Anrell: 40 år efter födseln – i morgon kan svensk läktarkultur få sin dödsdom

SPORTBLADET

För nästan på dagen 40 år sen föddes den moderna svenska läktarkulturen när Åtvidaberg piskades upp med 3–1.

Plötsligt deltog publiken som en aktiv kropp.

Jag var där.

I morgon får den moderna svenska läktarkulturen sin slutgiltiga dom av Uefa.

Det kan bli en dödsdom.

Jag har just läst en ny bok om stockholmsklubbarnas läktarkultur och läktarkreatur.

Den heter ”Va för jävla pack e ni?” och det är den bästa boken jag läst om varför det ibland blir så förbannat bra men också om varför det ibland blir så förbannat outhärdligt.

Det är lite som i min bokhandel vid Gullmarsplan.

–Det är vår storsäljare nu, säger bokhandlaren. Vi har sålt 28 ex på ett par dar. Eller ja, sålt och sålt, en har blivit snattad.

–27 av 28 är inte så illa, sa jag.

–Nej, verkligen inte, sa hon och skrattade.

–Det är väl så det är ungefär; 27 bra dagar för supportrarna och en dag som förstör. Inte så illa....

Hon höll med.

Henrik Rydström berättade i veckan om hur inspirerat hans Kalmarlag var av Hammarby när de slogs ut på Söderstadion i kvalet 1994.

– Vi var inte besvikna, vi var fortfarande höga på adrenalin och i bussen hem sjöng vi Hammarbysånger, skrev han i DN.

Handlar om makt

Det är, om man ska vara ärlig, lite svårt att ta bonnlagen på allvar efter sånt. Lika svårt som det är att ta banderollen hos Kalmarklacken (finns det en sån?) i veckan på allvar om att klubbledningen inte verkar vilja ha en levande läktarkultur (finns det en sån i Kalmar?).

Jag var 17 år den kvällen allt startade.

Det jag tänker är att det är ganska långt från den försynta sången på Söderstadion 27 augusti 1970 till dagens klackar och organiserade firmor och stoppade matcher och inkastade halstabletter.

Eller egentligen inte.

Egentligen är det nog bara en fråga om att klackarna hittat en form för att utöva sin makt; det är ju alltid makt man söker. Alltid. Alla. 1970 fanns det ingen som hade en aning hur vi skulle utöva makt. Nu vet alla hur man skrämmer etablissemanget.

Hur? Ja, genom nätet kan alla supportrar ha samma makt som jag. De utövar den också.

Genom att samtala med styrelser, spelare och anställda påverkar de också.

Ett famöst yttrande kom i veckan från Black Armys ordförande Daniel Wilhelmsson. Efter att styrelsen i AIK Fotboll AB ställt sina platser till förfogande sa han:

– Nu blir det inga hot eller så utan vi lägger det bakom oss.

En trist metod att påverka

Jag gillar inte det där. Jag gillar inte alls när fans lägger sig i hur lag ska skötas eftersom fans nästan alltid tänker lika kortsiktigt som en kåt 15-åring som dricker nio starköl för att våga prata med en snygg tjej.

Hot och bråk är en trist metod att påverka.

Dessvärre fungerar den. Det lärde sig redan Lenin på sin tid.

Och jag måste ju ändå säga att fansen emellanåt har rätt. Åsikten att Alex Miller och Michael Borgqvist är kassa coacher är rätt självklar.

Av alla dåliga tränare jag sett i Hammarby tycker jag nog att Borgqvist är en av de sämsta.

(Hasse Backe var en annan sopa. Han tog laget raka vägen ur allsvenskan.) För övrigt, det är inte bara Hammarby och AIK som har drägg i sina led.

Ni minns väl att man förbjöd ölförsäljning på Stockholm Stadion med motiveringen att ståplatspubliken inte kunde hantera alkoholen och det blev bråkigt och stökigt och fanns risk för upplopp?

Inte?

Kanske inte så konstigt. Det var 1925.

Bästa banderollen under alla år?

Jag röstar för den gamla hockeyvarianten som fanns på Hovet 1983:

”Bosse Berglund är snabbare än en älskande kanin” Det var, som ni förstår, långt, långt före alla banderoller om ”avgå, avgå alla.” (För övrigt vet jag inte om kaniner just ”älskar”, men det kanske är en annan sak.) Den vanligaste fördomen är att de som går på fotboll och slåss inte bryr sig om fotboll. Jag skulle vilja påstå att den tesen vederläggs ordentligt i den här boken.

Däremot har det skett en förändring av inställningen och det är att segrar är det enda som räknas. Så var det inte förr. Storhetsvansinnet har gripit omkring sig, inte bara i AIK.

– Men att laget är framgångsrikt har liten betydelse i längden. Krävdes det ständiga titlar skulle få fotbollssupportrar orka vara kvar på läktarna, skriver författarna.

Resonemanget haltar

Tyvärr haltar det resonemanget just nu.

När till och med Hammarbys supportrar har problem med att hantera nederlag så betyder det att en ny tidsålder är här. Herregud, var inte hela Hammarbys affärsidé att man kan kunde hantera livets alla olika nederlag?

Genom att man var just hammarbyare?

Skulle tro det.

Läs boken. Eller sno den. Det går också bra.

Och i morgon kommer domen mot AIK för händelserna på Råsunda.

Klubben är livrädd att de blir rekordhöga och det blir de nog.

Mångmiljonböter och en missad allsvensk plats – det kan bli döden för AIK som ekonomi och för supportrar som tror att det går att sätta sin egen agenda.

För även för huliganer gäller att skadar du ditt lag så mister du rätten att kalla dig supporter. Och utan Black Army och utan Firman Boys dör nog en del av AIK.

Så är det bara.

avLasse Anrell