Du fick en djupt oroad nation att må mycket bra

WHISTLER. Ni kan säga vad fan ni vill om oss svenskar.

Att vi är värdelösa på att bygga bilar numera, att våra mobiltelefoner rostar sönder och att vår krona kanske inte är värd mer än knappen i en norsk lusekofta och att vi inte ens har råd att skicka en armé idrottspsykologer till ett OS som våra konkurrenter gör.

Men vem bryr sig – för vi är förbanne mig bäst i världen på att åka skidor i alla fall. Gustav Vasas och Gunde Svans barnbarn är bäst i världen igen.

Man ska alltid ta rygg på en pappa, det har jag lärt mig i det här jobbet.

Jag träffar Kallas pappa Per-Erik vid målfållan. Dottern är mitt i guldkaoset några meter därifrån. Han berättar om hur det gick till när farfar fick ut henne i spåret när hon var sju år och att det var där allt startade.

Utan farfar inget OS-guld, sa pappa Per-Erik. Han är en smula omtumlad av uppståndelsen, försöker svara på frågor från horder av journalister och de ber honom jämföra det som just hänt med med allt annat. Han svarar efter en lång stund.

–Det här känns som större än Tour de Ski.

Tror jag det. Den gången var det väl kanske tre svenska journalister på plats.

Nu är vi hundratals.

Tredje yngsta skidåkaren som tar guld i ett OS.

Sveriges 25:e guldmedaljör genom tiderna i skidåkning.

Det finns siffror som kan beskriva storheten i det som hände i går.

Men så finns det ett par ord också.

Tillbaka i rampljuset igen

Det är Charlotte Kallas egna ord i en bisats på presskonferensen efter blomsterceremonin när hon pratat med internationell media och sen också med svensk, lite avskilt så där. Hon får en fråga om hon är lättad eller bara glad. Hon tänker länge innan hon säger, lite tyst, försiktigt:

–Jag fick visa att det inte bara var Tour de Ski.

Svåra, tunga ord från en tjej som slagit igenom med det där rycket uppför i en störtloppsbacke i Tour de Ski-finalen, blivit hela Sveriges älskling – och sen misslyckats totalt andra året och nu efter en bra säsongsstart gått in i det tredje året som favorit i ett OS.

–Jag fick visa att det inte bara var Tour de Ski...

Det säger lite om trycket som en elitidrottsman kan känna.

Det säger också mycket om känslan i att få vinna igen. Om längtan efter att få komma tillbaka till rampljuset – som den där som alla vill prata med, som alla vill hylla, som Peter Settman vill krama, som skidkungar och andra kungar trängs för att prata med.

I går var hon tillbaka där och pappan sa att det känns som större än Tour de Ski medan Charlotte kunde luta sig bakåt på podiet, sluta ögonen och dra efter andan innan hon sa:

–Jag fick visa att det inte bara var Tour de Ski.

Om jag får vara en smula personlig – jag är ju ändå krönikör – så översköljdes jag av enormt starka känslor vid målgången. Tårarna började rinna och det har väl med åldern att göra, antar jag. Jag grät stilla under två låtar på en Joan Baez-konsert på Cirkus i höstas också så jag håller väl på att förändras. Från tabloidcyniker till gråtmild lipsill. Det känns bra.

Sov nervöst inför loppet

Jag skämdes inte ens inför de tuffa grabbarna i målfållan.

Varför jag grät?

Jag tror det har nåt att göra med med Kallas litenhet, hennes lillgamla sätt att prata, hennes korta skidor och hennes jobbiga andraår och tanken på ett Sverige som faktiskt kan vinna igen. Det grep mig på ett sätt jag inte är van vid.

Och även om hon talat om hur lugn och trygg hon känt sig i sin plan för loppet, så avslöjade hon små nyanser av att den säkerheten är ganska bräcklig. Hon sov mycket nervöst inför gårdagen.

Hon hade intalat sig att det var ett vanlig World cup-lopp och så blev osannolikt nog också. Men efteråt blev uppståndelsen en annan. Ett vanligt World cup och ett OS är som att jämföra ett bokpremium på högstadiet med ett Nobelpris.

Du blir glad av en seger i World cup och du får betalt. Du blir historisk och en legendar av ett OS men du får inget betalt. I alla fall inte just då. I längden blir du rik som ett troll men prispengen är noll.

Kanske är det därför OS är unikt.

– Får man göra vågen på en OS-prispall, frågade Kalla oroligt lite senare.

Jag tror man får det, Charlotte. Jag tror verkligen att man får det, hur många gånger man vill. Knutna nävar med svarta handskar får man inte ha, men göra vågen får man. Gör gärna om det, Kalla.

När det gäller Kalla talas det ofta om talang – inte på samma sätt som hos Carolina Klüft, men nästan - och om om hennes förmåga att klara hård träning.

Släpp bragdgulden lösa

Ni som såg den utmärkta SVT-dokumentären om svenska skidlandslaget häromveckan kunde se en träning som är på gränsen till omänsklig. När andra skulle ge upp ger inte skidåkarna upp.

Kalla pratar om mjölksyraträningen som ”skön” och om att den är som skönast just när det gör som ondast i kroppen.

Så kom inte och tala om att det här handlar om bara talang.

Det handlar om några idrottare i allmänhet och Charlotte Kalla i synnerhet som jobbat ohyggligt hårt för det här guldet.

Marcus Hellner fyra och Anna Haag fyra. Det kändes lite som en normal svensk insats. Som Volvo, Saab, som Ericsson. Inte illa, men... landet fjärdeplats.

Sen var det den där Kalla; där var det mera Borg eller Stenmark om ni frågar mig. Holm, Olsson, Foppa, Sudden, Lidas, Hägg, Gunde, Sixten, Ingo.

Och Kalla.

Till sist: att hon önskade sig ”Just i dag är jag stark” med Kenta Gustafsson när hon intervjuades i Radiosporten av Bengt Skött direkt efter guldet ger henne en alldeles särskild plats i mitt hjärta.

”Just i dag är jag stark, just i dag mår jag bra.”

Jag säger:

Just i dag gjorde du oss starka, Charlotte. Just i dag fick du en hel, djupt oroad, svensk nation att må mycket, mycket bra.

Släpp bragdgulden lösa, det är OS.

Släpp bragdgulden lösa för här i Kanada firar vi just nu den stora Charlotte Kalla-dagen.

Och vi är så starka...