”Jag vill att alla tjejer ska få ha den känslan”

Lina Länsberg är Sveriges första kvinnliga UFC-stjärna

SPORTBLADET

KOH LANTA, THAILAND. MMA-stjärnan Lina Länsberg vill lära unga flickor att slåss.

Hon blev själv utsatt för sexuella trakasserier, övergrepp och misshandel men insåg inte att hennes kropp är ett vapen.

Det är annorlunda i dag. Sportbladet har träffat en 35-åring som slog sig fri från sina demoner, vann två VM-guld i thaiboxning och fortsatte sin resa till UFC-scenen.

– Jag vet att jag kan skada en man om jag skulle behöva. Jag vill att alla tjejer ska få ha den känslan.

Andamansjön lockar med ljumma bad och snorkling, solen till en heldag på stranden. Lina Länsberg tillhör en minoritet och väljer bort båda alternativen i den 30-gradiga värmen. Värmländskan åkte till Thailand för att ägna sig åt mental och fysisk träning och efter totalt åtta dagars lugn och ro på grannöarna Koh Mook och Koh Lipe är hon tillbaka på svenskön Koh Lanta.

Lanta Sport Resort fungerar som bas och det smäller när Lina matar knän, sparkar, armbågar och slag mot tränaren Eeks mittsar. Anläggningen utmed Long Beach är en gryta av kampsport där doften av fukt och svett möter ljudet av vinande hopprep och korthuggna instruktioner.

Foto: Hulda Andersson

Amatörerna som tränar kippar efter andan men MMA-stjärnan Lina Länsberg skrattar och strålar mellan slagserierna.

– Thailand har varit mitt andra hem i så många år. Här finns alltid bra träning och ibland behöver man komma bort från kylan. Det här är mitt rätta element. Ja, det blir ett annat jag när jag får komma hit och sparra med thailändarna. Jag får ut mer av träningen och mår bra. Hemma är det en massa måsten. Vardag. Mörkt. Regnigt. Kallt, säger hon.

Det var som thaiboxare Lina Länsberg gjorde sig ett namn och det var här, i Thailand, hon fick sitt smeknamn. Nam Deng. Rött vatten. Blod. Hon fick det 2006, under ett träningsläger vid Lumpinee-stadion i Bangkok.

– En tränare som kallades för Fai ville att jag skulle göra en kombination, finta en frontspark, knäa och armbåga i landningen. I början gjorde jag det ganska långsamt för att han skulle vara med ordentligt, men han sa snabbare, snabbare, snabbare. ”Är du säker?”, undrade jag, för det kändes inte som att han riktigt var med – och det var han inte. Jag ”cuttade” honom här, säger Lina, måttar fem-sex centimeter mellan tummen och pekfingret och placerar fingrarna mot höger kindben.

– Det sprack så mycket och var blod på hela golvet. Han fick sy sju stygn och efteråt blev det en grej, att jag skulle köra armbågen. Jag använde den i matcher och då blev det Elbow Princess. Sedan, när jag blev lite äldre, bytte vi Princess mot Queen.

Foto: Hulda Andersson
Foto: Hulda Andersson

Lina Länsberg, armbågsdrottningen, vann VM-guld i thaiboxning 2008 och 2012 och blev 2016 den första och hittills enda svenskan i UFC, topporganisationen inom MMA. Akira Corassani – hennes pojkvän och tränare – har varit med under hela resan, öppnat dörrar, coachat, stöttat och förevigat äventyret med sin kamera.

Han tog sig själv till UFC genom tv-serien The Ultimate Fighter och hade gått sex matcher när han 2014 bestämde sig för att sluta. Kampsporten är dock fortfarande hans liv. Akira är delägare i och jobbar som instruktör på Redline, ett träningscenter i Malmö.

– Det är jävligt skönt att dela sitt liv med någon som vet precis vad det handlar om, som inte förändrar bilden efter prestationen. Vi ser på världen på samma sätt, förstår varandra jättebra och har rensat i garderoben. Ja, vi har ganska bra koll på oss själva och andra. Det är passionerat och mycket känslor utan att vara destruktivt, säger Lina, som också är tränare på gymmet.

Det är passionerat och mycket känslor utan att vara destruktivt

Den 35-åriga svenskan gick sin tredje och senaste UFC-fajt i slutet av oktober, i polska Gdansk. Lina var storfavorit mot debutanten Aspen Ladd, vann som väntat första ronden men föll på teknisk knockout i andra. Hon har fortfarande inte förstått varför, hur domaren kunde bryta matchen.

