Vinterns största idrottsprestation
Publicerad 2016-02-07
Bergström: Inte spännande, men oemotståndligt
OSLO. Spänning är överskattat.
Det Therese Johaug presterade i tre mil hade inget med dramatik att göra.
Ändå var det skidvinterns största idrottsprestation.
Längdsporten är klämd mellan olika intressen. Pengarna finns i centrala Europa men åkarna i norr, vilket ställer internationella förbundet inför ett dilemma.
De kan lyssna till toppnationerna Sverige och Norge och utforma idrotten utifrån deras önskemål. Då kommer sträckor och upplägg bli sportsligt rättvisa – bort med jippoartade sprintbanor – men intresset på kontinenten minska och intäkterna sina. Det bor närmare 400 miljoner människor i Frankrike, Tyskland, Italien, Polen och Ryssland, så en Kowalczyk eller Angerer är värd ohyggligt mycket mer än en Sundby eller Kalla.
De kan också lyssna på de folk- och pengarikaste länderna, där Polen ska vara särskilt visionärt på Fis möten, men då riskerar de att irritera de aktiva.
Tjat och gnäll
Hur Fis än gör blir någon arg. Och ska man ändå göra någon upprörd är det lika bra att håva in lite pengar i bara farten. Det är därför alla fem- och tremilar går i masstart. Det är därför vi har bytt tävlingsformer så friskt att vi fortfarande inte riktigt vet vad de nya heter. Sprintstafett eller teamsprint? Dubbeljakt eller skiathlon? Tour de Canada eller Ski tour Canada?
Diskussionerna kommer fortsätta. Det kommer tjatas och gnatas och gnällas och hurras.
Men ibland kommer det tystna.
Ibland kommer vi ställas inför prestationer som flyger över alla regelfrågor om ledarantal och skidbyten.
2013 drog Johan Olsson upp farten och ryckte ifrån tätklungan i Val di Fiemmes femmil. På egen hand stakade han sig till ett VM-guld som också fick rivalerna att applådera. Jag håller fortfarande den uppvisningen som 2000-talets största bedrift i skidspåren.
Ökade ledningen
Therese Johaugs tremil i Holmenkollen står inte långt efter. Prestationen kom inte i ett mästerskap, men som kraftmätning är den ännu råare. Från start ryckte hon åt sig ledningen, i första klättringen grillade hon världseliten, uppe på toppen hade de gett upp.
Loppet skulle pågå i trettio kilometer men var avgjort efter en. Resterande tjugonio utökade Johaug ledningen tills den var fjärran från allt vi tidigare sett. 1998 var Larissa Lazutina 2.23,9 före tvåan Swetlana Nagejkina, den rekordmarginalen hade Johaug skaffat sig efter halva loppet. I mål var hon nästan fyra minuter före tvåan Ingvild Flugstad Östberg.
Det var inte spännande, men det var oemotståndligt. Norskan har alltid haft frekvensen och konditionen, men på senare år har tekniken också slipats. Det är vackert att se henne grisa på. Nacken lätt krökt, blicken ner i snön, till skillnad från den rakryggade landsmannen Martin Johnsrud Sundby.
Väntade i mål
Kritiken mot masstart består ofta i att det är ospännande. En klunga åkare färdas tillsammans mot en spurtuppgörelse. Damernas lopp här i Holmenkollen var heller inte dramatiskt, men det av andra skäl. Johaug var överjordiskt bra. Jag får sväva ut långt i fantasin för att hitta på regler som hade kunnat hindra henne från att vinna i dag.
Efter målgången väntar hon in de andra åkarna i målområdet. När Östberg når dit fångar mikrofonerna upp samtalet dem emellan, och det Johaug säger verkar inte på något sätt vara tänkt som skryt. Hon bara konstaterar hur det har känts att plåga sig runt i tre mil, krossa allt motstånd och vinna med tidernas största marginal.
– Jag tyckte inte att det gick så fort för mig.