Det finns inget att stjäla från tv

SPORTBLADET

Nätupplagan av New York Times skrev i går att sportjournalistiken i amerikanska tidningar allt mer färgas av jargongen i sport-tv.

Efter det kunde jag inte avslappnat se gårdagens orgier i Champions League. Varje fras från Henrik Strömblad & co ­skulle dissekeras enligt tesen ”Kommer Simon Bank strax att börja använda den där sägningen”?

Svaret blev alltid nej. Inte på grund av Strömblad. Denne är en av de bästa i klassen även språkligt. Nej, detta gäller generellt. Med ett möjligt undantag i hockeytyckaren Niklas Wikegård finns det numera inga som pratar sport med den pregnansen att man som skribent finner skäl att stjäla.

Troligen finns det dock år 2005 få orsaker att deppa. Den forskare i USA som studerat fenomenet ”ESPN-speak” (efter sportkanalen) suckar åt ESPN-metaforer som ”taking it to the house” (touchdown i amerikansk fotboll) eller ”diaper dandy” (ung basketspelare).

Däremot så finns det även här tv-folk som får fart på de skrivande journalisternas tangentbord. Veckans snackis är en manlig sportpratare – vi kan kalla honom för Claes Runsten – som i en tidningskrönika sågat de få sportpratande kvinnorna i rutan.

Kollega Jonas Bladh har redan kommenterat. Men jag kan inte hålla mig. Min reaktion blev Astrid Lindgrensk: ”Voffor säger han på dette viset?”

Runstens frontalattack har inte gjort mig ett skvatt mer kritisk mot standarden på de tjejer som kommit genom nålsögat.

Istället undrar jag: 1) Varför har Runstens Viasat inga kvinnor alls? 2) Är det inte så att antalet begåvade kvinnor i rutan proportionerligt är större?

Det är ytterst få tjejer över huvud taget, inga alls hos nischkanalerna Viasat och Canal +, ändå utmärker sig en radda. Jag tror svaret på fråga 2 är ja och att Viasat skulle må bra av en avgubbifiering.

Lars Nylin