– Det var ett jättekonstigt stopp.  Ja, jag fick inte chansen att ta mig ur en dålig position och var jättefrustrerad. Domaren bröt matchen för absolut ingenting. Jag ville be alla dra åt helvete, hatade det och ville inte ge sporten mer känslor. Jag behövde komma i väg och tänka på varför jag gör det här.

• Ja, varför gör du det här?

– För att jag älskar det. Det här är så jävla roligt, oavsett nivå. Jag har varit i Thailand så många gånger och den dag jag slutar fajtas i UFC skulle jag kunna fajtas här gratis. Ja, jag kan stå i en skabbig dusch i Thailand och känna att det är därför jag gör det här. Pengarna handlar bara om att kunna nå sin fulla potential. Det är viktigt att komma ihåg det, att inte bli förblindad av att UFC är stort, får mycket mediebevakning och att alla har synpunkter. Vad fan spelar det för roll? Solen går upp i morgon också.

Det gör den, men när Lina Länsberg berättar sin livshistoria ryms många mörka kapitel. När dag blivit kväll sitter hon på restaurang Marina för att äta middag. Mam, som ansvarar för köket, hajar till när hon ser vem som sitter i bambusoffan med ryggen vänd mot det hav som såg ut att sluka solen i ett nafs. Tydligen känner hon, en thailändsk tvåbarnsmor, igen Lina Länsberg.

– Flera har sagt det, att de har sett mig på tv, säger hon.

Lina använder munnen till mer än att äta paneng med räkor, grön mango-sallad och tom yum kung. När hon pratar fungerar den som mynning till ett vidöppet hjärta.

– Som liten och tonåring var jag extremt rädd, kände mig extremt utsatt och försvarade mig genom att bråka allt jag kunde, säger hon.

Foto: Hulda Andersson

Under Metoo-kampanjen skrev Lina Länsberg, som växte upp i Karlstad, ett starkt inlägg på sin officiella Facebook-sida: ”Det faktum att kvinnors och flickors liv ser ut så här är ingen nyhet för mig. Jag har sett, levt och känt det. Som barn fick jag lära mig att min kropp inte bara tillhör mig. Som tonåring tittade vuxna åt motsatt håll när vår musiklärare smög händerna innanför våra blusar. Pojkar som tog tag i och trakasserade tjejer i skolan inträffade mer än ofta och vuxna tonade alltid ner det genom att säga att tonårspojkar hade så mycket hormoner. Det här har fortsatt genom hela mitt liv. Hot, våld, trakasserier och misshandel. Att lära mig fajtas är det bästa jag någonsin har gjort.”

Nu, en och en halv månad senare, berättar hon om sina plågoandar. Om den ingifte äldre släktingen som utsatte yngre familjemedlemmar för sexuella övergrepp. Om pojkvänner som slagit, hotat, skrämt och förföljt henne. Om musikläraren, en man i 50-årsåldern, som trakasserade henne och andra elever och hade sexuella relationer med ett antal högstadietjejer. Lina kommer aldrig glömma hur hon ombads komma till hans rum, låsa dörren och snurra runt i ett hörn medan läraren betraktade och kommenterade hennes kropp.

– Det har varit mycket sådant, från det att jag var barn till vuxen ålder. Det är intressant när man har gjort sig ett namn och blivit en offentlig person. Folk tar sig friheten och skickar nakenbilder. Ena gången ska de gifta sig med mig. Den andra gången ska de strypa mig när vi har sex. Det är allt mellan himmel och jord, en besatthet som är ganska bisarr. Jag har varit med om det på krogen också: ”Jag vet vem du är. Åh, jag älskar dig och ska gifta mig med dig.” Sedan kan det eskalera: ”Tror du att du kan spöa mig? Nä, det kan du inte. Vi får se, jag ska slå ihjäl dig när du har blivit min fru.” Det är bisarrt hur det kan trigga vissa, att försöka ta kontrollen över något de anser vara svårkontrollerat.

• Hur ofta blir du kontaktad av så kallade nättroll?

– Ibland är det varje dag, ibland varannan vecka. Det beror på om jag ska gå en match och syns mycket i media. Nu är det en amerikansk kille som har skrivit ganska länge. Från början var det att han älskade mig och ville gifta sig. Det kan de få skriva, men sedan eskalerade det. Jag har ignorerat det, men i går fick Akira skriva ett svar. Det är fan männens tur att uppfostra varandra. Vi ska inte behöva göra det längre.

• Vad skrev Akira till mannen?

– Att han har jättemånga kvinnliga vänner, systrar, en mamma och har funderat mycket på att gör det till sitt jobb att eliminera personer som honom. I princip så. Sedan skrev han: ”Vi ses!” Jag har inte hört av mannen sedan dess.

