Flinck: B-laget har räddat Sveriges VM

Men bredden saknas ändå

Foto: Christine Olsson/TT
SPORTBLADET

BIETIGHEIM-BISSINGEN. Mellegård, Toft Hansen, Blomstrand, Roberts, Westberg...

Det är andravalen som räddat Sverige i VM så här långt.

En styrka – eller?

Sand, Alm, Gulldén, Hagman, Fernis och Lagerquist.

De var förstavalen inför VM.

Efter tre matcher heter de bästa anfallsspelarna:

Mellegård, Roberts, Westberg, Gulldén, Blomstrand och Toft Hansen.

Olivia Mellegård fick chansen när Loui Sand blev skadad före turneringen och har verkligen tagit den. Hon har vuxit match för match och hennes försvarsspel som etta kan Svenska handbollförbundet göra utbildningsmaterial av. Sand verkar hämmad av sin fot och är helt ur slag. Frågan är om hon inte borde bytas ut från truppen.

Jamina Roberts ville jag se som förstaval på vänsternio redan före VM. Men Signell valde Jenny Alm i VM-premiären. Efter en tuff inledning i premiären har Alm knappt fått spela mer och i går bänkades hon hela matchen. Mot Ungern klev Roberts fram och mot Tjeckien var det Johanna Westberg som visade varför hon är svensk måldrottning i år i Champions League och den danska ligan. När hon kliver rakt på mål, som i går, så ser det så enkelt ut. Plötsligt fick hon, som inte spelar försvar alls hemma i Nykøbing, en nyckelroll i bristen på treor och spelade där när Sverige vände.

Blomstrand före Hagman

Isabelle Gulldén är Isabelle Gulldén. Där är backupen Carin Strömberg inte i närheten. Gulldén har nu gjort två svaga förstahalvlekar i rad men kommit tillbaka efter paus båda gångerna. Både mot Ungern och Tjeckien har hon legat bakom nästan hälften av Sveriges alla mål med antingen assist eller egna fullträffar.

Hanna Blomstrand klev fram mot Ungern och visade att hon är bästa alternativet både bakåt, på högertvå (Lagerquist undantaget men hon behövs i mittblocket) och framåt, på högernio, när Nathalie Hagman inte kommer till där alls. Däremot vill jag se Hagman kvar i förstauppställningen – på kanten. För Emma Fernis har kommit helt snett in i turneringen både i försvar och anfall.

Ulrika Toft Hansen gick in och lyfte hela laget när svackan var som djupast med en jävlaranamma-attityd jag inte trodde att hon hade i sig. Men kanske känner jag henne för dåligt bara. Toft Hansen har överglänst Lagerquist framåt och hon och Gulldén hittar fortfarande varandra med förbundna ögon. Och har inte truppens äldsta spelare blivit snabbare med åren?

Utse en förstamålvakt

Det är alltså andravalen framåt som klivit fram och faktiskt räddat Sverige i detta VM.

Det kan tyda på en stor bredd i truppen – eller att Henrik Signell valde fel från början.

Men det är egentligen bara på vänsternio jag vill beskylla honom för att ha gjort det. I min värld var både Roberts och Westberg före Alm. Men sedan ska Signell få ihop pusslet bakåt också där det råder brist på treor och där jag inför premiären också hade hållit Alm som den bästa av de tre.

Sedan tycker jag att man skulle provat att utse Bundsen till förstamålvakt inför VM. Under alla mästerskap med Bundsen och Idéhn har det inte funnits någon uttalad förstamålvakt. Målvaktsspelet har samtidigt varit en svaghet i turnering efter turnering och därför menar jag att man borde prova att ha en uttalad etta, även om det inte passar alla målvaktspar. Men något måste hända där. Sedan betyder inte det att förstamålvakten måste starta varenda match eller spelar mest i varenda match.

Nu fick Idéhn starta premiären och jag kan förstå det då hon var bäst i genrepet och ska ha imponerat stort på träningarna inför VM. Men Bundsen borde vara förstavalet framöver, uttalat eller inte.

Attityden som oroar mig

Har Sverige då en större bredd än på länge? Nja, det är inte känslan. Det är snarare så att det finns stora frågetecken för formen hos spelare som Hagman, Fernis, Alm, Idéhn och – av förklarliga skäl – Sand.

Men jag ska inte döma ut dem redan efter tre matcher. Minst halva Sveriges VM återstår. Och skulle ett par av dem kliva fram ur skuggorna, som Westberg i går, så kan vi börja snacka om en stor bredd i truppen.

▪▪▪

Sveriges målvakts- och försvarsspel var på nytt uselt i första halvlek.

Efter matchen stod spelarna och pratade om bristande attityd igen, precis som efter premiären.

Nej, förväxla inte det med att de saknar vinnarskalle eller underskattar motståndet. Det handlar nånstans om en attityd till försvarsspel, att ta kampen med sin motståndare varje gång.

Den saknades där i första matchen mot Polen. Och det må vara hänt en gång under ett mästerskap, inte sällan i kombination med premiärnerver och/eller en överladdning som tar sig fel uttryck. Men efter att man hittat rätt attityd i försvaret mot Ungern så saknades den igen i 20 minuter mot Tjeckien.

Det oroar mig.

Nu är inte Tjeckien ett bättre handbollslag än att Sverige kunde vända på det.

Men mot Norge eller i en åttondel så kommer Jacobsen & Co straffas så hårt att matchen är körd redan där och då.