I dag inleds helvetesveckan - och ingen har tagit rygg på Armstrong

SPORTBLADET

Iban Mayo är förnedrad, Jan Ullrich förkrossad, Tyler Hamilton förbi.

Vi andra är förundrade.

I dag inleds Tour de France helvetesvecka - med en himmelsk amerikan uppe bland molnen.

Det finns ingen större än Lance Armstrong VI.

Le Cowboy upprepar det som ett mantra:

- Le Tour est le Tour, touren är touren.

Det är sant, och Armstrong vet det bäst av alla. Mannen som äter, sover och andas Tour de France behöver bara minnas 2003 för att inse att en vurpa eller en genomklappning kan förändra allt.

När årets tour designades förväntade sig alla att den sista veckan, den som inleds i lilla provensalska Valréas i dag, skulle avgöra alltihop.

Och visst" efter dagens "mjukstart" med en klättring i kategori 1 och en handfull lättare stigningar kommer helvetet. Först det ruggiga individuella tempot uppför mytologiska Alpe d"Huez i morgon, sedan mördaretappen med otäcka Col de la Madeleine i övermorgon.

Lekt sig till vinnarhål

Om Lance Armstrong ska förlora så ska han göra det här.

Problemet är att ingen är med honom hit.

Förra året jubilerade Tour de France med en makalös upplaga. I år har Lance Armstrong och US Postal lekt sig fram till vinnarhålet. Konkurrenterna har inte hängt med.

Iban Mayo gick genom skärselden inför sitt eget folk i Pyrenéerna. Medan fansen vevade med La Ikurriña, den baskiska flaggan, bröt Mayo ihop och ville ge upp.

Tyler Hamilton, mannen som skulle kunna springa Lidingöloppet på två brutna ben, kunde till slut inte pressa sin kropp mer.

Ivan Basso har imponerat - men måste vara omänskligt stark för att kunna hota Lance, som är klasser sämre i tempot.

Jan Ullrich har sett fruktansvärt plågad ut och är långt, långt, långt efter.

Skillnaden mellan Ullrichs tour och Armstrongs blev grymt tydlig i helgen.

I deras ansikten och kroppsspråk såg ni en skillnad - men den största såg ni hos deras vänner. US Postal visade en cykelmaskins alla väloljade delar; Padrnos, Ekimov, Noval, Beltrán, Hincapie och Landis drog och slet självförtroendet ur klungan, innan Rubiera och Azevedo lyfte Lance över de tuffaste bergen. Lagarbete när det är som bäst.

Ullrich, däremot, har ett lag som dras med inre slitningar (Klöden mot Zabel), usel form (Botero), skador (Aldag, Kessler) och en vacklande ledare (Ullrich).

Lance Armstrong sitter i förarsätet på en L.

Ullrich sitter i en krockad Fiat Uno.

Voeckler en hundvalp

På söndag svänger de in mot Paris, och det ska ett mirakel till för att Lance Armstrong ska göra det i en annan färg än gult.

Nästa år tar Discovery, tvkanalen, över som huvudsponsor för det amerikanska stallet. I Frankrike har det redan börjat tisslas och tasslas om att Armstrong kommer att satsa på en sjunde Tour-seger nästa år.

Årets tar alla för givet att han redan vunnit.

I brist på den spänningen har vi fått njuta av annat. Själv har jag älskat den franske mästaren Thomas Voeckler och hans obetalbara minspel. Tappre Voeckler ser ut som en hundvalp när han cyklar, lycklig/olycklig/pigg/trött om vartannat.

Dessutom har vi fått se en norrman i le Maillot Jaune, och den som vill drömma om en svensk i samma sits får göra det. Thomas Lövkvist har gjort ett förstaår som proffs som fått Marc Madiot, sportchefen i fdjeux.com, att gå i spinn. Lövkvist är 20 år, har ett år kvar på kontraktet, kan spurta och klättra och håller på att göra sig ett namn i ett franskt stall"

Det där kan vi drömma om, medan sommarregnet faller över Sverige.

Verkligheten, däremot, den tillhör Kung Lance VI.

Den störste.

Simon Bank