Mejla

Lasse Anrell

ÖRONBEDÖVANDE

Publicerad:
Uppdaterad:

Det är det här som är hela F1:s matter of sensuality

1 av 7
Anrells drömresa har kommit fram till fjärde stoppet – Monacos GP.

Hur sexigt är egentligen Formel 1?

Om nivån kan avläsas i reklamen på plats – och det kan den nog – så är det mycket reklam för casinon, cigarretter, Royal Bank of Scotland, fortkörning, Johnnie Walker, Martini, gummidäck, champagne, sexism och bensin.

Kul saker på det hela taget, men knappast särskilt bra för klimatet, det kan vi nog vara överens om. Sexigheten finns, det inser och känner jag, rent fysiskt.

Men den handlar om någonting helt annat...

Jag tar tåget första kvällen till Cannes och träffar Jan-Olov Andersson, Aftonbladets mångårige filmexpert, som är på sin 27:e filmfestival.

Han är bara obetydligt yngre än Nils Petter Sundgren. Jag frågar vad Jan-Olov minns mest av årets festival? Han svarar att det faktiskt var samtalet hade han hade med Quentin Tarantino, världens kanske bästa regissör, som mest ville prata om Christina Lindberg och samlade på hennes 70-talsfilmer, såna som ”Exponerad” och ”Schulmädchen-Report 4. Teil - Was Eltern oft verzweifeln lässt”.

What?

– Ja, faktiskt. Han sa så. Han älskade de där märkliga filmerna från 70-talet med hennes kropp som huvudroll, av något oklara cineastiska orsaker. ”Ni grabbar hade henne på garderobsdörren, jag har henne som tavlor, konst.”

Så märklig är verkligheten och konsten här på Rivieran.

På något sätt känns det ändå rimligt att prata om pinuppor här, även om de är gamla och nu antagligen är 50+ för att inte säga 60+.

Jag åker tåg till Cannes. 3.50 euro. Taxi hem eftersom tågen slutat gå. 95 euro. Dryga tusen spänn. Grattis. Det är mycket som är dyrt här, om man säger...

Aker dagen efter till Monte Carlo från Nice där jag bor till det facila priset av 380 euro natten. Priserna har höjts den här veckan från 180 euro för ett rum utan utsikt. Läser i tidningarna att det finns massor av hotellrum outhyrda överallt här. Krisen märks även på den penningtyngda Rivieran där det första jag möter är en tågvagn fylld av ryska turister som minst av allt verkar oroade över brist på pengar. De bor fyrstjärnigt och femstjärnigt allihopa. Pratar om kvällens gåslever så att det vattnar sig i munnen även på en tidningsanka som lilla moi.

–Nico Rosberg, den alltid lika underhållande finsktysken, säger i en intervju att många av de rikaste här har förlorat enooooooormt mycket pengar. Obscent mycket.

Klart att det svider.

Jag hade tänkt äta en enkel middag på ett ställe jag alltid drömt om att äta på. Gamla fina, nästan lika gamla som Christina Lindberg, La Reserve de Beaulieu. Jag ringer och det går bra säger de, men tillägger att då vill de att jag

ska äta deras Grand prix-meny för 430 euro. Morsning, säger jag. Nästan 5 000 spänn. Utan läsk.

Jag pratar med några vänner hemma som gläds ofantligt mycket (sic!) för min skull för att jag får åka på världens mest spektakulära raserlopp. Särskilt gläds de för att jag ska få träffa en massa ”Grid Girls” – ni vet de där välklädda och välbyggda – för att inte säga ombyggda – flickor i depåerna.

Nåja, konstaterar jag. Jag hittar inte så många. Men det är klart. Gamla fina Michelle och Dominique uppe på etage B är ju inte så pjåkiga. De poserar villigt på foto. Antagligen är de i Christina Lindbergs ålder... som den är just nu, antar jag. Inte alls illa...

På kvällen dag två, efter tidsträningen, passerar jag La Reserve de Beaulieu i sin lilla bedårande idyll och faktiskt – det är halvtomt på restaurangen. Så där kan de sitta med sin gåslever och sörja sin egen girighet, tänker jag.

Nico Rosberg säger i en intervju i ansedda och djupt seriösa magasinet F1 Racing att hans favorit bland Grid Girls är de som brukar finnas på tävlingarna i Melbourne, Kanada, Ungern och Brasilien. Stora saker att diskutera. Han tillägger att han är glad att hans flickvän inte läser tidningen. Mina grid girls säger, vad jag förstår, ungefär samma sak.

Träningen klockan elva i går var odramatisk, men själva tidskvalificeringen blev desto mer intressant. Förra årets världsmästare Lewis Hamilton som kör en bil som heter ”Vodafone McLaren Mercedes” misslyckades igen och kraschade bakdelen av sin bil. Det såg konstigt ut, bilen började bete sig illa innan den slutgiltigt körde in i en mur.

Han får starta på 16:e plats. Det är inte bra med tanke på att han bara tagit nio poäng hittills i år och på att banan i Monte Carlo är nästan omöjlig att göra omkörningar på. Hamilton vann här förra året och hoppades kunna göra ett slags comeback här.

Istället blev kvalet ännu en triumf för Brawn-stallet med pole position för Jenson Button och en tredjeplats för Rubens Barrichello. Button leder redan serien med 14 poäng – ett år när det inte ens när var säkert att han skulle få åka F1. För tre månader sen var han faktiskt arbetslös. Alla gapar, trots att engelsmannen ju faktiskt tog sin första seger redan i Ungern 2006.

Hela F1-världen gapar överhuvudtaget över ännu en framgång för Ross Brawn och den märkliga saga som skakat om hela racingindustrin,

Jag har ägnat några veckor nu åt att försöka förstå hur ett team som tippades som ett av losergängen i år igen plötsligt kunde vara överlägset. Det är fascinerande och inte helt enkelt. Hondo la ner sin satsning, som alla vet. Ross Brawn tog över ett företag han trodde hyfsat på efter att hela 2008 ha sagt åt sina ägare att skita i årets säsong och istället satsa på en bil som skulle kunna konkurerra nästa år. En häpnadsväckande vision i den kortsiktiga sportvärlden.

En bra vision, skulle det visa sig.

Men inte för Honda.

Hondas chefer ströp pengarna, när krisen kom. Stallet las ner. Ross Brawn tog över ägandet – och pressade ner en Mercedesmotor i karossen.

Och där finns en liten detalj till som är den stora skillnaden; en ”rear diffuser”. Omstridd men laglig. Jag är ingen tekniker, men så mycket fattar jag som att det har med aerodynamiken att göra. Luft. Typ. Personalen skars ner med en tredjedel, från 700 till knappa 500 personer, Button sänkte sin lön dramatiskt. Och så vidare.

–Ingengörerna hade rättat till de stora problemen men bromsarna och balansen i de låga farterna, berättar Rubens Barrichello.

Framgångarna för Brawn är sensationella. De fyra stora i branschen är naturligtvis skakade. Ferrari, McLaren, BMW och Renault arbetar dygnet runt för att lösa sina egna och industrins problem. Hittills har de inte lyckats. Och definitivt inte i går, även om Kimi Räikkönen såg ut att köra fantastiskt bra.

Krisen blir kanske enklare att förstå om man jämför italienska ligan och man tänker sig att lag som Milan, Inter, Juventus och Roma skulle ligga långt nere i tabellen med sina enorma spelarbudgetar och serien istället skulle vinnas av ett lag som Reggina eller Albinoleffe med en budget som bara är en femtedel.

Jag vet inte om det är den här utvecklingen som skapat den nya och ännu mera dramatiska krisen i Formel 1. Den om pengarna. Om ”budget-taket”.

17 mars kom förslaget och då skulle de ligga på 30 miljoner pund. Sen dess har det höjts till 40 miljoner – exklusive förarlöner.

Ferrari och de andra stora är vansinniga. Lumpna 40 miljoner – det är ju deras resebudget ungefär. Orsaken till taket sägs vara ett sänka kostnaderna och göra sporten mera rättvis. Även de små skulle kunna konkurrera. Låter aptiltigt. Men sen kom ju lilla Brawn racing... så det förvirrade onekligen.

Ferrari talar om att det är oacceptabelt och hotar med att dra sig ur. Ferrari säger att det här skulle skapa ett F 1 med två divisioner, vilket är ett märkligt argument.

Om jag skulle försöka tolka allt jag läst i ämnet senaste tiden så är det väl snarare så att de rika och lite dästa är rädda att de skulle få konkurrera mera naket med mindre team med hungrigare ingengörer. NHL klarade ett lönetak, bra eller inte är en smaksak. F 1 skulle säkert klara det också, men å andra sidan: vill man se ett Ferrari som är en sämre och lite trist lågbudgetvariant av sig själv? Tveksamt.

Kommersen ute i staden Monte Carlo flödar hyfsat, trots krisen. Bland de tekniska finesserna som man kan hyra är en liten monitor som ser ut som en mini-tv. För 60 euro per dag eller 85 för hela helgen kan man där följa sin favoritförare via kamera i bilen, få alla resultat och all statistik.

Jag sitter bredbvid en man som följer Hamilton så länge det varar. Det enda jag inte beghriper är hur han kan höra nåt i det ohygliga bullret som råder.

Men hur var det med sexigheten?

Ja, jag är inte den första som konstaterat det men ändå. Det är ljudet som är hela Formel 1:s matter of sensuality. Jag köper öronproppar för det har man sagt åt mej att göra, men det räcker knappast. Jag köper hörlurar, och det räcker inte det heller.

Ljudet på en Formel 1-tävling live, mellan stadens väggar och hus, är fullständigt öronbehövande och sensationellt.

Det är starkt, plågat, vackert och skoningslöst. Om man tänker sig en mikrofon mitt i en bisvärm med största möjliga förstärkare och booster och retar upp svärmen till vansinne i jakten på sin drottning - då har ni själva känslan. Motorerna plågas redan på låga varv, om det ens finns låga varv här. Varvtalen är lika höga som på en kollibri på speed.

Att tänka sig en Formel 1-tävling utan ljud är som att tänka sig fortplantning utan kroppar.

Det vill man inte.

Vad har jag mer att berätta?

Jo, en sak. Någon sa mig här att Aston Martin funderar på att göra comeback i F1 nästa år. Är inte det stort. De kanske kan ersätta Ferrari...

avLasse Anrell

Publicerad: