Bjurman: Nästa gång lever han upp till ”Kung Henrik”

SPORTBLADET

BOSTON. Ojdå, Lundqvist, det här har inte börjat bra...

Det kändes frestande att travestera Arne Hegerfors i den klassiska VM-krönikan från 1994 när Henrik Lundqvist under lördagen gjorde comeback efter åtta veckors frånvaro.

Men till skillnad från domaren Bo Karlsson, som väl hade dömt färdigt efter magplasket i Boston för 21 år sedan, repade sig ”Henke” under sitt trauma i samma stad – och ingen behöver vara orolig:

Nästa gång kommer han att leva upp till smeknamnet ”Kung Henrik” igen.

Det var under gruppspelet i fotbolls-VM 1994 som Arne Hegerfors fällde de numer bevingade orden om Bo Karlsson.

Den svenske domaren hade i sin första match, mellan Argentina och Nigeria i Boston, först tagit om en frispark som Argentina gjort mål på för att han ville dela ut en varning – och den varningen gav han sedan fel nigerian, en viss Sunday Oliseh.

Då kunde Arne inte hålla sig utan utbrast:

– Ojdå, Karlsson,det här har inte börjat bra.

Just så var det svårt att inte tänka också om Henrik Lundqvist när han efter närmare två månaders frånvaro med en otäck halsskada gjorde comeback i samma Boston knappt 21 år senare.

Hade usel hjälp

För det började verkligen inte bra för ”Henke” heller.

Efter en och en halv minut vinklade ökände Milan Lucic in en puck med ena skridskon – helt i enlighet med reglerna, i alla fall som videokontrollanterna i Toronto såg saken – och när klockan visade på femton minuter hade desperata Bruins smackat in ytterligare två mål.

I det läget var det klar Oliseh-känsla över återkomsten.

Visserligen hade han usel hjälp av sina lagkamrater, de föreföll mycket belåtna med att ha säkrat slutpelsplatsen mot Ottawa i förra omgången och stod tidvis och tittade på som gubbar i Hallstahammar som spanar på tåg – med händerna knäppta bakom ryggen, ni vet – medan hemmaspelarna dundrade in i slottet framför Lundqvist.

Men hans majestät var verkligen inte sig själv heller.

När Henke är det rör han sig mycket lugnt och ekonomiskt, han hittar alltid rätt position och tvingas nästan aldrig till spektakulära åthävor.

I början av den här matchen vevade han lika yvigt som en fotbollsspelare som blivit felaktigt varnad (...) och kom fel på nästan alla puckar.

Rånade Campbell

Som han själv konstaterar när jag efter en viss tvekan tränger mig på i det omklädningsrumshörn där han sitter och blänger tyst.

– De flesta av de där målen känner jag att jag nog hade kunnat stoppa i vanliga fall.

Nästa gång gör han det också.

För var så säker:

Tveksamheterna i den här förstaperioden var resultatet av ringrost – inte den typ av brist på kompetens som får en att vifta med gula kort i ansiktet på fel killar.

Han hann gaska upp sig avsevärt redan under Boston-matchen i TD Garden.

I andra perioden rånade han till exempel Gregory Campbell med en Lucky Luke-snabb plock – och stoppade Brad Marchand och Loui Eriksson i några av eftermiddagens många frilägen.

I kommande matcher – närmast, förmodligen mot Winnipeg på tisdag – är jag övertygad om att vi får se samma slags skärpa i 60 minuter.

Framförallt kan vi vara hundraprocent säkra på att han tänker börja bättre än domaren som fick Arne Hegerfors att fälla en av sina mest klassiska kommentarer.

ARTIKELN HANDLAR OM