Mejla

Erik Niva

”Jag kunde inte tillåta nazisterna att få vara bilden av vår klubb”

Publicerad:
Uppdaterad:

Erik Niva besöker Ryssland där nationalismen präglar allt – inte minst fotbollen

1 av 9 | Foto: PONTUS ORRE
En dryg mil från Moska ligger Jegor Sviridov, en martyr för den ryska fotbollens nationalistiska falang, begraven.

MOSKVA. Så var spelar vi i morgon då?

Jo, i ett Ryssland där idrottens insatser är högre än någonsin tidigare.

I en fotbollsnation som befinner sig någonstans mittemellan VM och världskrig.

Putin was here.

Graven ligger på kyrkogården i Lublin, en dryg mil sydöst om centrala Moskva. Alldeles intill ligger en övergiven och igenvuxen gravplats, men den här rektangeln är både välskött och utsmyckad. Skinande minnesstenar, färska blommor, ett helt fång av halsdukar i olika klubbfärger.

Här ligger den allra tydligaste martyren för den ryska fotbollens mest nationalistiska falang.

Snart fem år har nu gått sedan Jegor Sviridov och hans fyra vänner stod vid en busshållplatsen i andra änden av stan. Han skulle åka till Slovakien för att titta på Champions League-fotboll, men kom aldrig dit.

Hans grupp hamnade i bråk med ett annat gäng, ett slagsmål som förvandlades till rena arkebuseringen. När allt var över låg Jegor Sviridov död med en kula i huvudet.

En dryg mil från Moska ligger Jegor Sviridov, en martyr för den ryska fotbollens nationalistiska falang, begraven.
Foto: PONTUS ORRE

■ ■ ■

Sviridov var en centralfigur i Fratria, den mäktiga supporterorganisationen runt Spartak Moskva. Mannen som skjutit honom hette Aslan Tjerkesov, och kom från en av de muslimska delrepublikerna i norra Kaukasus.

De faktumen var explosiva.

En våldsam vrede vällde ut på Moskvas gator. Minnesmarscher blev demonstrationer som blev upplopp som blev rena pogromer.

På Manegetorget i hjärtat av Moskva samlades tusentals människor under ultranationalistiska fanor, ute i förorterna och nere i tunnelbanekulvertarna lynchades kaukasier. En av de som greps för knivmordet på en kirgizisk man var en Spartak Moskva-supporter som bara var 14 år gammal.

Kaoset var så våldsamt och så varaktigt att till och med Vladimir Putin kände sig tvingad att agera. Han kom hit till Lublin, och lät världens kameror smattra när han lade ner en blomsterkrans vid Jegor Sviridovs grav. Han han satte sig i möte med ledarfigurer från olika supportergrupperingar för att fånga upp deras ilska, och förklara sin sympati.

Monstret var ute ur buren, och i såna lägen kan det vara ganska svårt att fånga in det igen.

■ ■ ■

När Ivan Katanajev möter upp gör han det med många olika sorters känslor i kroppen. Han är en storvuxen och lite rödbrusig 32-åring, och en dryg vecka har gått sedan han återvände från krigszonen i östra Ukraina.

– Det är klart att jag också blir rädd när granater briserar tio meter ifrån mig, men samtidigt känner jag mig faktiskt mer hemma där än jag gör här. Livet blir tydligare i en sådan situation.

Vi sitter på en brittiskt stajlad pub en styv kilometer från Röda torget. Katanajev dricker importerad cider, och berättar om bekanta från förr som hamnat i en ny situation.

– Du vet hur det var i gamla Jugoslavien, när kriget tog fart direkt efter en match mellan Dinamo Zagreb och Röda Stjärnan?! Samma sak här. En väldigt stor del av den ukrainska frontlinjen består av killar från deras huliganfirmor. Och på vår sida har jag träffat frivilliga från nästan alla de stora ryska klubbarna; Spartak, CSKA, Lokomotiv, Zenit, Rostov...

När jag först tog kontakt med Ivan Katanajev meddelade han snabbt att han kunde tänka sig att besvara mina frågor, men att han inte trodde att jag skulle gilla svaren.

”Allt började 1994”

Han är en av mest välkända företrädarna för den nationalistiskt färgade fotbollen, den som används och utnyttjas för det de själva ser som Rysslands bästa.

– För mig började allt 1994. Det var strax efter Sovjetunionens sönderfall, och situationen som det nya Ryssland befann sig i blev snabbt allt värre. Staten var svag, och både USA och Europa pressade oss i en riktning jag avskydde. Fotbollen var en tydlig motkraft. Den gick i täten för det nationalistiska motståndet, och det var den kraften som lockade mig från början.

