Längdskidsporten har klivit ur spår...

SPORTBLADET

Petra Thorén: ”Hoppas den hittar tillbaka”

Är det Heidi Wengs lilla studsande på stolen och spontana vädjan: vi ska ju åka ett skidlopp i morgon!?

Eller är det Fis-basens mjuka önskan efter en sträng presskonferens?

Budskapet är oavsett avsändare detsamma: låt oss slippa den här sörjan av astma och dopning och fokusera på skidåkningen.

Jo tack, det hade varit skönt.

Dagen före minitourens första stavtag var vacker i norska Lillehammer. Nypistade spår, lite lätta snöflingor som virvlade omkring. Upplagt för fina tävlingar.

I dag när sprinten drar i gång festen kommer det att lukta rök från grillplatser, skolbarn som har fått ledigt kommer att klättra i de små snöhögar som finns och det kommer säkert att finnas en och en annan norrman i publiken med banderoller som vittnar om deras stöd för Therese Johaug.

Denna Therese Johaug, som i går tränade tre mil bort med sin lillebror Karstein, kommer att hyllas.

Trött på allt kring Johaug

Just nu är jag trött på allt kring Therese Johaug.

Samtidigt är det nödvändigt att rapportera, ventilera och diskutera det som skett.

Presskonferensen med de norska åkarna Astrid Uhrenholdt Jacsobsen, Marit Björgen och Heidi Weng handlade om deras saknade vän. Under 15 av de totalt 18 minuterna var frågorna Therese-relaterade: hur stöttar ni henne, vad säger ni om straffindikationen, tränar ni tillsammans?

Det var alldeles i början av pressträffen som Heidi Weng skruvade på sig en aning och liksom viskade fram att de ska ju faktiskt åka ett skidlopp i morgon.

Jo, så är det, men det kommer i skymundan.

Och som om det inte vore nog upplyste Fis, Internationella skidförbundets generalsekretare Sarah Lewis oss på torsdag eftermiddag om den bistra skidtid som vi befinner oss i. Hon drog nyheterna i förbundets antidopningsarbete och berättade att nästa vecka släpps McLaren-rapporten om rysk dopning under OS i Sotji 2014.

Vi fick också veta att Fis, påpekade Sarah Lewis, kan överklaga den dom som väntar Therese Johaug. Samtidigt påpekade en stram generalsekreterare att Wada sätter reglerna och Fis efterlever dem bara.

Etik? Det var hon inte intresserad av att diskutera.

Fått frågor från svenska ledare

Men åkarna ska förhålla sig till gränslandet, gråzonerna. Hur ska man göra med det som är tillåtet men kanske inte lämpligt?

Inför skidpremiären testade jag själv på att använda astmamedicin. Jag körde maxtest med och utan medicin. Efteråt har jag fått flera frågor från svenska ledare som undrar och vill veta vika doser jag tog, hur jag mådde och hur prestationen var. Nyfikenheten finns där, men Sverige har tydliga regler inom tillåtna ramar för hur de ska agera.

Samtidigt laboreras det på sina håll inom skidvärlden med det som ligger i gränslandet.

Det får vi leva med, men längtan är efter en ren sport.

Jag vill ha skidfest, aktion i tajta sprintheat, distanslopp i kuperad terräng som kräver en bra diagonal.

Låter det som en dröm?

Det verkar just nu vara precis vad det är.

Vintern 2016 har längdskidsporten klivit ur spår.

Jag hoppas den hittar tillbaka igen.