Reserv – och tjurskalle

SPORTBLADET

Konkurrensen i Premier League lockar fram barnet ur männen

Foto: i svennis skugga Citys målvakt Andreas Isaksson är definitivt petad till förmån för Joe Hart, och får finna sig i en plats på bänken bakom tränare Eriksson.

BIRMINGHAM. Och på bänken satt reservmålvakten och såg sur ut.

Hans yngre lagkompis gjorde just en avgörande räddning, men tror ni reservmålvakten reste sig upp och jublade för hans skull?

Verkade han ens bli glad?

Nä.

Jens Lehmann är inte riktigt den typen.

Foto: Lehmann – såg inte mer spel än uppvärmningen.

Ni gick på den.

Ni trodde jag snackade om Andreas Isaksson, eller hur?

Visst, det kunde lika gärna gällt honom. Isak gjorde inte direkt high-fives med omgivningen där han satt bakom Svennis på avbytarbänken i går, han var inte den förste att gratulera 20-årige Joe Hart till den superräddning som gav Manchester City 1–1 borta mot Aston Villa.

Men han är ändå inte i närheten av att vara Premier Leagues grinigaste reserv.

En annan VM-målvakt från förra sommaren, tysken Jens Lehmann, gör ständiga utspel om hur förbannad han är över petningen och hur blinda alla idioter är som inte fattar att han är bättre än Manuel Almunia.

Vad skulle Wenger tycka om Isak?

Att Arsenals manager Arsène Wenger står ut med detta gnäll är en gåta. Han har uppenbarligen högre toleransnivå med såna här saker än Svennis. Jag menar ... om Svennis anser att Isaksson är för trubbig i attityden, vad skulle han då tycka om Lehmann?

Den 36-årige tysken går lite utanför den annars så ungdomliga och lyckliga Arsenal-familjen, och när tv-kamerorna zoomade in honom efter Almunias så viktiga straffräddning på Emirates rörde han inte en min.

Han hymlar i alla fall inte. Här har vi en reserv som håller på tesen ”den enes död, den andres bröd”, så ju bättre det går för Almunia, desto surare blir Lehmann.

Resten av arsenalgänget kastade sig runt halsen på spanjoren efter 2–1-segern i derbyt mot Tottenham, och Gunners hade anledning att känns sig lättat:

Tottenham låg i vinnarhålet när Berbatov fälldes vid ställningen 1–1, Robbie Keane stegade fram för att slå straffen och det var läge för den första Spurs-segern på åtta år mot Arsenal. Almunia hade uppenbarligen lärt sig att inte kasta sig för tidigt när Keane gör sitt typiska lilla stopp i ansatsen, han stod kvar på linjen en extra tiondel och såg sen åt vilket håll han skulle slänga sig.

Mål där och jag är säker på att Tottenham hade vunnit. Eller åtminstone fått en välförtjänt poäng.

I stället bytte Arsène Wenger in en av sina young guns, dansken Nicklas Bendtner, som direkt skallade in 2–1 efter hörna, märkligt omarkerad i ett tättbefolkat straffområde.

Spansk hjälte i Arsenals mål, dansk matchvinnare därframme.

Det är ju tur att vi har våra kära grannar som försvarar den nordiska äran i Premier League, förresten.

Jag tog mig till Birmingham i går efter ett mentalt stålbad i den engelska jultrafiken, och medan fullmånen hängde stor och gul över Villa Park och 41 000 människor sjöng och allt var så perfekt som en engelsk ligamatch kan vara fick jag se alltihop domineras av – en norrman.

John Carew, Big John, var fullständigt outstanding när Aston Villa och Man City spelade 1–1. Jag tror jag aldrig sett honom bättre. Citys Richard Dunne och Micah Richards fick slita som djur för att försöka stoppa denna stridsvagn.

Carew slet sig loss och gjorde 1–1, sen sköt han skottet som Joe Hart lyckades tippa i stolpen i ligaomgångens vassaste räddning.

Hela Norden het – utom Sverige

En dansk matchvinnare i londonderbyt, en norsk gigant på Villa Park, en norrman (Riise) och en finländare (Hyypiä) på planen när Liverpool spräckte ett naivt Portsmouths bortarad med 4–1, en Martin Laursen här, en Gamst Pedersen där, en Jääskäläinen, en Forssell, en Niemi, en Kuqi och en Tainio, en Ingimarsson, Gunnarsson, Hreidarsson, Godjularsson och Gladpåskarsson och allt vad alla invaderande islänningar heter ... men inte så mycket svenskt att skryta över om vi talar om framträdande spelare.

Olof Mellberg var som vanligt stabil och både Fredrik Ljungberg och Sebastian Larsson fick 90 minuter i går. Det är ju ändå inte nåt man börjar joddla över.

Vi är åtminstone med i EM i sommar. Till skillnad från resten av Norden och de brittiska öarna. Vi får leva på det över jul.

ARTIKELN HANDLAR OM