Är 2000-talets epok över nu?

SPORTBLADET

Wennerholm: Har varit Sveriges paradgren

Sverige kommer att ha en enda deltagare i höjdhopp i EM i Zürich.

Sveriges verkliga paradgren i de stora mästerskapen.

Sedan år 2000 har den varit den verkliga guldgruvan för svensk friidrott.

Tretton guld, nio silver och elva brons.

Nu kan en epok vara över.

Jag satt och led på läktaren i Umeå i går, när Ebba Jungmark rev ut sig på 1,88 och stannade på 1,84.

Hon var inte i närheten av att ta sig till EM.

Lite roligare var det att se Emma Green ta SM-guld och 1,90 i sin andra tävling för säsongen.

De båda är de två svenskar som är kvar och som har kapacitet om att slåss om höjdmedaljer på de stora mästerskapen.

Men bakom dem är det tomt.

Och på herrsidan är det öken sedan Stefan Holm la av och hans naturliga arvtagare Linus Thörnblad tvingades sluta.

När herrarnas höjdhopp avgörs här i Umeå finns inte en enda i startfältet som hoppat över 2,20 den här säsongen. Emil Svensson är bäst med sina 2,19 i en höjdhopparvärld där fem man hoppat över 2,40 den här säsongen.

Ingen manlig svensk hoppare är ens i närheten av den blygsamma EM-kvalgränsen 2,26.

Och nu anar jag slutet på en svensk paradgren som i stort sett varenda generation fått uppleva sedan Bengt Nilssons EM-guld 1954 och som följdes upp av Richard Dahls överraskande EM-guld i Stockholm 1958.

En medaljfabrik

På pressläktaren i går satt Stickan Pettersson bara ett par stolar bort, Stickan som tog EM-silver i Belgrad 1962.

Sedan var det några tunna decennier innan Patrik Sjöberg återupprättade den svenska höjdhoppstraditionen igen och efter honom har det bara fortsatt.

Stefan Holm, Kajsa Bergqvist, Staffan Strand, Linus Thörnblad.

Rena medaljfabriken.

Men nu känns det som om det bara är Emma och Ebba kvar.

Tomt när de lägger av

De har inga naturliga arvtagare i dag och det känns damsidan kan bli lika tom när de lägger av.

Båda har säkert några mästerskap till i sig, men Emma fyller 30 i december och Ebba har hunnit bli 27.

Det är inget som varar för evigt.

Ingen gren har tagit fler svenska medaljer och ingen gren har haft så många olika medaljörer.

Mångkampen är tvåa på listan över svenska medaljgrenar, men det beror på en enda tjej: Carolina Klüft som vann allt innan hon slutade i förtid.

■ ■ ■

En profil fattigare

Sanna Kallur valde att tacka nej till EM i Zürich och jag tycker det är synd.

Hon kunde varit med och sprungit en tredjesträcka med flygande start i korta stafetten och utan att riskera någon överbelastning. Men det är som det är. Hon kände väl att hela den här comebacken gått lite för fort och att hon inte ville drabbas av sin berömda tävlingsdjävul igen och dras med i något som kunde leda till en sen skada.

Hennes stora mål är att gå in i en höst skadefri och kunna vara tillbaka i specialgrenen kort häck nästa säsong.

Det går inte att anklaga henne för det.

Men EM blir en profil fattigare och laget blir utan en naturlig ledargestalt.

ARTIKELN HANDLAR OM