Lillen som blev störst

SPORTBLADET

Dubble Europamästaren Sten Anders Gunnar ”Lillen” Eklund fyller 50 i dag

Foto: Namn: Sten Anders Gunnar Eklund. Född: 22 december 1957 i Gävle. Bor: Uppsala. Gör: Jobbar som snickare. Boxningsmeriter: Flerfaldig svensk mästare, dubbel europamästare samt nordamerikansk mästare för WBA. Proffsfacit: 19 segrar (10 KO), fem förluster, en oavgjord. Facit som amatörboxare: 66 vinster, 15 förluster. Promotor under karriären: Mogens Palle. Manager under karriären: Olof Johansson. Aktuell: Som en av Sveriges främsta tungviktsboxare genom tiderna som på lördag fyller 50 år.

Han lever ett nytt liv. Under ett nytt namn.

Men en champion är alltid en champion. I dag fyller Sten-Anders 50. Vem då? Sten-Anders, han som tidigare gick under namnet Anders ”Lillen” Eklund.

Dörren öppnas. Vi hälsar. Får lite ont i handen. Han rekommenderar en närliggande restaurang för intervjun.

– En lunch kan tidningen allt betala.

Vi går förbi baren på väg till matsalen, han hälsar på en medelålders man och växlar några snabba och inövade fraser.

Vi beställer mat.

– Pannkaka och ärtsoppa tack, säger han.

– Jag tar samma, säger jag.

– Typiskt svenskt, det gillar jag. Och så är det väldigt nyttigt med ärtor, fortsätter han.

Sedan slår vi oss ner. Jag och Sten-Anders. Det är så han kallar sig själv nuförtiden. Trots att han är Anders ”Lillen” Eklund med hela svenska folket. Han är den väldige boxaren från Gävle, vars enorma händer kunde greppa en mjölkliter – på längden.

– ”Lillen” och allt det där, herregud. Den tiden är förbi, det var ett annat liv. Det var ett otroligt äventyr som jag i dag är tacksam över att jag fick uppleva. Nu lever jag på minnena, säger han.

Anledningen till att Sportbladet begav sig till Uppsala var den annalkande högtidsdagen. I dag fyller den gamle mästaren 50 år.

– Jag försöker se på det som en vanlig födelsedag, men jag märker att jag börjar bli äldre.

Hur märks det?

– Jaa. Äh, det gör det egentligen inte. Jag märker inga obehag.

Jag tyckte du haltade på väg hit?

– Det är inte så farligt egentligen … de trodde att jag hade en infektion i foten och eftersom jag är diabetiker ville de skära upp och titta. Men jag hade ingen infektion, så nu ska foten bara läka ihop, jag är snart tillbaka. Det är lite roligt. Jag drabbades av ungdomsdiabetes som 43-åring, det tar jag som en komplimang.

Hur ser festplanerna ut inför kvällen?

– Jag har varit på många roliga 50-årsfester i mina dagar så det blir nog bra. Jag kommer befinna mig på hemlig ort med mina närmaste.

Förut var det ”Lillen” eller Anders som gällde, nu är det Sten-Anders. Kan du förklara varför?

– Jag gillade aldrig mitt smeknamn, men jag fick acceptera det. Men jag kan väl få säga min mening någon gång?

Javisst.

– Jag är döpt till Sten Anders Gunnar Eklund. Eftersom min pappa har gått bort har jag börjat kalla mig för Sten-Anders. Jag brukar skriva under med Sten-Anders.

Varför gillade du inte ”Lillen”?

– Det kan väl bli lite töntigt att kallas för ”Lillen” när man är fullvuxen.

– Förresten, får man äta nu?

Javisst, vi kan ta en paus.

Träffade Mike Tyson, 12 år

Fem minuter går medan han sörplar ärtsoppa.

Sedan säger han plötsligt:

– Hade jag vetat vilken uppståndelse boxningen skulle föra med sig, och att jag skulle gå så långt?… då hade jag aldrig vågat ge mig in i det.

Hur menar du?

– När jag var mitt i det kändes allt så överväldigande, vem vill ha sitt fotografi på åtta sidor i en kvällstidning när man är i den åldern? Jag tycker det skrevs för mycket, men det var väl ett sådant sug efter en ny tungviktare efter Ingemar Johanssons VM-titel.

Sedan sätter Sten-Anders igång.

Han berättar historia efter historia.

En av favoriterna: mötet med Mike Tyson.

– Jag var i USA, Catskills, och tränade i början på 80-talet. Jag sparrade mot en kille som heter Carl Williams. Jag fick in en träff och han kravlade bort mot sin ringhörna. Då ser jag en kille på 12–13 år som står bredvid ringen och applåderar. Det var Mike Tyson, trots att han var så ung vägde han 95–100 kilo.

Tidigare på året hade Sten-Anders varit och tränat i New Orleans tillsammans med ett skandinaviskt team. Av en slump fick han ?S S en chans att möta Jim Clark, USA:s kanske bäste tungviktare vid tillfället. Sten-Anders gav honom en tuff fight.

– Jag förde matchen och skulle ha vunnit, men domarna höll honom som segrare. När jag kom hem ringde Floyd Patterson (proffsboxare och dubbel världsmästare i tungvikt), han ville ge mig ett proffskontrakt men jag ville hellre boxas i OS.

