kilometer i fristil allt de orkar och i smyg klocka dem. Efteråt delar jag ut medaljer till de snabbaste.

Jag skulle gissa att guldet hade gått till Johan Olsson, strax före Dario Cologna. Världsmästaren från 2013, Petter Northug, hade blivit typ tolva.

För schweizaren, norrmannen och svensken är på samma toppnivå, men de åker på olika sätt.

Dario Cologna drivs av perfektion. Tekniken är som ur en instruktionsvideo, inte en lem fladdrar fel eller misstajmar i treans växel.

Petter Northug drivs av segrar. Han är vida bättre i masstart än i individuell, men visade i Val di Fiemme 2013 att han också kan disponera lopp på egen hand. Hans guldlopp på 15 kilometer fritt är möjligen det mest imponerande jag har sett honom prestera, men påstå inte att det enbart var motorn som avgjorde. Northug tömde ur varenda energidepå, han gick längst ner i källaren och grävde där en grop, han var så segersugen och utpumpad att han vid målgång vinglade in i staketet bredvid spåret.

Och så har vi Johan Olsson. Ensamvargen. Skidsportens flagellant. Bubblan han träder in i före loppen är gjord av pansar, inget når in, det är bara 34-åringen och hans glädje, fruktan och smärta.

"Fruktan för smärta"

Ja, jag skriver fruktan, för det är ord som Johan valde när vi pratade inför loppet.

– Innan man kommer igång har man en fruktan. Står man på bandet och ska köra en intervall är man lite rädd, för man vet att det kommer göra ont. Det är inte som att benen skakar, som att man har träffat en björn i skogen. Det är mer en fruktan för smärta. Man vet att "nu kommer jag utsätta mig för något som är jobbigt".

Jag tror inte att Johan Olssons kropp är kopplad annorlunda än konkurrenternas, han har bara andra sätt att beskriva åkningen på. Kalla får ont, Vylegzjanin är rädd, Krogh lider, men de beskriver den där beroendeframkallande känslan av att vara ett med sin kropp på andra sätt.

Men kanske skvallrar ordvalen också om inställningen till sin sport. Johan bryr sig bara om sig själv och smärtan och glädjen. Därför var det irrelevant att han hade lågt startnummer i dag och inte fick mäta sina tider mot de toppseedade. Därför fanns inga skäl till oro för att han öppnade raskt, för Olsson skulle aldrig gå ut för hårt.

Olssons melodi överlägsen

Det här är sant: på natten före loppet visualiserar Johan hela sträckan. Han gör det så noggrant att han ofta får börja om, för att han i sin fantasi märker att han har tagit ut sig lite för hårt efter halva låtsasloppet. Allt för att det inte ska få hända på riktigt.

I dag var Olssons melodi överlägsen Northugs och Colognas. På den sträva, elaka snön räckte inte teknik och vinnarskalle, det krävdes självplågeri, smärta, fruktan och i den kategorin är en tunn svensk världsbäst.

Johan Olsson tog sig runt femton kilometer inuti en bubbla av pansar. När han gick i mål sprack den och han såg verkligheten igen.

Hur den såg ut?

Den skimrade av guld.

ARTIKELN HANDLAR OM