Katanajev sög i sig en extremistisk läktarcocktail av huliganism och fascism, och blev med tiden både mer inflytelserik och mer målmedveten.

2005 var han med och bildade Fratria – paraplyorganisationen som förenade alla olika falanger runt Spartak Moskva – och två år senare blev han en av grundarna till det ryska landslagets så kallade supporterunion.

– Patriotismen var den röda tråden genom allt vi gjorde. Vem som var förbundskapten spelade inte så stor roll, vilka spelare som blev uttagna var inte så viktigt – alla våra tifon handlade om nationen, vår historia och vårt arv. Vi visade riktningen på ett tydligare sätt än någonsin tidigare.

Hur togs det emot?

– Väldigt väl. Vårt inflytande på tonåringar blev snabbt mycket stort, och förbundet stöttade oss nästan mer än vi hade räknat med. Du känner till idrottsministern Vitalij Mutko?! Han är ju en av Putins absolut närmaste män, och när han var fotbollens förbundspresident förstod han tidigt vad det var vi ville åstadkomma och vilket värde vi kunde ha för honom. Han var som en sköld mot våra fiender.

Den ryske nationalisten Ivan Katanajev har precis återvänt från en krigszon i östra Ukraina. ” En väldigt stor del av den ukrainska frontlinjen består av killar från deras huliganfirmor. Och på vår sida har jag träffat frivilliga från nästan alla de stora ryska klubbarna” berättar han för Sportbladet. Foto: PONTUS ORRE

Så som Ivan Katanajev berättar historien så var det han och de andra ledarna för den ryska supporterunionen som först föreslog att Ryssland skulle ansöka om att arrangera VM.

– Det var sommaren 2008. Först skakade han bara på huvudet, sa att han hade tillräckligt med problem ändå. Men sedan tog han idén till Putin, och på fullaste allvar var det därifrån det började.

Alla var såklart inte stridsklara fotsoldater i extremnationalismens tjänst, men 2010 hade supporterorganisationen runt landslaget ungefär 78 000 registrerade sympatisörer.

Det var också då allt kulminerade för den gången.

Ryssland fick VM, och bara ett par dagar senare mördades Jegor Sviridov. Vitalij Mutko växlade fokus till OS i Sotji, medan Ivan Katanajev blev förskjuten av sitt supporterkollektiv efter ett bråk om försvunna biljettpengar.

Fem år senare är de nu båda tillbaka. En del idéer är nya, de grundläggande idealen förblir desamma.

■ ■ ■

Precis som den jämnårige Ivan Katanajev gick Robert Ustian på sin första fotbollsmatch 1994, men han gjorde det med helt andra ingångsvärden under helt andra omständigheter.

Ustian kommer från Abchazien, en konfliktdrabbad liten region nere i västra Kaukasus. Mellan 1992 och 1993 slets den då georgiska delrepubliken isär av ett krig mellan georgiska regeringsstyrkor och ryskt understödda separatister.

När vapnen väl tystnat var hans familj en av alla dem som skulle försöka återuppbygga sina liv på en plats där hoppet inte längre växte. Pappan var invalidiserad, så redan som tioåring fick Robert Ustian ge sig ut på fälten för att hjälpa till med grönsaksodlandet.

– Sotji ligger faktiskt bara ett par mil från Abchazien, så det var till marknaden där som mamma åkte för att sälja våra tomater. En dag såg hon en affisch för en match mellan Zjemtjuzjina Sotji och CSKA Moskva. Hon visste vad CSKA betydde för mig – att de nästan stod för drömmen om ett bättre liv – så hon köpte en biljett trots att vi absolut inte hade råd.

”Då bestämde jag mig...”

Robert Ustian tar en paus innan han fortsätter.

– Inne i Sotji fanns även en affär som sålde en CSKA-halsduk. Den kostade inte mycket pengar ens med den tidens mått mätt, men vi kämpade bokstavligt talat för vår överlevnad. Det tog nästan ett halvår innan jag lyckades spara ihop till den, och varje gång jag åkte till Sotji var jag livrädd för att någon annan skulle ha hunnit köpa den. Jag har kvar den halsduken än idag. För mig symboliserar den människans inneboende styrka, förmågan att fortsätta framåt även när det är som svårast.

Envetet och strävsamt jobbade familjen tillsammans ihop studiepengar, och Robert Ustian flyttade till Turkiet för att utbilda sig till politisk analytiker. När han tagit sin examen erbjöds han forskningsstipendier av både amerikanska och kanadensiska universitet, men valde ändå att flytta till Moskva.