Akira, som sitter vid hennes sida och dippar friterade vegetariska bollar i sötsur sås, skakar på huvudet.

– Ah, skit samma. Det är bara ett troll, men vad gör han på kvällarna? Står han och gömmer sig i ett hörn? Vad fan vet jag?  Ibland skäms jag över att vara man. Jag har alltid pekat finger, sagt att jag inte är sådan. Sedan inser man hur mycket man omedvetet har bidragit till, får man kalla det en våldtäktskultur? Eller sexkultur? Sverige är inte bättre än något annat land. Tjejer som är ute på nätet får ta emot sådant här på daglig basis. Det händer i kapprummen i skolorna varje dag. ”Ah, det var bara en kåt snubbe. Han är dum i huvudet.” Det är tragiskt. Jävligt tråkigt. Kvinnor får utstå saker vi män inte ens reflekterar över, men tack vare Metoo-kampanjen kan vi börja diskutera det på riktigt. Förhoppningsvis kan vi en gång i tiden säga till våra barn: ”Förr kallades tjejer det och det och då var det coolt när en tjej hade fyra kukar omkring sig på en film som vi hade fri tillgång till.” Sedan kan vi begrava det, säga att det var då. Det blir som med allt annat när vi tittar tillbaka i historien.

Kvinnor får utstå saker vi män inte ens reflekterar över, men tack vare Metoo-kampanjen kan vi börja diskutera det på riktigt.

• Lina, valde du att polisanmäla amerikanen?

– Nej, för jag har anmält förr och då blev saker värre för mig, trots vittnen och klara bevis. Ett snabbt förhör, någon nekade, det lades ner och så eskalerade allting.

• Vad handlade det om?

– Misshandel i en relation. Jag var 15, han 20. Jag gjorde slut men han kunde inte släppa mig och skickade hundra rosor till mig i skolan. Några timmar senare kom han dit för att se min reaktion, och när han hittade blommorna kastade blev han vansinnig. Jag hade träffat honom ett par dagar tidigare och var blåslagen sedan dess. Misshandeln pågick under ett drygt år och det var riktigt grova övergrepp. Nu fick två klasser se och höra honom skrika att han ska döda mig. Det fanns hur många vittnen som helst, så jag åkte till polisen och fick prata med en kvinnlig polis: ”Jaha, har du inte mer blåmärken än det där?” Polisen inledde inte ens en förundersökning och då blev allt tusen gånger värre. Jag fick vara gömd under en lång period. Han skickade folk som hälsade på mamma på jobbet. Hennes och hennes killes bilar blev sönderslagna, men inget togs upp.

• Har du, med tanke på vad du har gått igenom, burit på mycket hat?

– Hat skulle jag nog inte säga. Det är vanligare att kvinnor bygger upp ett självhat. Skammen hamnar inte på rätt ställe och ilskan riktas åt fel håll.

• Hur har det påverkat dig som människa?

– Någonstans lägger man en grund, inser att man inte äger sig själv. Ingen försvarade mig, så jag byggde upp ett extremt eget försvar, litade aldrig på att folk skulle backa upp mig. Sådana försvarsmekanismer har jag kvar även i dag. Jag minns att en kvinna sa till min mamma: ”Det är inte konstigt att Lina bråkar, för det är ingen som tar ställning åt henne, finns ingen vuxen som sätter ner foten.” Saker och ting går i arv. De var också offer.

1 av 8

När Lina tänker tillbaka på sin barndom ser hon bara ett fåtal personer som stod rakryggade vid hennes sida och höjde rösten till hennes försvar. En av dem var Christina Lidén, hennes musiklärare.

– Jag var nog ett ganska missuppfattat barn. Jag hade en jättestark vilja, var ganska bråkig och hade svårt för att göra något jag inte såg en poäng med. Men Christina såg mig och några vänner för vad vi var och tyckte innerligt om oss. Hon såg våra styrkor och startade ett musikprojekt, så en gång om dagen fick vi komma hem till henne och spela afrikanska trummor och sådant. Efter ett bråk i skolan blev hon fly förbannad, tog en stol, slängde den i väggen och skrek rätt ut. Jag minns inte vad konflikten handlade om, men i hennes ögon var vi barn. Reaktionen satte sig djupt i mig och jag minns fortfarande känslan av att jag faktiskt var värdefull. Det var samma känsla som när man får en förlösande kram och allting brister.

Lina Länsberg höll på att tappa tron på vuxenvärlden när hon efter gymnasiet flyttade till ett kollektiv med likasinnade tjejer. De gav sig ut på Göteborgs gator, demonstrerade under parollen ”Ta natten tillbaka” och pratade om konsten att kunna försvara sig.

– Tjejer ska kunna vara ute på natten utan att vara rädda och kallas ”Jävla horor”. Vad är det för fel på män? På stan kan man se män i kostym dra ner byxorna efter en after work. Sådana grejer gör mig extremt arg.

Lina gick från ord till handling och hade snart testat både kickboxning och thaiboxning. Hon var 20 år då, när hon började med kampsport.

– Jag började med kickboxning men mådde dåligt under den perioden, fastnade inte helt och gick bara på ströträningar. Sedan fick jag höra hur det pratades om en annan klubb, Göteborg Muay Thai. Det var den hårdaste klubben men jag tänkte att nu fan ska ni få se, så jag gick dit. Jag kommer fortfarande ihåg första träningen, hur jag kom dit och en kompis öppnade dörren och var väldigt välkomnande. Från den dagen har det varit 150 procent. Jag har alltid varit en person som söker utmaningar och tror att livet har skapat ett behov av att övervinna saker, att bevisa saker för sig själv och sin omgivning. Jag tror att det finns få elitidrottare som är helt nöjda och glada med livet och sig själva som det är. Att bara träna så hårt kräver en drivkraft, och den kommer från något som kanske inte varit helt lätt. Man har demoner i sitt inre och de ska ut någonstans.

• När du klev upp i ringen i början av karriären, kunde du då se dem som plågat dig i dina motståndare?

– För länge sedan kunde jag uppleva det lite grand, och efter en vinst på världens största arenor får jag en behaglig känsla. ”Ni kan vara jävligt säkra på att ni inte petar på mig nu!” Min relation till dem har skiftat totalt. Vad har de i dag? Min släkting tvingades flytta och har en halv familj. Musikläraren fick rådet att erkänna för att få strafföreläggande, vilket han gjorde. Ett par år senare fick han ett jobb med barn- och ungdomsgrupper i Malmö. Han fick sparken därifrån också, efter att vi hade pratat med ledningen. Pojkvännen jag anmälde hänger i en krets där alla tänker: ”Fan, har ni sett henne nu?” Då kan han sitta där. Det känns som en revansch, precis som mot den bild jag hade av mig själv. Jag må ha varit ett offer en gång i tiden men så är inte fallet nu. Jag slåss med kampsportstränade män varje dag och jag vet att jag kan skada en man om jag skulle behöva. Jag vill att alla tjejer ska få ha den känslan."

• Hur har kampsporten förändrat din självbild?

– Extremt mycket. Att bara kunna gå ute själv på natten utan att vara nojig... Det handlar inte om att jag kan slåss om något händer. Det handlar om att jag har en annan kontakt med min kropp än tidigare. Bilden av vad jag kan göra med min kropp och vad den är till för är annorlunda.

Det handlar inte om att jag kan slåss om något händer. Det handlar om att jag har en annan kontakt med min kropp än tidigare

• På vilket sätt hade du agerat annorlunda om du hanterat kampsportskonsten som ung?

– Jag har så mycket minnen från när jag var liten och när jag var tonåring. Jag var så extremt rädd, kände mig så extremt utsatt. Jag kände inte att jag kunde freda mig och inte hade rätt till det. Jag var, på något sätt, andras egendom. Om mina föräldrar tagit med mig till en lokal och sagt att de andra tjejerna ska visa dig att du är stark som satan... För mig hade det varit en enorm skillnad om jag fått se andra kvinnor ta plats, bli förbannade, fysisk kunna skydda sig och, om det skulle behövas, skada andra. Huvudsyftet är inte att vara snäll, artig, attraktiv och hela tiden tillgänglig.

Foto: Hulda Andersson

För att andra tjejer ska bli tryggare både i sig själva och i samhället vill hon slussa in dem i kampsporten. Lina och hennes på alla sätt fajtande systrar ska dra i gång en tjejsatsning på Redline och vänder sig till flickor från sex års ålder. Ett inledande seminarium lockade 120 deltagare, så intresset finns.

– Jag har ofta funderat på vad det gjort för skillnad i mitt liv om jag fått lära mig som liten att min kropp är ett vapen och att jag inte är ett offer. Det är en jätteviktig infallsvinkel som flickor skulle ha nytta av.

• Är det här något som har vuxit fram ur Metoo-kampanjen?