I OS fick Sten Anders storstryk i sin första match. I samma stund dog den riktigt lukrativa proffskarriären ut. Sitt största ögonblick som boxare fick han uppleva inom Europas gränser. 1985 och 1987, mot Steffen Tangstad respektive Alfredo Evangelista, fightade han till sig segern i Europamästerskapet och EBU­titeln var hans.

1990 avslutade han sin boxningskarriär med ett facit på 19 segrar, fem förluster och en oavgjord. Nästa anhalt i livet blev: bluegrassmusiken.

”Det har varit hemskt tungt”

– Jag, min yngre brorsa och tre andra killar startade ett band som hette Little Big Man Bluegrass Band, vi spelade på massor med festivaler och hade jätteroligt.

Musiken och gitarrspelandet är fortfarande ett viktigt inslag i hans liv. När han fotograferas framför Fyrisån bränner Sten Anders av ett par klassiska bluegrasslåtar.

– Om det inte låter bra är det för att gitarren är ostämd, skrattar han.

När han nu närmar sig sin 50:e födelsedag gör han det utan sina bröder och sin pappa.

– Alla tre har gått bort i hjärt-kärlsjukdomar. Äldsta brorsan dog när han var 47 och min yngsta blev bara 41. Det känns konstigt och synd att det bara är jag som kommer förbi 50-årsstrecket. Jag hade velat uppleva 50-årsdagen med min pappa och mina bröder.

Tycker du att du har gått vidare på ett bra sätt mitt i all sorg?

– Ja. Det har varit hemskt tungt, men det känns bättre i dag, de lever kvar inom mig. Min fru Gunilla har varit viktig också, hon har alltid funnits vid min sida.

Oroar du dig för att du kanske har genetiken emot dig när det gäller hjärt-kärlsjukdomar?

– Jo, jag ligger ju i riskzonen. Att jag har dia­betes gör ju att jag ligger ännu sämre till. Jag har haft problem med mina blodfetter, men jag äter medicin i förebyggande syfte så det håller på att rätta till sig.

Är du nöjd med dina 50 första år?

– Ja, varför ska jag vara missnöjd? Det tycker jag inte att man kan vara. Jag har ju en karriär som jag kan skryta lite med om jag skulle vilja.

Lunchen är slut.

Vi ska ta oss till bilen som ska föra oss till Fyrisån. Min sista fråga till Sten-Anders blir en fråga jag aldrig tidigare har ställt under min tid på Sportbladet.

Hur ser du på dig själv?

– Jag är en vanlig svensk medborgare som vill bli frisk i min fot så att jag kan fortsätta att jobba som snickare.

Nej, ”Lillen”, du blir aldrig en vanlig medborgare.

En champ är alltid en champ.

Lillens proffskarriär

7 oktober 1982, Damiens Marignan, Köpenhamn, poängseger i 4:e ronden.

5 november 1982, Theo Josephs, Köpenhamn, poängseger i 4:e ronden.

2 december 1982, Ricky James, Randers, KO-seger i 3:e ronden.

11 februari 1983, Terry O’Connor, Köpenhamn, poängseger i 4:e ronden.

8 april 1983, Felipe Rodriguez, Köpenhamn, poängseger i 6:e ronden.

14 september 1983, Paddy Finn, London, KO-seger i 1:a ronden.

6 oktober 1983, Guido Trane, Köpenhamn, oavgjort.

13 oktbober 1983, Noel Quarless, Bloomsbury, TKO-förlust i 1:a ronden.

17 december 1983, Steve Gee, Mariehamn, TKO-seger i 5:e ronden.

13 januari 1984, Joe Bugner, Randers, förlust på poäng i 10:e ronden.

5 oktober 1984, Rocky Burton, Randers, KO-seger i 1:a ronden.

27 oktober 1984, Rudy Gauwe, Mariehamn, TKO-seger i 6:e ronden.

9 november 1984, Dorcey Gaymon, Köpenhamn, KO-seger i 8:e ronden.

9 mars 1985, Steffen Tangstad, Köpenhamn, seger på TKO i 4:e ronden. Vann därmed EBU-titeln i tungvikt.

1 oktober 1985, Frank Bruno, London, förlust på KO i 4:e ronden. Förlorade därmed EBU-titeln.

18 april 1986, Glenn McCrory, Randers, vann på poäng i 10:e ronden.

3 oktober 1986, Tony Foster, Köpenhamn, KO-seger i 2:a ronden.

17 oktober 1986, Jesse ”Boogie Man” Ferguson, Randers, seger på poäng i 8:e ronden.

27 februari 1987, Stefano Vassallo, Randers, seger på poäng i 8:e ronden.

28 mars 1987, Alfredo Evangelista, Köpenhamn, KO-seger i 7:e ronden. Vann därmed EBU-titeln.

9 oktober 1987, Francesco Damiani, Aosta, förlust på KO i 6:e ronden. Förlorade därmed EBU-titeln.

12 december 1988, Rick Kellar, Helsingfors, KO-seger i 3:e ronden.

16 mars 1989, Phillip Brown, Reno, seger på poäng i 12:e ronden. Blev därmed amerikansk mästare.

19 oktober 1989, Tim ”Terrible” Witherspoon, Atlantic City, förlust på KO i första ronden.

17 maj 1990, Garing ”Freight Train” Lane, Aars, seger på poäng i 8:e ronden.

ARTIKELN HANDLAR OM

Boxning