– Det här var året efter att CSKA Moskva vann Uefa-cupen, och det var både den bästa och den värsta kvällen i mitt liv. Trots att jag nästan hungerstrejkade utanför den portugisiska ambassaden i Istanbul fick jag inget visum, så jag kunde inte vara på plats på finalen. Då bestämde jag mig för att jag behövde vara närmare klubben.

”Kriget mot Islam har redan startat, och det kommer att utvecklas till en global konflikt, ett tredje världskrig.” Många ryssar delar världssyn med extremnationalisten Ivan Katanajev (till vänster)... men det finns också högljudda motståndare – som Robert Ustian (till höger) – grundaren av ”CSKA – mot rasism”. ”Jag kunde inte tillåta att de skulle få utgöra bilden av vår klubb” säger han.
Foto: PONTUS ORRE

Livet med och runt CSKA Moskva blev inte riktigt som Robert Ustian tänkt sig. Även om den största delen av klubben svarade upp mot hans entusiasm och förväntningar fanns där också det där andra, den där politiskt motiverade minoriteten som både växte och radikaliserades.

– För mig kom droppen i samband med Champions League-matchen mot Roma förra hösten. För tredje gången på ett år blev vi bestraffade av Uefa för rasism. Och jag kunde bara inte acceptera det. CSKA Moskva är ju en militärklubb, med en historia väldigt tätt knuten till den Röda armén som kämpade i andra världskriget. Miljoner av våra egna offrade sina liv för att rädda Europa från fascism – och nu står CSKA-fans och gör nazisthälsningar och skanderar ”Vit makt”. Jag kunde inte tillåta att de skulle få utgöra bilden av vår klubb, så jag grundade organisationen ”CSKA mot rasism”.

■ ■ ■

För fem år sedan löpte extremnationalisterna amok på Manegetorget, men den här dagen är det återigen hammaren och skäran som vajar här utanför Kremls murar.

Gammelkommunisterna i KPRF högtidlighåller 70-årsdagen av den japanska kapitulationen under det andra världskriget, men trots att de alltjämt är Rysslands näst största parti ger inte manifestationen något särskilt kraftfullt intryck.

Processionen har inte lockat mer än ett hundratal deltagare, och entusiasmen runt den utgörs främst av kinesiska turister som förtjust tar selfies med barska partifunktionärer och väldekorerade krigsveteraner.

Jag går vidare, passerar Röda Torget och de storslagna förberedelserna inför den enorma årliga festivalen för militärmusik innan jag blir stående nere på bron över Moskva-floden.

Det var på den här punkten som Boris Nemtsov mördades för ett halvår sedan. Nemtsov var en av Rysslands få inflytelserika Putin-kritiker, och omvärlden har fortfarande inte lyckats skaka av sig den olustiga misstanken om att regimen direkt eller indirekt var inblandad i attentatet.

”Hur kan vi låta detta fortsätta?”, frågar sig ett av de plakat som fortfarande ligger kvar på mordplatsen.

■ ■ ■

Att som utomstående begripa sig på dagens Ryssland är sannerligen inte enkelt, utan det kräver ofta en förståelse för tankemodeller man instinktivt gärna slår ifrån sig.

För de flesta ryssar är till exempel demokrati bara en politisk term bland andra, snarare än ett moraliskt överordnat styrelseskick. Det finns annat som är viktigare. Ordning och reda, löning på fredag. Demokrati är mest ett ord som mest klingar av oron och orättvisan från rövartiden på 1990-talet.

– Själv skulle jag sträcka mig ännu längre. För mig är demokrati den totala lögnen. Det är ett system som enbart utgår från pengar, som tillåter mäktiga människor att utnyttja andra utan rädsla för bestraffningar.

I fyra år levde Ivan Katanajev i en form av exil på Bali, men i början av fjolåret bestämde han sig för att återvända. Han köpte en biljett med mellanlandning i Kiev, för att själv uppleva det han beskriver som den definitiva brytpunkten.

– Jag var på Majdan samma kväll som skjutandet började, såg hur revolutionen rullade igång. Och jag lovade mig själv att kämpa för att förhindra den från att nå Ryssland så länge jag lever.

van Katanajevs ögon var aldrig det här ett krig som handlade om västra och östra Ukraina. För honom är det början på något mycket större.

– På 90-talet var ju Ryssland på väg nerför samma stig som Ukraina lurats in på i dag. Då skulle vi också bli liberala och moderna, då skulle vi också köpa in oss på homoäktenskap och all den här dekadensen som väst försöker tvinga på omvärlden. Det får aldrig ske. Då kommer vi aldrig att klara kriget mot islam.

