Jag behöver en spypåse

SPORTBLADET

Läs Emma Suslins tv-krönika

Det finns många sätt för en tv-kanal att förstöra ett program. Vissa enklare än andra.

Fel sändningstid, fel programledare eller att idén var usel från början.

Vissa helt onödiga.

I den kategorin vinner ”Fotbollskanalen” med Ola Wenström i TV4 alla gånger.

De har nämligen lyckats göra det snudd på omöjligt att titta på programmet – om man inte har tillgång till en spypåse.

När jag kollade på ”Fotbollskanalen” första gången blev jag åksjuk – bokstavligt talat.

Samma visa i går. Och eftersom sändningen startade först klockan 23.20 skulle jag försöka somna efteråt. Illamående och yr i huvudet.

Jag hade inte kunnat beskriva känslan bättre själv än en kollega gjorde: ”Sen kväll med Luuk” möter MTV – på LSD.

Jag vet inte hur många tittare programmet har, men jag kan lova att åkningarna med kameran har lyckats skrämma bort en drös av dem.

Det som är programmets problem är alltså filmningen. Kameramännen går lös på kameran som om de fastnat med fingret på zoomen. Det zoomas in, ut, in och ut på ansikten, händer, klockor, ögon. Ja, egentligen allt som kan zoomas in. Allt i en enda ryckig härva.

Däremellan sveper kameran över studion. Från taket och ner och golvet och upp. Växlar mellan ansikten i 180.

I början var det lite roligt. Efter en stund blev jag arg. En kvart senare uppriktigt förbannad och mådde fysiskt illa.

Jag älskar verkligen formatet. Hur kan man förstöra ett kanonprogram så?

Visserligen är ”Fotbollskanalen” aningen för macho och grabbigt för en 28-årig tjej, men det kan jag ha överseende med.

Grundtanken är så god att programmet snudd på skulle kunna bli en klassiker. Det är snackigt, folkligt, avspänt och intressant. Personligt och närgånget.

Strävan efter att göra programmet coolt och ta med tittarna in i studion har gått till överdrift.

Förra veckan var Anders Grönhagens klocka föremål för inzoomningarna. I går var det Johan Mjällbys profil, öra och hår. I olika vinklar förstås.