”De slogs, festade och tränade inte så ofta”

Anna Signeul har förändrat hela fotbollskulturen – och tagit Skottland till EM

Anna Signeul.
SPORTBLADET

Redan efter ett par matcher med det skotska landslaget ville Anna Signeul åka hem.

Tolv år senare har den svenska förbundskaptenen förvandlat ett ’publag’ till ett EM-lag.

Inför sista sommaren med Skottland berättar Signeul varför hon ser sig själv som en damfotbollspolis och hur spelarna i början mobbades på fotbollsplan och slogs på krogen.

– Vi har ändrat hela fotbollskulturen där, det är jag otroligt stolt över, säger 56-åringen.

För tre år sedan pekades Anna Signeul ut som Pia Sundhages ersättare – av Sundhage själv.

– Är det någon som jag unnar framgång är det ­Anna Signeul. Hon har byggt upp respekten för damfotboll, sa Sundhage i samma intervju i Sportbladet. 

När Sundhage nu lämnar det svenska landslaget lämnar Signeul sitt skotska lag för en flytt norrut.

Men istället för Sverige är det de finländska damerna 56-åringen kommer att coacha framöver.

”Ett riktigt kap”, skriver man i Finland om den erfarna svenskan som byggt – inte bara ett landslag – utan ett lands fotboll mer eller mindre från grunden.

Skottland har gått från vad Signeul själv kallar mer eller mindre ett publag, som tränade en gång i vecka, till ett lag som nu kommer ställas mot England, Portugal och Spanien i ett EM-slutspel.

1 av 4 | Foto: MICHAEL ERICHSEN / BILDBYR N

”Svårt att ändra attityder”

Tolv år kan man tycka är lång tid, menar Signeul. Men de tre-fyra första åren fick hon mest agera försäljare. 

– Man kan ändra många saker men det är jättesvårt att ändra attityder. Man ska ändra spelarnas attityd till sig själva. Man ska ändra på en hel generations sätt att tänka och sen ska man ändra på tränarens sätt att tänka och sen ska man ändra på klubbarnas sätt för att öka förutsättningarna så att de kan träna mer. Det var lite samma resa som den vi gjorde i Sverige, och den erfarenheten tog jag med mig för jag visste att det var ett lyckosamt recept, säger 56-åringen.

Anna Signeul lämnade svensk fotboll 2005, då hon jobbade med talangutveckling och som förbundskapten för F19-landslaget.

Hon hade varit med och drivit på resan, sett hur synen på damfotbollen i Sverige för alltid fått ett före och efter VM 2003.

Just 2005 tyckte hon att Sverige hade kommit otroligt långt i utvecklingen och att hon hade världens bästa jobb.

När Skottlands landslag dök upp ett som ett alternativ tvekade hon därför först.

– Jag sa 'nej, jag orkar inte göra den resan igen', och blev lovad att jag inte skulle behöva göra det, utan att andra skulle göra den för mig. Det lockade att träna ett damlag, eftersom det inte är samma press att prestera och vinna med ett flicklag, säger Signeul.

”Otroligt låg nivå”

Efter tolv år som drivande, ansvarig och initiativtagare till den resan som gjorts i fotbolls-Skottland, i många år tillsammans med assisterande förbundskaptenen Ann-Helen Grahm, kan hon idag titta tillbaka på starten med ett leende. 

Signeul säger att hon skulle kunna skriva en bok om allt hon varit med om. 

Foto: CARL SANDIN / BILDBYR N

Redan efter några matcher kallade hon till möte med ledare i förbundet och sa att hon skulle åka hem, att hon inte klarade det.

– Jag kom ihåg den första träningen då tänkte jag bara ’men heeerreguud!’ Det var så otroligt låg nivå, inte bara på fotbollen utan också på beteendet, säger hon.

Signeul berättar att spelare var väldigt tuffa mot varandra i laget och till och med mobbade varandra.

"Hur fan kan du få spela, du är ju inte något vältränad? Jag är mycket mer fit än dig," fick hon höra.