”Allt beror på inställningen”

Du tror på ett sådant?

– Givetvis. Det har redan startat, och det kommer att utvecklas till en global konflikt, ett tredje världskrig. Västeuropa kommer att försvinna, ni har redan förlorat mot islamiseringen. Det kristna motståndet kommer att utgå från det ortodoxa Ryssland.

Det hade naturligtvis varit både enkelt och bekvämt att avfärda Ivan Katanajevs vilda teorier om det inte vore för några problematiska utgångspunkter. I någon mån är han både representativ och inflytelserik.

Många ryssar snuddar vid ungefär samma världssyn, och vissa av dem är dessutom mäktiga män som ser ett särskilt värde i hans bakgrund, hans karisma och hans organisationsförmåga.

– Även om jag inte är inblandad i ultrasscenen på samma sätt längre tror jag fortfarande på fotbollens kraft. När den används för att hjälpa nationen och staten är det fantastiskt, och jag hoppas kunna hjälpa till att kanalisera den i rätt riktning.

Tror du att du kommer att lyckas?

– Allt beror på inställningen från de som styr, och nu förbättrades situationen dramatiskt när Vitalij Mutko utsågs till förbundspresident igen. Jag känner honom personligen, och vet att han är en sann patriot. Han står dessutom Putin så nära att det nu finns alla möjligheter att än en gång göra den ryska fotbollen till en lika stark nationell kraft som den var för fem år sedan.

Det ryska landslaget träna på Chimki-stadion i nordvästra Moskva.
Foto: PONTUS ORRE

■ ■ ■

Två dagar före kvalmatchen mot Sverige ser jag det ryska landslaget träna på Chimki-stadion i nordvästra Moskva.

Det är dagen efter att Vitalij Mutko återigen utsågs till förbundspresident, och nu sprätter den dubbeljobbande idrottsministern runt som en baron vid sidlinjen. Han lägger armen om någon spelare, och tar några steg ut på planen för att dirigera någon annan samtidigt som han försäkrar sig om att inga fuktiga grässtrån fastnar på kostymbyxorna.

Läktarna ovanför honom är instängda bakom höga plexiglashinder och stora kastnät. Chimki-stadion är ökänd numera, och senast CSKA Moskva spelade ligamatch här fick bara kvinnor och barn komma in på sektionerna där ultrasgrupperna brukar stå.

Bestraffningen var en konsekvens av den senaste matchen mot Anzji från den muslimska delrepubliken Dagestan. Förolämpningarna studsade fram och tillbaka mellan hemma- och bortasektionerna, och vreds upp till punkten då en stor grupp CSKA-fans ägnade nästan en halvtimme åt att skandera slagord om att döda kaukasier.

Apljuden mot mörkhyade spelare är egentligen bara den mest exponerade toppen av det här solkiga isberget. Rasismen riktad ner mot Kaukasus är både vanligare, våldsammare och mer accepterad.

Om detta hade Jurij Zjirkov kunnat berätta.

När den skicklige ytterbacken lämnade Chelsea för Anzji förvandlades han till en sorts folkförrädare i vissa ögon. Han häcklades och hånades under landskamperna, han tvingades titta på banderoller som förkunnade hans förestående dödsdag.

Jag kontaktar det ryska fotbollsförbundet för att undersöka möjligheterna att prata med Zjirkov om hans syn på saken, men får beskedet att det inte blir aktuellt.

De låter meddela att de skulle föredra en annan inriktning på frågorna.

■ ■ ■

När Robert Ustian får höra att det ryska förbundet inte direkt längtat efter kontroversiella diskussioner blir han inte särskilt förvånad.

Dels känner han såklart till den bistert tillknäppta kommunikationskulturen som fortfarande präglar hela Ryssland, men dessutom har han faktiskt förståelse för en extra vaksamhet runt just det här ämnet.

Ända sedan han sjösatte 

 ”CSKA against racism” har han förundrats över de misstänkliggöranden han själv utsatts för ifrån den västeuropeiska pressen. Är du verkligen uppriktig i din kamp mot rasism? Varför fördömer du då inte hårdare? Varför kräver du inte att VM 2018 flyttas från Ryssland?

– Det har faktiskt varit lite smärtsamt att få den här förstahandsupplevelsen, då det har varit så uppenbart att det inte alls varit frågan om att vilja ge en balanserad bild av de ryska problemen. I stället har det handlat om en tydlig vilja att svartmåla, och det är tyvärr inte något som är begränsat till fotbollen.

