Hästfest för de redan frälsta

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-07-21

Artigt och tråkigt på FHS

bra väder Men för att ta till sig hästsport måste man redan som ung ha frälsts av djurens ståtlighet. Sportbladets krönikör Stefan Alfelt, känner sig mer hemma hos fotbollspubliken.

FALSTERBO

Jag erkänner.

Jag missade rock´n´rollen.

Trodde helt enkelt inte det om dressyr.

Rullade in ståndsmässigt med fruns cabriolet lagom till nationshoppningen, som jag trodde skulle vara den största idrottsupplevelsen på detta fiiiina event. Hade sen tråkigt ett tag och fick på en presskonferens veta att jag missat själva grejen.

Dressyren!

Dressyren?

Minns att första gången som jag hörde uttrycket ”lika upphetsande som att se färg torka” handlade det om hästdressyr. En kanadensisk journalist kläckte ur sig denna nedsättande liknelse i samband med ett OS för en himla massa år sen.

Jag tror faktiskt inte att dressyr kan vara tråkigare än den hoppning jag följde i går.

Var öppen för frälsning

Som alla förstår är jag ingen hästmänniska. Jag klev in på hästshowens område med jungfruögon vidöppna för frälsning.

Jag hade tråkigt.

Falsterbo Horse Show är en fest bara för de redan frälsta.

Småflickorna som drömmer mer om att få sköta de fina pållarna än att själva rida dem till stora segrar.

De som ser till det fiiiina i sporten.

De som vill synas i de rätta sammanhangen.

De som applåderar ekipaget Royne Zetterman och hans Isaac när de passerar mållinjen med 20 fel efter att ha massakrerat fyra hinder i följd. ”Min” publik – fotbolls-, handbolls-, boxnings-, ishockey-, idrottspubliken – hade buat. Men på hästshow är alla duktiga även om de är kassa. Som de som spelar golf eller tennis ungefär.

Det är denna publikreaktion som gör att jag har svårt att ta vissa tävlingsmoment på allvar även när jag inser hur fantastiskt bra de prestationer som utförs verkligen är.

Att sätta sig på en häst är ungefär som att grensla en tung motorcykel. Man får en helsickes massa kraft mellan benen som verkligen inte är lätt att behärska.

Svensk hästhoppning är inne i en liten kris förstår jag. Resultaten är inget vidare. Återväxten bland ryttarna tveksam. Det talas om åtgärdsprogram för att få uppfödare att tycka det vore kul att få med hästar i de stora tävlingssammanhangen. Är inte en uppfödare en ren idiot om han eller hon inte tycker det även utan stimulansprogram eftersom en bra hopphäst kostar miljoner?

Tror att Jan Brink var mer rätt på det när han sa att sport är så här. Prestationsnivån går upp och ner. Även Hollands fotbollslandslag kan förlora mot ett B-lag, som han sa, men som ju knappast sker eftersom Hollands fotbollslandslag aldrig möter ett B-lag. Möjligen en B-nation.

Det var Brink som slängde ur sig rock´n´roll-metaforen. Dressyrryttare som han är. Från att ha varit hockeyspelare som ung valde han att försöka bli världsbäst i att få hästar att utföra onaturliga stegsekvenser på en fyrkant med grus.

Jag köper sånt – därför att skicklighet aldrig får negligeras på grund av att den skicklige utför sina prestationer i något jag själv inte riktigt förmår att begripa.

Det svåra med hästsport är att den är svår att ta till sig om man inte redan som ung frälsts av djurens ståtlighet och magi. Å andra sidan är betydligt fler än tillräckligt redan frälsta för att ett evenemang som FHS ska vara en succé redan innan första gnägget hörts.

Fördomarna kom på skam

Det ståndsmässiga var dock inte särskilt påtagligt. Här gled man in med fördomar upp över skaklarna på sina 25 år gamla, men plötsligt trendiga, Ray Ban-solglasögon och så tog det nästan ett helt varv runt området innan

man hittade en champagnebar.

Kommersen var annars i full gång överallt och det mesta som såldes var såklart hästrelaterat. Blev bland annat erbjuden en demonstration på ett löpband för hästar. Okej för att jag har gått upp i vikt, men ändå...

Fast jag hittade också en grann bil med fler hästkrafter än alla de startande ekipagen kunde uppbringa tillsammans. Under miljonen dessutom. Ridsporten har blivit folklig.

Läs tidigare delar:

Följ ämnen i artikeln