”Landslaget har aldrig varit en dröm”

Hallagård funderar på att sluta efter EM-succén

avJohan Flinck

1 av 3 | Foto: Jonas Ekströmer/TT
Elin Hallagård

NANTES. Hon har haft en av tidernas märkligaste landslagskarriärer.

Men på onsdag kan den ta slut.

Elin Hallagård funderar på att sluta med handbollen – ett halvår efter mästerskapsdebuten.

– Det är svårt att få ihop ett livspussel, säger 29-åringen.

Elin Hallagård har stått för en av de mest sällsamma landslagskarriärerna vi sett inom damhandbollen.

Göteborgskan var med i fem träningslandskamper hösten 2011, när hon fortfarande spelade i Heid.

Därefter fick hon inte dra på sig landslagströjan igen förrän i torsdags mot Montenegro. Då hade hon landat vid lunch, blixtinkallad kvällen före i EM-truppen för att Sabina Jacobsen var osäker till spel på grund av skada.

– Det var mitt i bullbaket hemma så det var bara att slänga den där lussekattsdegen och åka till Frankrike, sa hon med ett skratt efter matchen.

Strax före avkast fick Hallagård reda på att hon skulle gå rakt in i startuppställningen. 47 minuter in i förlustmatchen fick hon sätta sig på läktaren efter att fått sin tredje utvisning och synat det röda kortet.

I söndagens match var hon tillbaka i startuppställningen i försvaret och var en av Sveriges bästa spelare när hon och resten av defensiven stängde ner de regerande världsmästarna från Frankrike.

En häpnadsväckande utveckling med tanke på att Hallagård bara hade gjort en match och en träning med Anna Lagerquist bredvid sig i mittblocket.

– Jag har världens bästa coach på bänken. Varje gång jag sätter mig på bänken så får jag feedback från Sabina, säger Hallagård.

Pappa vågade inte titta

Egentligen är Hallagård mammaledig. Hon och sambon Peter fick en dotter, Stina, den 23 december i fjol.

– Jag jobbar deltid som fysioterapeut och är mammaledig från det nu.

Har Stina nån koll på att du är här?

– Nej. Jag tror inte ens att hon känner igen mig när jag ringer på Facetime. Det är lite tråkigt.

Har du fått mycket reaktioner hemifrån annars?

– Ja, herregud. Hela familjen satt bänkad framför tv:n i går. Ja, inte pappa då. Han vågade inte titta på matchen för han var för nervös. Han satt och såg den i dag i stället när jag ringde honom.

Själv går hon runt på spelarhotellet med en känsla av overklighet.

– Det är fortfarande nypa-mig-i-armen-känsla över det här. Jag har nog inte fattat det ännu. När jag kommer hem lär jag tänka ”vad var det jag var med om”.

Det gick sju år mellan landskamperna alltså. Men Hallagård – som sedan 2012 spelat i Sävehof, tagit fem SM-guld och spelat flera Champions League-säsonger – har inte varit bitter över att aldrig bli uttagen i landslaget under de här åren. Långtifrån.

– Det låter väl som att jag ljuger när jag säger det, men jag har aldrig haft det som en dröm att spela i landslaget. Många tycker nog att det är konstigt och jag kan själva tycka att det är synd och konstigt. Men jag har aldrig brunnit så mycket för handbollen att jag vill viga mitt liv åt det på det sättet. När det varit landslagssamlingar har vi varit lediga från klubblaget. Det har jag uppskattat och behövt. Det hade blivit för mycket annars.

Parallellt med handbollskarriären har hon utbildat sig till fysioterapeut under tre år, därefter jobbat deltid som det, renoverat ett hus och skaffat barn.

– Det har funnits mycket annat här i livet som jag har velat lägga mitt fokus på.

En återträff med gamla lagkompisar

Du känns väldigt avslappnad med tanke på att du kastats rakt in i det här och gör mästerskapsdebut?

– Det är ett underbart läge och jag får vara med på det göttigaste nu. De andra har varit samlade länge och jag vill ta ansvar och sprida lite energi. Jag behöver inte känna någon press utan det är som Sigge (förbundskapten Signell) sagt till mig: ett asgött läge att bara skita i allt och göra vad jag kan.

Hon har spelat med nästan halva EM-truppen i Sävehof, även om bara Olivia Mellegård är kvar då resten blivit utlandsproffs.

– Det har varit en liten reunion här med alla dem jag spelat med i Sävehof men inte träffat på länge.

Men hade Hallagård kastats in i samma situation i VM för bara ett år sedan tror hon inte att hon hade inte klarat den lika galant.

Fram till Stina föddes hade hon ofta prestationsångest på planen.

– Jag ska inte bara skylla på att jag inte brunnit för handbollen och därför inte tagit mig till så långt som jag kanske hade kunnat. Jag har har lätt för att bli nervös, precis som pappa, och lägger väldigt lätt stor press på mig själv. För bara ett år sedan hade jag tyckt att det här hade varit extremt jobbigt för att jag skulle hit och visa en massa folk att jag platsar.

– Jag har en mycket, mycket lugnare inställning nu. Kanske beror det på att jag blivit mamma och fått perspektiv. Nu gör jag så gott jag kan och så får man se hur långt det räcker.

Gör det dig till en bättre spelare?

– Ja, det tror jag. Jag har några nivåer till som jag vill ha ut i Sävehof.

Hade bestämt dig för att sluta

Hallagård hade bestämt sig för att sluta med handbollen när hon blev gravid.

– Det var tanken. Jag hade funderat på att sluta även om jag inte hade blivit gravid. Det hade blivit för mycket i mitt liv. Det var för stressigt och kändes som att handbollen kanske tog mer än den gav. När jag sedan blev gravid kände jag att det var läge.

Men i slutet av graviditeten hade hon ändrat sig.

– Kroppen kändes bra och jag kände att jag kunde bli bättre och så saknade jag laget och lagsammanhållningen. Det blev lite av en identitetsfråga också. Jag hade ju varit ”handbolls-Elin” hela livet.

Hon kom tillbaka till slutspelet och i SM-finalen slog hon den sista passningen till Ida Odén, som avgjorde finalen med sitt sista skott i karriären.

Sedan skrev Hallagård på ett 1+1 kontrakt med Sävehof.

Men den här säsongen kan vara den sista.

Nu funderar hon på att sluta igen. Därmed kan matchen på onsdag mot Ryssland bli hennes sista landskamp om Sverige inte går vidare i EM.

– Det är svårt att få ihop ett livspussel om jag ska spela handboll, jobba, vara mamma och hålla i gång en relation. Det är lätt att det tar mer än det ger i perioder och de perioderna är tuffa.

Men senast du tänkte sluta så ångrade du dig?

– Jag blir äldre och äldre. Det finns annat också som jag vill göra.

Påverkas ditt beslut något av att det gått så bra här på EM?

– Nej. Det här är en väldigt, väldigt rolig upplevelse och jag kommer att ha med mig väldigt många positiva erfarenheter till våren i Sävehof. Men jag tänker inte längre än till maj, säger Elin Hallagård.

ARTIKELN HANDLAR OM