Showen var världsklass

SPORTBLADET

Lasse Anrell: En sensuell masskonst – suggestivt och rytmiskt

TURIN

Fem plus - världsklass.

Det vore naturligtvis en skandal annars. Italienarna skapade ju den omoderna kulturen - och den moderna showen.

Dessutom: varje föreställning som slutar med Luciano Pavarotti i "Nessun Dorma" får självklart högsta betyg. Det här var antagligen sista gången vi såg den.

Det var några inslag som gjorde det här till en föreställning utöver det vanliga:

Anja Pärson som svensk fanbärare visade det som är själva meningen med OS - att idrottare i världsklass  samlas och faktiskt tillåter sig att ha kul och njuta av situationen och inser att om allt inte är så himla allvarligt så blir det så mycket roligare - och kanske mera vinstgivande. Anja dansade, flirtade och var flashigast av alla.

Den mänskliga skulpturen som började som en skidåkare, fortsatte som en backhoppare i full aktion och slutade som en telemarkare var fantastisk. Kanske det allra mest spektakulära. Att få några hundra människor att röra sig så rytmiskt och suggestivt som grupp är sensationellt. Masskonst med människor kan lätt bli nazistiskt eller kommunistiskt - välj själv - men det här var bara sensuellt.

Cirkus Cirkör-människorna som gjorde sina konster i ett uppspänt nätverk var fantastiska. Och att de slutade i en fredsduva var magiskt. Även om den kanske såg ut lite som en skadeskjuten örn.

Och Pavarotti.

Pavan upprättar magi

Ingen är som Pavarotti. Knappt hade han hunnit göra sin avskedskonsert i Stockholm innan han återuppstår som sig själv i svart, enorm cape som väl dolde hans allt annat än olympiska kropp. Han sjöng Puccinis "Nessun Dorma".

Jag skulle dock gissa att hela den gamles show var en kvalificerad bluff. Jag tror inte han sjöng live. Han såg närvarande ut, men jag tyckte nog att jag kunde höra vad som mera lät som en gammal inspelning av Pavarotti. Kanske bäst så.

Pavarotti körs numera in på scenen med permobil och delar av hans röst låter ungefär likadant.

Playback, alltså. Men ingen kan upprätta magi så som Pavan. Första gången jag hörde honom sjunga den här sången var vid fotbolls-VM i Italien 1990. Nu sluts cirkeln. Kanske lika bra så.

För lite opera

Jag har egentligen bara en invändning mot showen. Den gav en bra bild av italiensk kultur. Från renässans till nutid. Men varför var operan - den främsta italienska konstformen bredvid Michelangelo, da Vinci och Sophia Loren - nästan helt osynlig? "Triumfmarschen" och "Nessun Dorma". Det räcker inte. Och varför skulle nationernas inmarsch ske till 70-talsdisko när det finns en hel skatt av italiensk schlager att ösa ur. Nu var nästan enda inhemska låten "Gloria". Det var för lite.

Å andra sidan spelades inte Ahas "Take on me" - det ursäktar mycket.

Carla Bruni i sin Armaniklänning hoppas jag ni tittade på. Vill ni ha ett tips ska ni lyssna på hennes franska cd. Den är sensationellt bra. En fotomodell som kan sjunga.

Danskarna klarade sig bra. Ingen buade. Ingen brände deras flagga.

Korna var problematiska

Vem hade gjort koreografin till Ferraris show? Och vem betalade för reklamen? Men Modenas andra stolthet - bredvid Pavarotti - kanske är en konstform i sig, jag vet inte Antagligen är det så. Fast lite kalkonvarning var det.

Nationalsången "Fratelli d"Italia" sjöngs av en nioårig flicka. Ganska bra, men visst hade Gattuso varit det självklara valet.

Lite problematiskt var det när de rullade in en massa kor (!) på scenen, samtidigt som ett snyggt par dansade wienervals. Det var rena Let"s dance - även om det var svårt att se vem som var Peppe Eng och vem som var Anna Book.

Passion lives here, kallar sig Turin-OS. Fanns passionen här? Ja, verkligen. I glädjen över alla masscenerna, över italiensk kultur, och över Luciano Pavarotti, den mest passionerade på jordklotet sen Adam gick på Evas finter med äpplet.

Lasse Anrell