KUNGAMÖTET

SPORTBLADET

Allt är upplagt för ett vackert drama

De regerande mästarna mot de nyblivna klubbvärldsmästarna.

Ligaledarna mot CL-vinnarna.

Prestige, ära och rivalitet.

Inter–Milan har alla förutsättningar att bli en riktig smällkaramell.

Eller en seg julkalkon?...

Ni vet hur det är med förväntningar och längtan. Härligt – men bakom hörnet lurar risken för att bli gruvligt med besviken. Så är det med den dag som väntar i morgon och så är det med den match som väntar i eftermiddag. Ni som sett ”Ett päron till farsa firar jul” vet att det är en kalkonrulle om en jul som efter galna förberedelser och förhoppningar blir kalkon, både bildligt och bokstavligt.

Min kärlek är inte blind

Så är det inte så sällan även med stormatcherna, inte minst i serie A. Jag älskar Italien och italiensk fotboll ändå ut till tåpetsarna på mina Fornarina-skor, men min kärlek är inte så blind att jag inte ser att megamatcher i den italienska ligan stundtals tenderar att bli sega oavgjorda historier. Som Milan–Juventus senast.

Visst, det spelades en hel del fin fotboll och för en rödsvart eller vitsvart supporter var det säkert stort. Men det var likväl bara 0–0 och en match som ingalunda levde upp till förhandsförväntningarna. Som ett halvschysst ligg efter en veckas förspel.

Det ligger delvis i den italienska fotbollens natur, i det slutna sluga spelet, i sättet att stänga matcher, spela effektivt, rentav tråkigt, om det är vad som krävs.

Mycket talar för en makalös kväll

Så kan det bli också i eftermiddag på San Siro (ingen verklig Milano-bo säger Meazza). Men jag tror ändå inte det, vill inte tror det. Roberto Mancini lovar ”show och spektakel” och jag ber till tomten om att han får rätt.

Det är ju så mycket som talar för en makalös eftermiddag i Milano. Inför sådana här matcher älskar kalenderbitarna att rada fakta, som att det är 17 år sen Inter besegrade Milan i två derbyn samma år eller att det är det 266:e Milano-derbyt. Man jämför resultat, rapar upp sannolika resultat, kollar oddsen. Jag säger: glöm allting. Glöm alla regler, glöm allt ni trodde att ni visste. När de stora ljusen tänds på San Siro i eftermiddag gäller inga vanliga spelregler. Vi har det obegripliga Milan som tycks ohjälpligt långt ifrån scudetton men som mycket väl kan vinna Champions League i vår. Vi har Inter som vann ligan, som lär vinna igen och som också kan vinna CL. Vi har det gamla imperiet mot det nya. Rivalitet mot revanschlusta. Prestige mot nerver. Kaká som vann Guldbollen mot Zlatan som vill vinna den.

Allt är upplagt för ett vackert drama i två akter på en av världens skönaste scener i den stad som numera, otvivelaktigt, är den italienska fotbollens huvudstad.

Milanos bultande hjärta

Jag har upplevt många Milano-derbyn live. Några storslagna, andra mer segdragna. Men alla, jag säger alla, har inramats av skimrande scener, av triumferande tifo, på den täta arenan som utgör Milanos hårt bultande hjärta.

Inför Juventus–Inter, som jag såg på plats i Turin i november, spådde många att Zlatan skulle bli den som avgjorde det laddade mötet. Så blev det inte, men förväntningarna på honom är desamma även nu.

Kollegorna på Gazzettan berättar att Zlatan sagt i en intervju att han slutat att ta lektioner i italienska för att ”det påminde honom för mycket om när han gick i skolan”. Kul. Zlatan den store har aldrig trivts inom snäva ramar. Jag kan inte låta bli att hålla med när han säger att ”fotbollens språk är ett enda”.

I eftermiddag ska jag njuta av att för en gångs skulle se ett derby som jobbledig, ta en äggtoddy och fira lille-julafton på bästa sätt, med Inter–Milan.

Jag hoppas att Zlatan och alla de andra kommer att vara riktigt vältaliga – och låta oss höra fotbollens språk när det är som vackrast.

ARTIKELN HANDLAR OM