– Nej, jag har alltid tänkt på det och känt frustration när det kommer fler och fler killar och färre och färre tjejer till träningarna. Känslan att kunna slå jävligt hårt är så enormt befriande för så många, och det märks när kvinnor och unga tjejer testar första gången. Många blir helt galna och slår allt vad de kan. Det är jätteförlösande. De gråter och skriker och säger att det är det bästa de har gjort. Att det är en sådan befrielse innebär att något har varit förtryckt länge. Barn borde från låg ålder få lära sig att de har potential att skydda sig och kan skada andra om de vill eller behöver. Det ska så klart ske i rätt syfte, men tillgången till kroppen och relationen till sig själva... Jag vill samla upp unga flickor och få dem att bygga upp en annan syn på sig själva och flickor i deras närhet. Förutsättningarna för ett sådant projekt har blivit bättre i och med Metoo. Folk har vaknat och alla skolor är desperata eftersom det pågår så mycket skit i deras lokaler.

Parallellt med tjejsatsningen tänker Lina Länsberg fortsätta resan mot sitt slutmål, att erövra MMA-världen.

– Jag har samma mål som med thaiboxningen. Jag har lite svårt att förstå dem som säger att de ska bli den bästa av de bästa. Det är ett mål som kommer per automatik. Inom thaiboxningen ville jag alltid bli bättre, alltid slå nästa person, alltid klättra mer och mer. Den drivkraften försvann aldrig och då blev det den högsta toppen till slut. Det fungerar på samma sätt nu. Jag nöjer mig inte med lite grand. Jag vill ha mer och mer och mer, säger Lina Länsberg.

• Första svenskan inom UFC... Det blir inte större än så inom kampsporten.

– Är man först är man först, och det kan kännas jävligt gott. Sedan ska man komma ihåg att det är en sak att ta sig dit, en annan att prestera.

• I debuten mot Cris Cyborg fick du näsan avslagen på tre ställen.

– Cyborg, som jag har tittat på i alla år... Hon är den bästa kvinnan i världen och dessutom mycket större än jag. Det var skitfräckt, helt grymt. Ha, ha, ha. Det gjorde inte så ont, måste jag säga. Jag var bara blå och han tycker det är jobbigt att gå på stan med mig när jag ser ut som om jag har blivit överkörd av en lastbil, säger hon och tittar på Akira.

– Ja, folk tittar snett på mig hela tiden. Nästa gång köper vi en fejkpokal samtidigt som du tar på dig alla UFC-kläder du äger, säger han och skrattar.

Länsberg mot Cyborg

1 av 3 | Foto: CADU GOMES / BILDBYR N

• Hur var det att kliva upp i oktagonen inför den matchen?

– Det är det roligaste jag har gjort i hela mitt liv. UFC och det stora publikhavet... Så mycket folk, så mycket jubel. Då känner man att man är på rätt plats. Har man en dröm är det viktigt att stanna upp för att komma ihåg och känna glädje. ”Tänk att jag har uppnått det här!” Annars är det lätt att missa det stora och man är ju inte speciell i sina egna ögon. Inför mig själv är jag en helt vanligt tjej med nervsammanbrott, attitydproblem, glädje, kärlek och ångest. Dessutom undrar jag vad jag ska bli när jag blir stor.

• Det där låter typiskt svenskt.

– Absolut. Det är säkert annorlunda i USA, där de är stjärnor i sina egna ögon.

• Är du aldrig rädd, aldrig nervös?

– Jo, jag är jättenervös. Men rädd? Aldrig för matchen i sig eller för att få skador och få ont. Det får man inte förrän efteråt. Det jag kan vara rädd för är att jag inte ska prestera och göra bort mig. Timmarna före en match vill man att arenan ska brinna upp. Men obehagliga känslor som nervositet och ångest hör till och är en del av charmen. Att ändå gå in, pressa sig och prestera inför 20 000 i publiken...

Timmarna före en match vill man att arenan ska brinna upp.

• Som förebild, blir du kontaktad av många svenskor som drömmer om UFC?

– Definitivt. Det är väldigt vanligt, framförallt när det gäller tjejer som precis har börjat med MMA och thaiboxning. En tjej sa att jag är som en gud för henne. ”Det var tack vare dig jag började.” Jag är otroligt glad att jag kan ge andra tjejer ett mål att sträva efter.

• Du har gjort en fascinerande livsresa. Plötsligt vill alla lyssna på tjejen som ingen ville lyssna på.

– Verkligen, men det har krävts extremt mycket för att ta sig hit. Nu spelar det ingen roll hur mycket folk ber mig hålla käften. Jag kommer att höras ändå. Det här handlar inte bara om mig. Det handlar om att påverka andra tjejer, att göra skillnad.

ARTIKELN HANDLAR OM

MMA