Mejla

Stefan Alfelt

Imponerande men ingen njutning, HIF

Publicerad:
Uppdaterad:

HELSINGBORG. Suveräna HIF bryter mot sina stadgar och dödar såväl guldstrid som allsvenskan.

Jag imponeras av Helsingborgs fantastiska seriestart – men jag njuter inte av den.

Det är där vi har allsvenskans problem.

Hade jag varit ett fan av HIF hade jag studsat på molnen i dag. Serieledningen med den enorma marginal ner till de lag som skulle göra upp om guldet som är otrolig. Ser man till nuet är det i princip endast Malmö som ska kunna konkurrera om guldet framåt hösten.

Men även om HIF är obesegrat efter nio omgångar uppfyller man inte kravet som är inskrivet i klubbens regler – att HIF:s A-lag alltid ska spela underhållande fotboll.

Jag har i och för sig aldrig kollat om det verkligen står så men Ingvar Wenehed som var ordförande i HIF då klubben vann SM-guld på att både spela både bra och underhållande brukade säga att det var inskrivet i statuterna.

I dag bryter HIF kanske mot detta genom att bara spela bra fotboll utan att bry sig ett smack om underhållningsvärdet. Man vinner på samma sätt som de flesta guldlag i modern tid har vunnit sina matcher på.

Efter HIF:s guld 1999 har bara Djurgården under Kim Källströms drivkraft, Malmö FF åtminstone delvis och Elfsborg vunnit allsvenskan med vad som kan sägas vara ett eget positivt spel.

Resten av gulden har vunnits på svenskt långbollande och utnyttjande av motståndarnas misstag.

Allsvenskan duger inte

Helsingborgs seriestart är ingenting annat än en hyllning till det som svenska lag alltid har fått cred i Europa för att vara bra på – kämpa för varandra som ett lag, spela enkelt och försvara sig till varje pris.

Är HIF:s succéfotboll något vi vill betala hundratalas kronor för att se var och varannan dag en underlig säsong då vi hinner glömma det som hänt under en löjligt intensiv vår när andra avgörande halvlek startar i höst?

Svaret är inte självklart.

Allsvenskans problem handlar nog inte om dåliga planer. Produkten duger inte för att klubbarna ska kunna sälja biljetter till priser i nivå med underhållningsbranschens.

Arenaidrott är underhållning mer än idrottsrörelse, men för att det ska fungera måste det som bjuds på planerna vara mer underhållning än idrott.

Helsingborgs seger över AIK var på sitt sätt imponerande. En fast situation utnyttjades av Mattias Lindström som effektivt straffade AIK-målvakten Tomi Maanojas urdåliga jobb att ställa upp en mur så att den endast stod i vägen för honom själv.

Med ledningsmålet kunde HIF återigen trycka bort motståndarna, skära av passningsvägar, pressa och tjonga långt utan effektivitet.

Marcus Lantz konstaterade när jag frågade honom att det är lättare att spela i HIF i år. Eftersom ingen riktigt trodde på laget och lågbudgetsatsningen Conny Karlsson (min kommentar, inte Lantz) har ingen haft förväntningar på guldjakt, lir och roligt spel. HIF har getts legitimitet att spela långt, enkelt och kämpande. Tillåtelse att vinna utan att blända.

Rutin slår hunger

Anfallsmässigt försöker Conny Karlsson förvandla talangen som Henke Larsson kallade den effektivaste unge avslutare han sett till en hårdjobbande slitvarg. Rasmus Jönsson försöker och gör det nya jobbet hyggligt men jag tycker att det är ett enormt slöseri för svensk fotboll att inte förädla en naturlig målskytts viktigaste kvaliteter.

Illavarslande för svensk fotbolls utveckling är att Helsingborgs bästa tre spelare alla är hemvändare i 30-årsåldern och uppåt: Marcus Lantz, Erik Edman och Mattias Lindström.

Rutin slår hunger i allsvenskan.

Också det något att fundera över innan man tar till desperata åtgärder som att gå ner till tolv lag och slutspel i vilken form det än är.

Vi som har upplevt dessa tokigheter minns att ingenting har fördärvat mer för svensk klubbfotboll än att gå ifrån den raka seriens.

avStefan Alfelt

Publicerad: