Här faller muren

SPORTBLADET

PEKING. President Bush kom och president Bush kom men president Hu Jintao kom inte.

Det blev inte det toppmöte som någon miljard tv-tittare sett fram mot.

Det blev inte det toppmöte som 1,3 miljarder kineser sett fram mot heller:

USA körde över Kina och Yao Ming – som en gång kallades Den Kinesiska Muren – såg den här kvällen mer ut som en 2,29 hög och 143 kilo tung Ming-vas.

Jag träffade Yao Ming första gången för åtta år sen.

Det var vid OS i Sydney och jag hade letat mig ner till basketarenan för att dels titta på det amerikanska superlaget, men också på den där nya spelaren som hela den basketkunniga världen pratade om:

Den Kinesiska Muren.

Jag skrev:

”Superstjärnan och mångmiljonären Vince Carter från Toronto Raptors är en fantastisk basketspelare. Är det nån som ska kallas en ny Michael Jordan är det han. Han har samma förmåga att upphäva tyngdlagen. Han kan ta de där stegen från trepoängslinjen och förlänga hoppet så att han dunkar när ingen tror att det går att dunka.

Air, kort sagt.

I går blev han, lindrigt sagt, förvånad.

Han mötte Den Kinesiska Muren.

Han hette Yao Ming. 2, 27 lång. 123 kilo tung. Redan efter 1.57 fick han Carter att se ut som en förvånad skolpojke när Ming blockade en given tvåpoängare och sen fanns han där ogenomtränglig. Kina ledde med 12–7 efter tre minuter och det var... nästan spännande.

Tiden gör människor bräckligare

Yao Ming är en supertalang. 20 år. Han kan skjuta, spela och kan han blockera. NBA-journalister flockades kring honom efter matchen. Fler än runt Vince Carter.

Ming svarade artigt, stod som en förvuxen skolpojke och sa att han nog inte var så långt från NBA men att Kinas basket skulle vara mycket, mycket sämre än NBA:s hela hans livstid.

– Men kanske, kanske några år i NBA så att jag kan åka tillbaka till Kina sen som ambassadör för basket.”

Det var då. Nu är det två centimeter och 20 kilo senare. Men matchen i går blev nästan en kopia av matchen i Sydney som slutade 119–72. Kina var med riktigt bra i starten i går också. Det slutade ändå 101–70.

Jag gillade att presidenterna George Bush – den gamle och den ännu äldre – var på plats en halvtimme före matchstart för att se värmningen. Den äldre stapplade in. Det syntes på honom att tiden går och gör människor bräckligare.

Det syntes på Yao Ming också.

Han har haft tre rätt svåra skador sen han kom till NBA. En benhinneinfektion i en stortå, en fraktur i skenbenet och en stressfraktur i vänster fot.

En tidigare bruten fot gjorde att han trots läkning säger att han hoppar minst tio centimeter kortare än tidigare. Det är mycket i basket.

Vänligt men robotartat

Jag pratade några ord med Ming förra gången. Han pratade – genom tolk – om hur mycket han gillar dataspel. Nu pratade han vänligt men närmast robotartat om att han skulle gömma den här matchen i sitt minne som en skatt.

Felfri engelska. Felfri professionalism. Sex år i NBA har lärt honom föra sig.

Däremot vet jag inte om det lärt honom så mycket mer om hur man spelar basket. En ful foulscreening med rumpan som han borde straffats för kan man väl svälja, men hans brist på rörlighet var ganska uppseendeväckande.

Inte särskilt mycket arbete bakåt. Inget deltagande i en enda kontring. Mycket returtagande, visst, Mycket blockande, visst. Men allt som allt en ganska tydlig bild av en spelare som inte är helt återställd från sina skador och försöker dölja det med alibirörelser.

Efter ett stort fall låg han kvar och hela hallen och halva Houston Rockets ekonomiavdelning höll andan. Men han reste sig.

Ming må vara skör som ett stycke Ming-porslin och orörlig som Den Kinesiska Muren – men han reste sig trots allt.

Lite rörande var det ändå att se hur han instruerade sina kinesiska lagkamrater om att de skulle resa sig på bänken och stötta laget under slutminuten.

USA spelade däremot fantastisk basket. Att gå upp och stressa sönder de kinesiska guarderna när laget ledde med 30 poäng visar på disciplin.

Vem jag satt bredvid på matchen? Inte president Bush, men däremot Glenn Close. Vi pratade inte kaninkokning.