En bländande kinesisk fasad

Foto: Huvudarenan i OS, Fågelboet, framkallar gåshud, enligt Sportbladets Jennifer Wegerup.
SPORTBLADET

PEKING. Det är så vackert.

Det är så imponerande.

Det är bara början.

Men vilken början.

Som en enorm röd blodapelsin glider solen ur vår syn. Skymningen faller över Mittens Rike, ljusen tänds i OS-byn och en efter en tänds de spektakulära arenorna, lyses upp utifrån, inifrån, från alla håll. Inte ens den mest blasé och världsvane skulle kunna förbli oimponerad vid den storslagna synen.

Inte ens den mest förhärdade, den som på förhand bestämt sig för att se igenom Kinas propaganda-show, skulle kunna förbli oberörd.

Att stå i sammetsmörkret och se Fågelboet, huvudarenan, skimra som en farkost från en främmande, rentav överlägsen, civilisation är en upplevelse som ger gåshud på mer än ett sätt.

Samma känsla fick vi redan då vi steg av planet från Stockholm. Vi hade skruvat på oss i våra stolar, läst, sett på film, pratat med en supertrevlig flygvärdinna och precis hunnit somna när det var dags att landa. Klockan 07.00 svensk tid, 13.00 lokal tid, gick vi av planet och rakt in i Asiens ångande heta, fuktiga famn.

Precis så imponerande som Kina vill

Klüft, Kallur, damlandslaget i handboll och valda delar av den svenska journalistkåren, alla klev vi stelbenta och sömndruckna ut på flygplatsen som är precis så imponerande som kineserna velat få den. Köer existerar inte. En miljon volontärer öppnar dörrar, pekar vart man ska gå och ler och ler och ler.

Toaletterna är rena nog att äta på. Så fort jag kommit ut från mitt besök kilade en uniformerad dam in för att putsa till allt igen (just nu våttorkar två städare vårt fullständigt rena, nästan oanvända redaktionsrum).

Det är precis så välorganiserat som jag väntat mig – och bakom alla leenden, överallt, poliser, vakter och rigorösa säkerhetskontroller.

Som tur var bröt vår OS-buss ihop efter bara fem minuters färd från flyget. Vi fick vänta närapå en timme i kokhettan på en ny och det kändes på något sätt skönt att se en spricka även i den mest perfekta av fasader.

Sen åt vi tidig middag/sen lunch (min jetlaggade kropp kände sig osäker på vad). Hajfenor och fiskhuvuden kändes lite väl tufft så vi mjukstartade med ett plockepinn av smårätter. 

Dags att reprisera 2004

Sen röntgade vi våra väskor (igen) innan vi fick åka med OS-bussen till MPC, Media Press Center. Där intog reporter Flinck, tekniksnillet Björn och jag vårt redaktionsrum, som tidningen hyr för sådär 100 000 kronor, och konstaterade att vi är nära grannar med ryska nyhetsbyrån ITAR-TASS.

Knappt hade vi hunnit börja skriva förrän en besökare bjöd på en flashback från Aten-OS. ”Har ni några Aftonbladet-pins?”, undrade han förhoppningsfullt.

”NEJ”, svarade vi och log falskt beklagande.

Under OS 2004 var det en ständig ström av folk som kom och störde i jobbet och ville ha samlar-nålar. Till sist ledsnade vi och satte upp en lapp på dörren på engelska:

”Om ni vill ha pins, ring då detta nummer”.

Numret gick till vår dåvarande chef, Sportbladets grundare, herr Östling. Kanske är det nu läge för en favorit i repris.