Gammelkommunisterna i firar att det är 70 år sedan Japan kapitulerade i andra världskriget.
Foto: PONTUS ORRE

Robert Ustian väljer sina ord alltmer noggrant. Han är både välutbildad, välmenande och västvänlig, och vill verkligen inte fel- eller övertolkas.

Samtidigt kan han inte skaka av sig sin besvikelse gentemot omvärldens behandling av Ryssland, och dess skildring av landet. Där han väntat sig framåtriktad välvilja har han mest hittat avsiktliga vantolkningar och destruktivitet.

– En del av min roll som politisk analytiker är ju att konsumera västmedier, och det gör mig verkligen orolig. Alla vet att ryska medier har stora brister, men situationen på andra sidan är tyvärr inte bättre. Den generella bilden av Ryssland är en katastrof. Den är så vinklad, så förenklad, så svartvit.

Ustian fortsätter:

– Och okej... Du kanske ser det som att den ryska propagandamaskinen maler på 24 timmar om dygnet. Du kanske tror att folk här inte riktigt vet vad de gör, att de inte klarar av att vara rationella. Oavsett vilket står vi nu inför en situation där en absolut majoritet av ryssarna – 86 procent enligt den senaste trovärdiga undersökningen jag såg – tror att väst försöker göra allt som står i deras makt för att skada landet. Sanktionerna mot Ryssland har varit det absolut mest effektiva sättet för Vladimir Putin att förena nationen mot en yttre fiende.

Stor risk för nationalistiska ramsor

I morgon spelar Sverige mot Ryssland, och en EM-plats är bara en av sakerna som står på spel. Robert Ustian tror inte att matchen kommer att präglas av rasism, men accepterar att det finns en liten risk för apljud och en ganska stor risk för ”Ryssland åt ryssarna”-ramsor.

Och om det inträffar? I så fall ber han om både förlåtelse och förståelse, om inte annat av rent pragmatiska skäl. Han försöker liksom undvika ett världskrig här.

– Rätt eller inte – bilden av hur väst tar varje möjlighet att trycka till Ryssland har satt sig så väldigt hårt att varje bestraffning riskerar att få enorma konsekvenser. Jag har haft mycket kontakt med ledande personer inom Uefa, och de har varit väldigt uppmuntrande till ”CSKA against racism”. Då har jag sagt att det kommer att komma en dag då vi verkligen behöver deras hjälp – och det är nästa gång rasismen gör tydligt avtryck på en rysk läktare.

Några ungdomar spelar fotboll i centrala Moskva.
Foto: PONTUS ORRE

Trots en start i uppförsbacke är Ustian upprymd över framstegen hans kampanj gjort under det senaste året. Han har blivit stärkt i sin övertygelse om att den genomsnittliga ryska fotbollsåskådaren inte har några onda avsikter, utan att det är fullt möjligt att förändra både attityderna och arenakulturen.

– Men att godtyckligt och svepande straffa tiotusentals människor för sånt som några få står bakom?! Nej, det är så kontraproduktivt. The next stadium closure... it will kill everything.

Läget är så oerhört känsligt, så skrämmande delikat. Robert Ustian refererar till samtiden som ”Det andra kalla kriget”, och drar paralleller till hur idrotten manipulerades och politiserades under 1970- och 80-talen.

– Fortfarande finns det en bitterhet över hur vissa länder bojkottade sommar-OS 1980, men det är absolut ingenting mot vad som skulle hända ifall vi blev ifråntagna VM nu. Jag kan inte ens föreställa mig reaktionen. Det skulle vara värre än alla sanktioner ihop, och skapa ett sår i det här landet som skulle bli kvar för alltid. Som nation skulle Ryssland aldrig förlåta väst, aldrig.

”Bottnar i vad vi vill uppnå”

Robert Ustian äter upp sin paj, insisterar på att få betala för hela bordet. Han ska vidare nu, möta upp representanter från Camp Sweden och Svenska Supporterambassaden.

Det är något han ser fram emot, något han tror på. Att dra nytta av fotbollen för att knyta band snarare än att hugga av dem.

Han önskar bara att fler tänkte i samma banor.

– Till slut bottnar det i vad vi vill uppnå. Vill kan ha olika uppfattningar om varför vi har hamnat där vi befinner oss – men nu är vi där vi är. Vart vill vi ta vägen härifrån? Vill vi öka spänningarna, driva på mot punkten där det inte längre finns någon väg tillbaka? I så fall ska vi vara hårda, kompromisslösa och konfrontativa. Eller vill vi något annat? Att Ryssland och väst ska närma sig varandra? Då återstår bara att faktiskt försöka förstå varandra och vara lite generösa sinsemellan. Det finns inget annat alternativ.

Av: Erik Niva

Publicerad: