Så ska hon ta oss tillbaka till toppen

SPORTBLADET

Helgessons kamp i den absoluta världseliten: Jag gillar att slita – det är mycket blod, svett och tårar

1 av 2

MALMÖ. Konståkning är världssporten där Sverige var bäst.

För hundra år sedan.

Viktoria Helgesson är vårt nya hopp. Hon och en lillasyster döpt efter en dinosaurie ...

Med en sjätteplats i EM förra året och bronsmedalj i årets första GP-tävling, Skate America, har Viktoria etablerat sig i den absoluta världseliten.

GP-medaljen är Sveriges första någonsin och i ett internationellt mästerskap har svenskar som sagt inte gjort avtryck under en mansålder.

I kväll åker Viktoria, som leder efter fredagens korta program, med stor säkerhet hem ännu ett SM-guld med sitt friåkningsprogram i Malmö isstadion. Sportbladet träffade henne efter lördagens träningspass.

Du har varit konståkare sedan du var tre år sägs det. Är det verkligen sant?

– Min mamma är tränare så jag var med i ishallen bara några veckor gammal och började i skridskoskolan när jag var tre. Jag blev helt fast, stod och dansade framför spegeln hemma i mina konståkningsklänningar.

– Fast jag höll på med mycket annat som liten. Friidrott, fotboll, handboll. Fotbollen var kul och näst efter konståkningen. Jag slutade året när man började spela 11-manna.

Vilken position spelade du i?

– Fick byta runt. Spelade där jag behövdes. Jag gillade att springa. Var ganska vältränad som liten också.

Bollsinne?

– Jag hade det när jag var liten men det har försvunnit med åren.

Provade mycket men inte tennis, alltså. Känner du Robin Söderling (som också kommer från Tibro)?

– Nej. Anton Strålman (hockey, New York Rangers) och Anders Eriksson (sjufaldig världsmästare i Enduro) har jag kontakt med, men inte Robin.

Flera världsstjärnor från lilla Tibro. Är det en bra idrottsort?

– Ja, vi har väldigt bra förutsättningar med bra tränare och möjligheter att träna på dagtid.

Vann SM som 17-åring

När blev konståkningen riktigt seriös?

– När jag var tolv kom jag med i ungdomslandslaget. Och efter att jag vunnit mitt första senior-SM-guld förstod jag att det kan bli bra det här. Då la jag skolan åt sidan och anpassade allt till konståkningen.

Du vann senior-SM som 17-åring.

– Jag hade varit skadad i ett år och precis kommit tillbaka. Då hade jag fattat hur mycket konståkningen verkligen betydde för mig. Fick börja träna för tidigt men när jag väl fick rätt vård var det tre månader i ortos och några veckor efter det innan jag fick gå på is.

– Det var tufft men sedan blev det bättre än någonsin. Antagligen för att jag bestämt mig att nu jäklar är det det här som gäller.

Hur är du som konståkerska?

– Jag gillar att slita, ta i och verkligen kämpa.

Det är ju inget man förknippar med sporten, slita och kämpa. Konståkning är väl elegans och show?

– De som inte håller på med sporten ser den biten men det är mycket blod, svett och tårar bakom. Det ska se så lätt ut men det krävs mycket jobb. Vi tränar 25 timmar i veckan.

Är det jobbigt att åka runt och le hela tiden?

– Nej. Uttrycket beror på musiken. Som om man dansar eller spelar teater. Något man jobbar på från att man börjar göra programmet. För mig är det ganska naturligt. Jag tycker om att gå in i den här världen som är mitt program. Det är kul.

– För mig är det väldigt viktigt att jag trivs med programmet. Att jag förstår och har en känsla av att jag vet vad jag ska uttrycka och hur jag ska göra det så att det blir trovärdigt.

Ingen kvadrupel

Det skiljer fem poäng mellan dig och tvåan efter korta programmet. Är det en överlägsen ledning?

– Nej. Det gäller för mig att jag åker riktigt bra för att ta hem SM. Fem poäng är i princip ett missat hopp eller en missad piruett.

Kommer man att kunna vinna ett OS utan att göra en kvadrupel i framtiden?

– För tjejer tror jag det. Nu är det ingen tjej som gör det på tävling. Fortfarande tjänar man inte så mycket på det. Åker man ett felfritt program med trippel-trippel kan det väga upp mer än om man har en kvadrupel men inte resten av bitarna.

Nu har du etablerat dig på en hög nivå. Hur ser de framtida målen ut?

– Först EM i slutet av januari. Förra året blev jag sexa och i år har jag kommit upp i poängen jag fick där med misstag. Det ska bli riktigt spännande.

Du siktar på pallplats?

– Jag tränar alltid för det men det är min prestation som är i fokus. Jag åker dit för att göra två felfria program.

Det är väldigt länge sedan som Sverige tog en medalj på ett internationellt mästerskap i konståkning. Är inte det ganska konstigt med tanke på vilket bra idrottsland vi är?

– Vi har fått mycket bättre förhållanden nu. Längre säsong med is. Tidigare har vi slutat i mars och då är inte alla tävlingar färdiga. Vi kan börja tidigare och träna på dagtid utan att vara 25 på varje pass.

Hur många resdagar har du på ett år?

– Har inte räknat men var tredje vecka under säsong. Sedan är det ännu mer när vi tränar i USA. Tror bara jag har tre-fyra dagar hemma på sommaren.

Är du konståkare på heltid?

– Läser ekonomi på halvtid för skojs skull. Skönt att tänka på något annat och träffa andra människor.

Bra utbildning för att kunna ta hand om prispengarna. Konståkning är väl ganska lukrativt för de absoluta topparna?

– Jo. Vinner man VM är det inte bara prispengar utan så mycket annat som följer med, shower och reklam.

Förr gick man vidare till Holiday on Ice. Gör man det fortfarande?

– Några, men det är inget för mig. Kan inte vara borta så länge hemifrån. Är för hemmakär. Ju mer jag reser, ju mer trivs jag hemma.

Vad är bra med Tibro?

– Mest att jag har familj, sambo och alla vänner där.

Hur stor chans har du i EM?

– Jag är mycket bättre än jag var förra året. Är i bra form och känner mig självsäker i mina program. Det kan gå riktigt bra faktiskt.

Sladdriga fotleder

Förr sa man alltid att man fick fördelar hos domarna när man gjort sig ett namn.

– Det tror jag stämmer fortfarande. När man varit med ett tag har domarna följt min utveckling. Kollar man tillbaka på mitt första VM och hur jag är i dag är det en enorm skillnad. Går inte ens att jämföra med det program jag har i dag. Rätt häftigt att se och jämföra.

– För två år sedan åkte jag helt felfritt, det bästa jag någonsin gjort på tävling, och fick 161 poäng. I Dortmund i år hade jag 159 poäng med tre-fyra missar.

Beroende på att du gör ett svårare program?

– Svårare program och bättre kvalitet.

Du har lite sladdriga fotleder har jag läst.

– Vad? Har det verkligen stått? Jo, jag får bygga upp dem. Jag har haft stressfraktur och skadade ledband, men det innebär bara att jag inte tränar på trippel axel och jag behöver inte den nu. Jag har så många andra hopp.

Är det kul att bli känd?

– Jag kan inte se mig själv som känd men det är kul att sporten blir uppmärksammad.

Tror Joshi blir bättre

Din lillayster heter Joshi. Ovanligt namn.

– Döpt efter Super Mario (Yoshi är en fiktiv dinosaurieart i det populära dataspelet). Hon hette Josefine som liten men alla kallade henne Joshi och det fanns så många runtomkring som också hette Josefine. Det blev naturligt att byta.

Hur bra blir lillasyster?

– Hon är fem år yngre än jag och i kapp mig redan. Jag spår en väldigt ljus framtid för hennes del. Som jag var i hennes ålder går inte ens att jämföra med hur bra hon är nu.

– Vi jobbar väldigt bra ihop. Jag tror inte att någon av oss hade blivit så här bra utan varandra. Vi har alltid någon att prata med som vet vad den andre går igenom. Hon är min allra bästa vän.

Och största konkurrent...

– Ja, det är märkligt faktiskt.

OS. Hur stort är det?

– Det stora målet. Nu samlar jag erfarenhet, lär mig mer och utvecklas så att jag ska vara så bra som jag bara kan när det är dags. Vi hoppas att vi får minst två platser dit. Vore häftigt att komma dit med syrran, säger Viktoria Helgesson.