Leifby: Leksand kommer nosa på en SHL-plats

Foto: BILDBYRÅN
SPORTBLADET

Vitt mot svart.

Svart på vitt.

Leksand kommer att nosa på en SHL-plats i vår.

Ace Bailey växte upp i Toronto och spelade åtta säsonger för Maple Leafs innan han tvingades avsluta sin karriär 1933 efter en våldsam tackling och en skallfraktur som följd.

Läkarna var rädda att han inte skulle överleva sina skador men Bailey klarade livhanken.

Han spelade aldrig ishockey igen och när Toronto valde att hänga hans sexa åt sidan blev det första tröja och nummer att pensioneras i NHL.

En tröja i taket.

Enkelt –  men ändå så exklusivt och elegant. 

Några kronor på galge, rep och knape och så hänger det en kultkofta där uppe och dinglar. 

Svensk ishockey sneglar gärna västerut när den vill hämta inspiration och nya grepp, och bland alla importerade hålligång så är ändå tröjan-i-taket-kvällarna de bästa.

Den här aftonen var det Leif Holmgrens tur och vi har ju vant oss vid dramatiska ceremonier i Hovet så jag kom med både Bricanyl och en från det norska skidlandslaget inlånad nebulisator – men de blev kvar i trunken.

Holmgren stod upp hela vägen.

I taket med ett rätt hyggligt gäng

Andreas Hjelm fick lämna AIK-båset och tröja nummer 18 i från sig och nu hänger den där i taket på Hovet tillsammans med ett rätt hyggligt gäng.

#1 Leif ”Honken” Holmqvist – målvakten som blev ”målvakten” med hela svenska folket på 60- och 70-talen. Det sägs att han fick närmare 10 000 beundrarbrev efter insatsen i hemma-VM 1969.

#2 Mats ”Mördarn” Thelin – behöver väl ingen närmare presentation. Thelin var en av elitseriens tuffaste spelare på tiden då det fortfarande var tillåtet att hoppa in från båset för att delta i kurret.

#5 Bert-Ola Nordlander – från Wifsta i Timrå, världsmästare 1962 som kom till AIK i mitten av 60-talet när han fick jobb på Atlas Copco. Vilken fin liten tidskapsel är inte det. När Bert-Ola spelade ishockey fanns det inga backpar utan en backtrojka. Nordlander spelade hela tiden och de andra två backarna fick byta med varandra.

#11 Peter Gradin – AIK:s genom tiderna bäste målskytt. 

IFK Kiruna-fostrade Leif Holmgren var en av de ledande spelarna när AIK tog sitt senaste och kanske mest mytomspunna SM-guld när Mats Albas näsa landade någonstans på andra sidan Nynäsvägen och AIK krossade rivalerna Djurgården i tre raka matcher. 

En gång i tiden blev ”Leffe” inbjuden till en provträning med Djurgården, han skulle ta ”tricken” (tunnelbanan) till Liljanskogen och visa upp sig, men eftersom Kiruna-killen inte visste vad ”tricken” var så gav han fan i det.

Små marginaler, som det brukar heta.

Det blev AIK i stället och nu hänger hans olle där uppe, i evigheten.

Publiken somnade in

14 säsonger, två SM-guld, och precis som alla andra spelare på 80-talet hade han en fantastisk piketpolis-look.

AIK-klacken sjöng att ”Hovets is är blank och klar” så vi delade upp lag och började spela.

Den vita tårtbotten skrek ”SHL!”, den kolsvarta kurvan svarade ”HOCKEYMÖRDARE!” och det började bra.

De första tio minuterna var böljande och de båda ”utbrytarklubbarna” bytte målchanser med varandra som om de tänkte skapa en egen liga här och nu.

Bäst av 51 matcher – vinnaren får takpannorna som blev över när Tommy Töpel renoverade sommarstugan.

Matchen somnade in och, tyvärr, publiken med den och när Leksand sedan gjorde 0-1 och 0-2 på 26 sekunder i andra började de spela av resten av tillställningen. 

AIK spelade Mitella-hockey i stället för Mitell-hockey, Leksand hade en bättre målvakt, ett rejälare försvar och offensivt kom de med lite mer gift i klubbladen.

I taket hängde Holmgren och hans gäng och under hela den tredje perioden satt jag och önskade att jag hade fått se lite mer av de här gamla stötarna, och lite mindre av spelarna på isen nedanför.

Hockeyallsvensk aperitif?

AIK kröp ändå lite närmare när Jesper Fröden styrde in en reducering med 2,57 kvar att jaga på. 

Det dök upp något läge, det kastades in någon puck på chans, men så många gånger förut slutade det med sarg ut och mål i öppen bur. 

Var det här ändå ett litet varsel om vad som komma skall? 

En liten hockeyallsvensk aperitif inför finalrasslet mellan ettan och tvåan framåt vårkanten? 

Tveksamt. 

AIK har stundtals fina nivåer i sitt spel, de har perioder i matcherna när de känns så där AIK-tunga som de kan göra här på Hovet (lapp på luckan, 8094, ikväll) – men de är också ett gäng virrpannor i egen zon. 

Leksand är två poäng bakom serieledande Timrå (en match mindre spelad), det kan mycket väl bli en vit jul i toppen av Hockeyallsvenskan och visst kommer det här laget vara med och hugga på en plats i den segregerade hockeyligan – SHL – när tussilagon kikar fram.

Leif Carlsson har fått ordning på dalkarlarna, Leif Holmgren hänger i taket, och pappa Leif fick se Tingsryd slå Björklöven med 6-3.

Life is Leif.

Leksands Jojo-resa på 2000-talet 00:25
ARTIKELN HANDLAR OM

AIK

Leksand