Vem tar hand om de rädda hockeylirarna?

avZendry Svärdkrona

Publicerad:
Uppdaterad:

Beteendevetaren och individutvecklaren Ola Berggren berättar om alla de stora, starka och framgångsrika ishockeyspelare han mött. Han beskriver hur små och rädda de varit när han träffat dem. Och han ler när han avslöjar hur relativt enkelt det varit att få dem att våga räta på ryggen igen.

I hockeyspelarnas närhet finns idag fystränare som kör tuffa pass, materialförvaltare som håller reda på underställ och strumpor, tränare som sätter taktiken. Men vem står där när det går tungt? Vem jobbar med att mota bort bitterhet och negativa tankar?

Ola Berggren, som har sitt säte i Gävle, jobbar med en utredning för Svenska Ishockeyförbundets räkning.

Alla Elitseriespelare, ett antal lägre seriespelare, NHL-spelare och före detta proffs har svarat på en omfattande enkät. Svaren ska ge en fingervisning om vilka faktorer som är avgörande för framgång inom hockeyn. Vad är det som sållar agnarna från vetet?

Beröm inte självklart

Beröm från coachen, redan från barnsben, är ett svar som återkommer frekvent. Man kan tycka att det verkar ganska självklart, dessvärre är det inte så.

Alltför många unga talanger tappas bort längs vägen, just för att coachen missar varningstecknen. Han märker inte när spelarna tappar känslan för det de gör. När drivet ebbar ut och prestationsångesten tar över.

"Det är helt sjukt att inte fler föreningar tänker på det här", dristar sig Ola Berggren till att säga.

"En modern coach måste ha krav på sig att inte låta det gå så långt. Att lägga på ytterligare vikter på skivstången är inget som hjälper i det läget, de här killarna kan knappast träna hårdare fysiskt än de gör. Däremot använder de en bråkdel av hjärnans kapacitet".

Målvakten Johan Hedberg är en av Berggrens tidiga adepter. Under tiden i Leksand led Hedberg svårt av sin rädsla för att misslyckas, till och med inför de egna lagkamraterna. När backen och kraftpaketet Loob skar in framför Hedberg vid ett baklängesmål fick keepern mer än en klump i halsen.

Han kallade det en mardröm.

I enkäten uppger samme Hedberg att han numer ägnar cirka 8-12 timmar i veckan till mental träning, även om han helst inte använder det uttrycket.

I stället berättar han om sin mentor och bollplank, att han jobbar med positiva tankar, att han försöker byta bilder i huvudet och att han alltid lyssnar på Creedence Clearwater Revival. Märkvärdigare än så behöver det nämligen inte vara.

Vill visa vad han kan

I dag har Hedberg lättare att tackla såväl elaka backar som insläppta mål. Han har hittat drivet att ständigt vilja visa vad han kan.

Johan Holmqvist var målvakten som kanske räddade Brynäs i slutspelet 1999.

Pressen tycktes inte beröra honom.

"Det här är det bästa jag vet" sa Lill-Honken, gick ner i spagat och spikade igen kassen. Med ett slags medfött självförtroende.

I dag har Brynäs en förstemålvakt som inte begåvats med samma genetiska uppsättning. Johan Asplund har i spalterna kallats "Asplövet". Han spelar just nu mot det enda lag i elitserien - Färjestad - som har en idrottspsykolog anställd.

Inga goda förutsättningar kan man tycka. Berggren har haft en del att göra även där och i söndags släppte Asplund in sju mål, men sa i intervjuerna efteråt att det "ändå kändes rätt bra".

Asplund har därmed kommit en bra bit på väg. För den mänskliga kroppen består till 65 procent av vatten och till 35 procent av attityd. Inställningen att vinna är a och o.

Må bäst mentalt rustade män vinna slutspelet.

Publicerad: