Skräcklottning som gnager i italienarna

SPORTBLADET

Kappelin: Frankrike – landet som ger kalla kårar på ryggen

Foto: Målskytt Luca Toni sköt 1–0 och Italien till EM.

Ligan i all ära. Men sedan i söndags hänger en mara över Italien som inte släpper taget.

EM-lottningen! Ve och fasa! Frankrike igen! Och Holland! Och Rumänien!

Som ni vet är Italien landet där det enda samtalsämne som alltid är legio är fotboll. Träffar du en ny människa och drabbas av tunghäfta, är det bara att göra en försiktig öppning om ligan.

Just nu är den eviga frågan om Inter är starkare eller svagare än i fjol. För mig verkar de starkare och ännu mer samspelade än tidigare.

Nästa fråga är vem som är den sanna utmanaren till ligasegern. Är det Juventus? Buffon säger ständigt nej och Trezeguet ständigt ja. Ligans skyttekung har självförtroende och turneringen är lång. Men ändå ...

Är det Roma? Hjärtat säger ja och hjärnan säger nej.

Totti & Co håller sällan hela säsongen. Juluppehållet är ofta en fatal paus för romarna. De tappar rytmen.

Och Milan då? Nu har Kakà vunnit Guldbollen, vilket klubben klokt nog har firat som både en individuell och en kollektiv seger. Om det blir framgångar i klubblags-VM kommer säkert Gattuso och grabbarna igen.

Men avståndet till Inter är verkligen långt.

Allt detta är naturligtvis outtömlig konversation. Men den här veckan tjänar den bara till att dölja oron som gnager under ytan på varje italienare.

Frankrike – landet som ger kalla kårar på ryggen

Skräcklottningen i EM. En turnering som tycks börja i omvänd ordning och som sänder kalla kårar utefter ryggraden på ett helt folk. Kanske två, även om fransmännen väl hellre skulle dö än erkänna det.

Frankrike, igen. Inget av länderna har varit särskilt bra på att avdramatisera de senaste årens matcher, händelser och incidenter.

Kvartsfinalen i VM 1998, där ”les bleus” vann straffnervkriget i kvartsfinalen och Italien lomade ut med svansen mellan benen. Nåja, sånt händer. Den årgången av den franska landslaget var en fröjd att se.

Sedan kom den för italienarna utomordentligt snopna EM-finalen 2000. Fransmännen snuvande italienarna på guldet i sista matchminuterna, först med Wiltord och sedan med Trezeguet. Jag såg matchen på storskärm i Paris och har sällan sett en så oförblommerad, kollektiv skadegläde sprida sig så fort.

Men värst är förstås minnet av VM-finalen i Berlin, Materazzis kommentar och Zidanes magskallning.

Det känns som om det är elva Materazzi som ska möta elva Zidane

i Schweiz och Österrike.

Upplagt för hat och spända nerver, som den idiotiske franske förbundskaptenen ständigt spär på med sitt korkade beteende och

sina nedlåtande kommentarer.

Nationalhjälten Donadoni dribblar bort provokationerna

Italiens Roberto Donadoni borde få medalj för hur han dribblar bort de mest provokativa frågorna och inte låter sig dras in i polemiken.

Donadoni är nationalhjälte efter Italiens övertygande seger över Skottland i EM-kvalet. Vi tyckte alla att vi äntligen såg skymten av ett fungerande och begripligt upplägg. Måtte det fortsätta så. Frankrike är ett infekterat problem. Men i sanningens namn är det inte den enda källan till oro. Holland är inte heller att leka med. Van Nistelrooy och Seedorf.

I februari möts Italien och Holland i en vänskapsmatch som mot bakgrund av EM-lottningen nu får stor betydelse.

Lägg till detta Rumänien och häxbrygden är komplett.

Italienarna vet vad spelare som Mutu och Chivu går för och Holland hade problem med rumänerna i kvalet.

En grupp att frukta för samtliga inblandade.

Italien och Frankrike riskerar att mötas för första och sista gången

i turneringen den 17 juni i Zürich.

17 är olyckstalet med stort O i Italien.