OS 2021 i Tokyo

Inside Nippon: Welcome to ”det riktiga” Tokyo

Av: 

Makoto Asahara

SPORTBLADET

TOKYO. Ut ur OS-bubblan och in i civilisationen.

När OS börjar närma sig sin slutstation så har Sportbladets utsände halvjapan fått kliva ut på kollektivtrafikperrongerna igen.

Här är fem mer eller mindre OS-relaterade funderingar från ett Japan som kanske uppskattar sitt OS mer än de ger sken av.

Sprucken fotbollsdröm nummer två

Bara för några dagar sedan kunde vi konstatera att medaljdrömmen för ”Nadeshiko Japan” spräcktes av en svensk, medaljvinnande, lagmaskin. När jag skriver detta från hotellrummet på tisdagskvällen så har ytterligare en japansk OS-fotbollsdröm precis krossats. Och frågan är om inte den gjorde ondare.

Ett välplacerat Marco Asensio-skott i minut 115 räckte för att skicka Spanien till final och för att släcka det japanska hoppet om en OS-guldmedalj i fotboll på hemmaplan. Drömmen att på allvar sätta detta nya japanska lagbygge på fotbollsvärldskartan även på herrsidan.

Men det kan väl inte ha varit en realistisk målsättning? Så kanske ni tänker där hemma nu.

Fast, jo.

Detta var trots allt en OS-trupp byggd för att lyckas med det till synes omöjliga. Med veteranerna Maya Yoshida och Hiroki Sakai som försvarsklossar och Stuttgartutropstecknet Wataru Endo som ankare så var ”över 23 årskvoten” fylld på bästa möjliga vis. Kombinerat med offensiva grundpelare i det som ska bli det framtida Japan, med Madridsupertalangen Takefusa Kubo i spetsen.

Men efter 0–1 efter förlängning mot ett betydligt mer stjärnstarkt spanskt lag under tisdagsaftonen i Saitama så var gulddrömmen borta.

Men inte medaljdrömmen.

– Nu måste vi gå för medalj. Vi måste ladda om för att ta hem den där OS-medaljen, säger lagkapten Yoshida direkt efter slutsignalen i japansk tv, syftandes på stundande bronsmatch mot Mexiko.

Lagmatch i bordtennis mellan Japan och Australien står på i bakgrunden på lunchrestaurangen.

Livet utanför bubblan

Det lär ha dragits en och annan suck runt om hos lokalbefolkningen på stan samtidigt som Asensio krutade in det där spanska målet i Saitama.

Jag antar det i alla fall från hotellrummet. Teoretiskt sett hade jag dock kunnat bevittna det på egen hand.

För några dagar sedan passerade jag den ”gyllene gränsen” för de journalister och funktionärer som färdats från andra länder till dessa olympiska spel. Den 14-dagarsgräns som du måste passera för att få bli en del av civilisationen igen och kliva ut ur den OS-bubbla som kraftigt begränsar vad du får och inte får göra. För efter 14 dagar får du åka kollektivtrafik. Du får äta på restaurang. Du får framförallt röra dig fritt.

Så vad väntade där ute?

Jo, i princip samma Japan och Tokyo som jag minns från tidigare. En stad i rörelse, ljud och organiserat kaos. En rörig och helt underbar kontrast mellan höga, sterila skyskrapor och pittoreska, familjära småkrogar.

Med ett nödläge och en statlig rekommendation/vädjan om tidigarelagda stängningstider för restauranger/barer så har det så klart inte varit riktigt samma sak och riktigt samma puls som när man var här senast för tre år sedan.

Men känslan att kliva in på en liten obskyr tonkatsu-restaurang i ett gatuhörn är densamma. Eller känslan att kliva in i en kiosk som inte är styrd med järnhand av olympiska sponsoravtal (se kiosken i mediecentret).

Men, det pågår ju ett OS?

Ja, visst syns flaggorna och reklampelarna med ”Tokyo 2020” lite varstans. Visst säljs det OS-merch i var och vartannat gatuhörn. Men Tokyobornas liv verkar på ytan oförändrat av spelen som pågår. De åker till sina jobb som vanligt. Kontorsnissarna sitter där på de lokala lunchhaken och äter sin lunch.

Snarare är det en betydligt högre andel munskyddsbärande lokalinvånare (så nära hundra procent man kan komma) som är det stora tecknet på att allt faktiskt inte är oförändrat och att allt inte är som vanligt.

Under tisdagen registrerades över 10 000 nya covid-19 fall i landet. Över 3000 av dem i just Tokyo.

Yurikamome-linjen invigdes 1995 och är Tokyos första helautomatiserade och förarlösa tåglinje.
En japansk måltid. Currygryta med tonkastu (panerad fläskkotlett).

OS-maskineriets hjärta – en konstgjord ö

Men efter att ha konstaterat att det där OS:et inte märks av så där jättemycket på stan så kanske ni undrar – hur? Var är alla OS-relaterade människor då?

Jo, på ett gigantiskt mässområde ute på en konstgjord ö.

