Bröt ryggen – kom tillbaka

SPORTBLADET

Läs historien om bragdmannen och hans motgångar

Foto: Gustav Larsson har haft sin del av motgångar. I går kom den stora framgången.

Det tog 63 minuter att cykla till sig ett OS-silver.

Men Gustav Larssons karriär kunde ha krossats för fem år sedan av ett kravallstaket.

Eller i fjol av en bilist.

Det buktar ut på Gustav Larssons rygg.

Inte som en puckel, utan smalare, som en liten hajfena.

Skadan är ett minnesmärke över VM i kanadensiska Hamilton 2003, Gustavs första stora tävling.

Redan ett par kilometer in i en etapp föll ett kravallstaket. Klungan hann inte parera för stålrören på marken utan brakade ihop i en masskrasch. Debutanten Larsson dundrade rakt in i några kantrade cyklar, föll handlöst – och slog inte upp ögonen förrän han låg i en ambulans med ryggen brinnande av smärta.

På sjukhuset konstaterades det att en ryggkota var skadad, de sviterna lever kvar än i dag.

– Ja, kotan är inte sig själv efteråt. Man ser en fena på ryggen när jag sitter ner och så är jag lite sned där, säger Larsson.

Nio år före vurpan var Gustav en fjortonårig tekniknörd i småländska Gemla. Han bad sina föräldrar om något att skruva på, såg framför sig en motocross, men fick en Logancykel från varuhuset i Växjö.

– Vi var ingen cykelfamilj, vi hade inte den traditionen att vi drog på cykelturer. Men Gustav var väldigt fascinerad av bultar och skruvar och färger. Att sätta på röda skruvar här och en speciell sadel där – sånt älskade han, säger pappa Lars-Erik.

Gustav älskade sin hobbycykel och vände den ofta uppochner för att mixtra med kedjan och hjulen. Än oftare cyklade han på den.

Han anslöt till Dacke­cyklisterna, en liten skara mountainbikare i centrala Växjö. Träningen var tuff, men den mesta konditionen byggde han upp när han cyklade de femton kilometerna in till stan från Gemla.

Och efter passen när han tuggade samma väg hem igen.

– Muskulaturen har han fått från mor som var simmare, men jävlaranammat är från mig som var officer. Jag vill alltid göra allting bra, precis som han, säger Lars-Erik.

Och det var envisheten som fick tillbaka Gustav Larsson i sadeln efter ryggbrottet 2003, trots att pappa fruktade att karriären kunde vara slut. Gustav tog hjälp av en massör och en kiropraktor och ökade bålträningen för att avlasta ryggen. Ändå krävdes det den första tiden en ställning som höll huvudet fixerat och ryggraden rak.

Med medveten rehab slet han sig tillbaka till toppen redan nästa sommar – även om han beskriver återkomsten som ”två urusla år”.

Först 2006, när han hade anslutit till stallet Française des Jeux, syntes framgångarna. Han rullade in som femma i Giro d’Italias femte etapp och nådde samma position i sjunde etappen av Tour de France.

Året därpå fylldes meritlistan på varje månad. Trea i Belgien, femma i Australien, åtta i Schweiz, tia i Spanien – då tryggheten än en gång rubbades, nu under en onsdag i juni.

Det var vid lunchtid som Gustavs flickvän, den då 26-åriga proffscyklisten Veronica Andréasson, förberedde sig för SM i Uppsala genom att cykla runt i centrum. Några hundra meter från startplatsen för loppet körde hon i en korsning – och krockade tvärt med en bil.

Varken bilisten eller ögonvittnena har klart redogjort för vad som hände, och Veronica minns inte ens vad hon åt till frukost den dagen.

– Jag har fortfarande inga minnen alls, men det gör mig nästan glad. Det vore värre att fortfarande få flashbacks där jag ser hemska bilar och rödljus så fort jag cyklar, säger hon.

Följderna var dramatiska: Veronica­ fick frakturer på två nackkotor, bröt flera ben och sövdes ner med hjärnblödning. Gustav svarade med att sörja, storgråta, oroa sig – och cykla hem SM-loppet som gick dagen efter.

Det låter märkligt, men Veronica förstår att han ställde upp.

När Gustav går till jobbet så går han till jobbet. Det är som i SVT:s dokumentär om friidrottsstjärnorna då Patrik Kristiansson sa att han var knäckt på träningen om han hade grälat med Carolina Klüft. Men Klüft hade inga problem alls, att träna var ju hennes jobb och då spelade det andra ingen roll. Precis sån är Gustav också, säger hon.

Privat skakade kraschen Gustav.

Professionellt ledde den till en skillnad: från och med den dagen knäpper han alltid på en cykelhjälm på varje träning. Det var tidigare otänkbart.

Med sin förmåga att stänga ute vardagsbekymren fortsatte hans utvecklingskurva uppåt. Trots en omvälvande tid med Veronicas uppvaknade och återhämtning har han senaste månaderna varit jämnheten själv; en trygg topp 30-cyklist i tävlingarna.

Och nu, efter ett framgångsrikt 2008, kan paret vara stolta över sin bragd.

Hur Veronica trotsade sin livshotande skada och närapå cyklade sig in i OS-truppen.

Hur Gustav tog sig igenom sin och sambons olyckor, cyklade starkare för varje månad och nu kan summera senaste tiden med tre föremål:

En fena på ryggen, en cykelhjälm på huvudet – och en silvermedalj om halsen.

ARTIKELN HANDLAR OM

Sommar-OS