– Spelarna var oprofessionella och tränade inte tillräckligt. Tyckte om att festa och varje söndag efter match gick motståndarlagen till puben tillsammans, säger hon och fortsätter:

– Jag började 1 mars och i april när jag var hemma över påsk ringde de och berättade att de var en tjej som fått en smäll efter en match på söndagen. Två tjejer hade börjat bråka på puben och den ena hade börjat puckla på den andra, kanske för något som hänt på planen eller så. Det var på den nivån, mycket sådana saker jag aldrig hade hört.

Skulle du medla då?

– Nej, nej. Jag fick bara besked om att hon var skadad för att hon hade fått en smäll, säger Signeul och visar slaget i luften med en rak höger.

”Har ändrat hela kulturen”

Med sådana scener bara ett decennium bort känns det nästan otroligt att Skottland spelar EM i sommar.

– Vi har försökt ta oss dit i så många år och det är fantastiskt att vi har gjort det. På tolv år har det hänt enormt mycket. Vi har ändrat hela fotbollskulturen där, det är jag otroligt stolt över. Jag är jättestolt över det vi gjort tillsammans och jag är jättestolt över det vi gjorde i Sverige innan. Jag tog det konceptet med mig kan man säga. 

Signeul tog med sig passionen för idrott i Sverige, vad en elitidrottare är och hur mycket klubbarna betyder.

– Jag kunde åkt dit och haft 120 dagar om året med laget som hon före mig hade och bara satsat på landslaget. Men då kommer jag inte, sa jag. Jag gör det för att det ska vara något som har möjlighet att utvecklas när jag försvinner. Det är ingen mening att jag kommer och försöker satsa alla pengar på ett landslag där spelarna sen blir för gamla. Man måste bygga för framtiden som vi gjort i Sverige, där allt står och faller på klubbar, ideella föräldrar och ledare som sen får möjlighet att utbilda sig och få lite betalt. Fostran tycker jag är så viktigt och jag är stolt över klubbverksamheten. Jag tycker också att herrsidan har lärt sig av hur vi jobbat på damsidan i Skottland. 

Helheten har alltid varit viktig för Signeul som nästan aldrig tänker bara här och nu. 

– Det var många gånger när man jobbade med svensk damfotboll och åt Svenska fotbollförbundet som man tyckte att det var jättejobbigt för att man inte fick resurser, inte blev respekterad och accepterad. Jag kan ju sluta och ta ett annat jobb men då tänker man ju på alla unga spelare och tjejer som ska få möjligheten att bli en ny Caroline Seger eller Lotta Schelin. Så har jag tänkte med de här spelarna också, att de ska få leva sin dröm. 

Trots att du sa att du inte skulle orka igen har du gjort två långa resor med damfotbollen, både i Sverige och Skottland. Vad har du behövt ha för egenskaper?

– En sak som jag tänkt är att man inte blir en populär person om man bara klagar så man får välja sina strider, varför man gör det och vad det är värt. Jag hörde en gång att det inte finns någon framgångsrik kvinna som varit populär egentligen, eller något liknande, och jag är ju inte direkt diplomatisk. Men jag vet inte om jag varit mer framgångsrik om jag varit det. Ifrågasätta och alltid försöka argumentera, det är så jag har jobbat. Man blir en damfotbollspolis som hela tiden undrar varför är vi inte med här och där och så.

Att lämna Skottland efter EM blir vemodigt. Hennes sista önskan för laget, som haft jätteotur med skador inför mästerskapet (bland annat på nyckelspelaren Kim Little), är en framgång som ger ringar på vattnet, så som det blev efter VM 2003 i Sverige.

– Jag hoppas att folk får en positiv uppfattning och att det blir mer medier, sponsorer och fler tjejer som börjar spela fotboll. Men då krävs det att vi gör bra ifrån oss. Vi ska absolut slåss om en plats i kvartsfinal.

Skottland möter England 18.00 under onsdagen.