Det är ute vid Odaiba som hela detta olympiska maskineri har sitt hjärta och hjärna. Förutom att OS-byn ligger belägen precis vid regnbågsbron så är även det gigantiska mediecentret beläget ute på den konstgjorda ön, som från början byggdes av militärdefensiva anledningar på 1800-talet men numer är ett populärt (och inte helt billigt) business och shoppingområde.

På så vis är det ganska passande att hela OS-karusellen, som i den japanska gemene invånarens ögon kanske framförallt är ett väldigt dyrt projekt, är placerat just i detta välbärgade område.

I ärlighetens namn är det också ett ganska smart ställe att ha det på rent logistiskt, i och med att det ofta förekommer resor söderut till Yokohama eller österut mot Chiba på schemat. Dessutom ett område som en vanlig lokalinvånare inte tar sig ut till om den inte måste, via den förarlösa och helautomatiska Yurikamome-linjen (Tokyos första av sitt slag när den öppnades 1995).

Mediecentret? Det ligger i en byggnad vid namn Tokyo Big Sight, vilket kan beskrivas som en arkitektur- och utsiktsmässigt betydligt mer grandios variant av Älvsjömässan i Stockholm.

Något i den stilen i alla fall.

Mediecentret, inifrån.
Tokyo Big Sight, platsen där alla världens journalister har sin bas under OS i Tokyo.

Tranornas betydelse

Sedan några dagar tillbaka så är det färdigidrottat i OS-väg i Miyagi. En plats dit bland annat Sverige fick åka för att spela match mot Nya Zeeland i fotbollsgruppspelet.

Också en plats där det faktiskt tilläts en del publik.

Men varför var man då uppe i Miyagi (knappa två timmar snabbtåg norrut från Tokyo) och spelade fotboll?

Jo, på grund av vad som hände för tio år sedan.

11 mars 2011 var datumet för den stora tsunamikatastrofen i Tohokuregionen och kärnkraftsolyckan i Fukushima (där det också har spelats OS-matcher, fast i baseboll).

Och för att uppmärksamma det minnet så valde OS-arrangören att placera en del event i just de drabbade områdena.

Anledningen gjorde sig påmind när man anlände dit, när samtliga journalister på plats fick en handgjord origamitrana med ett meddelande om varför det här var en speciell spelort.

En pappersvikt trana som inte bara är en turistsymbol utan en symbol för hopp, lycka och en önskan om välmående. En symbolik som har sina rötter historien om Sadako Sasaki. En 12-årig flicka med leukemi efter atombomben i Hiroshima som försökte vika 1000 papperstranor, något som uppfyller en önskan enligt japansk tradition, för att bli frisk (kort sammanfattat).

Även om det inte var några ”Senbazuru” som hängde i pressrummet på Miyagistadion så fanns ändå symboliken där. Med önskningar om en ljusare framtid.

Precis som den fanns hos den blågula trana som kom tillsammans med Aftonbladets kontorsnyckel när den hämtades ut på mediecentret i morse.

Origamitranor i mängder i pressrummet på Miyagi Stadium.
Den blågula tranan.

Inte så opopulärt OS ändå?

Nej, OS verkar inte märkas så där jättemycket på ytan i den japanska huvudstaden. Och ja, det finns ett ganska utbrett missnöje mot politikerna för att man faktiskt genomför dessa spel i det läge som råder.

Men. Det verkar ju faktiskt vara ganska uppskattat ändå hos det japanska folket.

Bevis? Det finns flera.

Ett är att den officiella OS-shoppen, som alltså är för japaner och inte för utländska turister (som oavsett inte får ta sig in i landet för tillfället om de inte är OS-ackrediterade), har sålt slut på diverse saker i sitt sortiment i flera vändor.

Att nio utav tio japaner har sett något av spelen på tv enligt en nyligen gjord undersökning är ett annat bevis på att åtminstone det sportsliga väcker stort intresse hos den japanska befolkningen.

Att tv-kanalerna pumpar på med OS, där du hittar alla möjliga sporter på alla möjliga kanaler under dagarna och kvällarna, är kanske det minst överraskande beviset – då de där tv-avtalen för att få sända OS inte direkt är de billigaste som finns.

Den japanska mannen som hängt upp en ”Welcome to Tokyo”-banderoll på sin balkong, perfekt belägen för att kunna ses från OS-byn, sammanfattar den japanska lokalbefolkningskänslan för OS:et ganska väl.

– Även om opinionen ställer sig emot ett OS-arrangemang så vill vi inte att atleterna ska få en dålig känsla. Jag hoppas de ska få med sig goda minnen härifrån, säger Kurihara-san (förnamn framkommer inte, oklart varför) när NHK frågar honom om det:

Se hela OS i Tokyo på discovery+

Allt om sommar-OS 2021 i Tokyo

Stor guide: Hela OS-programmet dag för dag, tv-tider och svenska truppen

OS-guide: Friidrott OS-guide: Simning OS-guide: Handboll OS-guide: Fotboll

ANNONS EXTERN LÄNK

Missa inte Champions League i höst – skaffa ditt CMore-konto här – skaffa ditt CMore-konto här

C More

Publisert:

LÄS VIDARE

Inside Nippon: ”När svenska instabilder plötsligt dök upp i tv”

ÄMNEN I ARTIKELN

OS 2021 i Tokyo

Sommar-OS 2021

Japan